Efter min nära-döden-upplevelse så ser jag livet ut ett nytt perspektiv. Jag är oerhört glad över att leva, för det var inget självmordsförsök, utan jag ville bara få en paus. Jag har insett hur skört livet är & hur lätt det är att det inte slutar som man har tänkt sig. Så därför MÅSTE jag nu jobba stenhårt med att sluta att skada mig på ALLA sätt, inga rakblad, inga intoxer, ingenting sånt överhuvudtaget. Allt måste få ett slut & detta är prio ett. Jag vet att vägen till friheten är lång & att jag kommer att falla många gånger längs vägen, men jag måste ha krafter att resa mig upp igen varje gång & fortsätta min färd framåt. Jag får inte skrämmas av verkligheten & vända om & springa tillbaka till mitt mörka liv, med andra ord krävs det både styrka & mod att genomföra detta.

Jag vet att jag måste möta mitt förflutna för att kunna må helt bra igen, för det är ju just det som fått mig att må så dåligt, & ärligt talat så är jag LIVRÄDD för att "väcka minnen till liv". Sen så har det ju hänt en hel del andra saker längs vägen den senaste tiden, alla inläggningar på psyk t.ex som när jag blev nerdrogad, bältad, jagad av vakter, hämtad av polisen, åkt ambulanser, varit efterlyst osv. Ibland känns det bara för mycket, det känns som om jag aldrig kommer att kunna komma vidare i livet just för att det har hänt alldeles för mycket grejer. Skolan var ju en hemsk tid, som tagen ur helvetet & det varade i många år, mobbningen jag blev utsatt för var hemsk, alla slagen jag fick, både fysiska & psykiska. Jag fick "lära mig" att man inte kan lita på någon, att alla förr eller senare vänder en ryggen, & nu när jag försöker ändra den inställningen så ställs hela min tillvaro uppochner.

Det kommer stunder då jag längtar tillbaka till psyk, för det finns någon form av trygghet där (om man hamnar på en bra avdelning!), det är oerhört svårt att skada sig själv, men av nån anledning så triggar det igång självskadetankarna nåt så fruktansvärt. Att vara inlåst skapar ångest, panik & självskadebehov, så hur kan en del av mig sakna det?! Jag förstår mig inte på mig själv alla gånger & detta är ett tydligt exempel på ett sånt tillfälle.

Nästa måndag (alltså inte måndagen som kommer nu, utan den efter) så har jag möte med BÅDA mina samtalskontakter plus en från FÖRSÄKRINGSKASSAN! Jag är minst sagt livrädd för det mötet & undrar hur fan jag ska kunna ta mig dit. När det gäller jobbiga möten så brukar jag alltid ta tabletter eller skära mig för att våga gå dit, men så får det inte gå till längre, så jag måste helt enkelt hitta ett annat sätt, frågan är bara hur?
Inte nog med att hon från FK ska med så ska jag åter igen möta min samtalskontakt från NPUT, hon som jag blev så förbannad på sist jag träffade henne & hon sa att det "bara var att byta ut Stjärnan mot en annan häst" & att jag var löjlig om jag slutade med hästarna enbart därför. Man säger inte så till någon, & framför INTE till en patient som sitter & gråter när man berättar detta, ingen kommer nånsin att kunna ersätta guldponnyn, ingen, men det verkar många ha svårt för att förstå.

Så det är många jobbiga saker på gång nu, men jag ska klara dem & vet ni vad, jag har bestämt mig för att göra mig av med mitt rakblad som jag har undangömt här hemma! Jag VET att jag har många fler, men de hittar jag inte (på gott & ont), men det som jag vet vart det är kommer att försvinna inom kort. Det känns både hemskt & befriande på samma gång, fatta hur många gånger jag kommer att ångra mig, men samtidigt måste jag fokusera på framtiden & i den finns det inte utrymme för självskador, de är inte välkomna dit. Men jag klarar inte av att slänga det, utan jag kommer att ge bort det till en person som jag vågar lita på, nån som har tagit ett steg rakt in i hjärtat på mig & jag hoppas att hon kommer att stanna där!

För att hela byta samtalsämne så kan jag berätta att jag & Nathalie tog en härlig långpromenad idag med våra 5 hundar. Det känns underbart att gå & prata med nån samtidigt som man ser hur mycket hundarna njuter av att få gå, springa & leka. Det är rena rama terapin för mig, så jag tackar nog aldrig nej till en lång promenad! Och ju fler man är, desto roligare blir det!