Under snart 7 månader har jag kämpat som en dåre med att inte skada mig själv, eller rättare sagt, med att inte skära mig själv. Då jag fortfarande mår allt annat än bra så har alla negativa känslor & tankar lagrats inombords under denna tid & ni kan ju tänka er själv hur "full" jag har blivit av det. Vid några tillfällen har jag tagit små överdoser av Stesolid, men bara såpass få tabletter att jag vet att jag får sova ordentligt, & sen vakna morgonen efter & inte behöva oroa mig för att må alltför dåligt, med andra ord inte alls i något självmordssyfte. Jag vill leva, & jag vill leva ett friskt & bra liv, inte ett som går ut på att skada sig själv på alla möjliga & omöjliga sätt. Men ni som aldrig har suttit i denna sitsen vet inte hur det är, det är ett rent helvete att ta sig ur skiten! Men det ska gå, jag vet inte riktigt hur, men jag ska lyckas, till slut.

I förrgår efter att Java hade åkt iväg med Allex så tyckte jag att jag hade ett perfekt läge för en liten överdos, för då hade jag inte henne att behöva ta hand om dagen efter utan kände jag mig drogad då så kunde jag bara tillbringa dagen i sängen. Men i vanlig ordning så blir saker & ting inte riktigt som planerat...
Jag tog några tabletter, sen tog jag några till, & sen blev det ännu fler, & efter att ha fått i mig alla dessa piller så insåg jag att jag var tvungen att åka in till akuten. Jag skämdes som fan, ville inte åka in, jag ville ju bara få sova, men jag hade inget val. Jag pratade med både Em & Hanna & båda två var rörande överens om att om jag själv inte ringde efter ambulans så skulle de göra det. Men istället för att ringa efter ambulans så bad jag mig lillebrorsa att köra in mig, vilket han snällt ställde upp på.

Jag kom in på akuten & var lite påverkad, inte så farligt, men ändå lite vinglig. Jag fick ganska snabbt anmäla mig & när jag sa vad jag hade gjort så fick jag inte lämna rummet utan fick sitta kvar där inne tills det kom en sköterska med rullstol & hämtade mig. Hon körde in mig i akutrummet där jag fick lägga mig på sängen & de frågade alla möjliga frågor, vad jag hade tagit, hur mycket jag hade tagit & varför jag hade tagit dem. De tog en jävla massa prover & så fick jag syrgas då jag hade problem med andningen. Jag fick oxå ett sånt där "fint" armband runt ena handleden där mitt namn & personernummer står. Sen minns jag inget mer.

Morgonen därpå vaknade jag på IVA (IntensivVårdsAvdelningen) istället för MAVA där jag alltid annars har hamnat efter överdoser. Och väl vid medvetande så tog de bort hjärtövervakningen & så berättade de vad som hänt under natten. Min kropp hade gett upp, jag hade slutat att andas helt & hållet så jag fick ligga i respirator hela natten för att överleva. Jag hade också fått ett rör i halsen där de hällde (?) ner kol för att motverka giftet från tabletterna. Och tack vare kolet jag fick så känner jag knappt av någonting alls från överdosen, annars brukar jag ju känna mig trött & seg i flera dagar, men inget sånt denna gång.
När jag hade varit vaken en stund så fick jag träffa en psykiatriker som tyckte att jag skulle läggas in på en observationsplats ett dygn för att övervaka mig ifall nåt skulle hända, & för att förhindra att jag skulle göra om det. Jag gick snällt med på att läggas in då jag inte ville riskera att få LPT igen.

Både igår & idag har jag mått fruktansvärt dåligt p.g.a allt som har hänt, för det är först nu som jag börjar förstå hur nära det var att jag faktiskt dog. Det är helt sjukt, i flera år har jag inte velat så mycket annat än att få dö & slippa all skit, men nu, när jag äntligen har fått tillbaka livsgnistan, ja då är döden skrämmande nära. Jag har gråtit floder, känt mig som världens hemskaste människa som utsatt mina nära & kära för detta & det har såklart resulterat i att jag har fått mina små utbrott på avdelningen. Idag gick det så långt att jag slog sönder knogarna i väggen vid ett par tillfällen, andra gången kom det in två skötare som hindrade mig från att fortsätta & under hela tiden bara grät jag & hatade mig själv mer än ni kan ana.

Rummet på observationsavdelningen.

Jag har fått prata ut en del om det som hänt, men det kommer att ta lång tid innan jag kommer att kunna släppa det här & gå vidare, om jag nån gång lyckas med det. Jag har aldrig varit så nära att dö som jag var härom natten & ja, jag har fortfarande inte riktigt förstått hur illa allting blev, jag som bara ville ha en paus & sova lite extra.
Detta är ett tydligt bevis för att jag inte är frisk & inte kan lita på mig själv, jag måste se till att fokusera på rätt saker & jag har ett enormt arbete framför mig som förmodligen kommer att ta flera år. Det sägs ju att bearbetningen tar lika lång tid som man har mått dåligt, & om det stämmer så har jag ungefär 11,5 års arbete framför mig & det känns allt annat än roligt.

Nu är jag åter igen hemma, både läkaren & skötarna ville att jag skulle stanna MINST en dag till, gärna en vecka, men jag valde att åka hem då jag först inte hade någon hundvakt till Java & ni som känner mig vet att hon ALLTID går i första hand. Precis innan jag åkte från avdelningen så löste det sig med hundvakt tills imorrn, men jag valde att åka hem iaf. Att vara inlåst på psyk triggar igång så himla mycket ångest & ilska, jag vet inte varför det blir så, kanske är det för att man känner sig så utsatt & inte har nånting att säga till om, för hade jag varit hemma så hade jag aldrig slagit sönder händerna, det vet jag.

Jag skäms som fan för det här & har tvekat många gånger på om jag verkligen ska publicera ett sånt här inlägg som alla kan läsa, men ja, jag väljer att göra det för att ni ska få veta vilket helvete livet kan vara & hur nära det är att saker & ting inte alls går som planerat, så snälla, ni som mår dåligt, tänk efter både tre & fyra gånger innan ni gör något, för rätt som det är så kan det gå väldigt fel. Jag lär ju aldrig mer våga ta en överdos, det kan jag ju säga, för som sagt, jag vill verkligen inte dö! Så nu fortsätter min kamp framåt, utan rakblad & utan överdoser, hur ska detta sluta? Jag är rädd, jävligt rädd, & jag vet inte riktigt vart jag ska göra av all rädsla. Jag kommer att få leva med dessa minnen resten av livet, på både gott & ont.

Det enda jag känner av efter detta är att jag har ont i halsen efter det röret de tryckte ner för att få i mig kol, annars känns det som om det aldrig har hänt. Jag ber er nu att inte prata med mig irl om detta, för det är jobbigt nog som det är, så är det nånting ni undrar eller bara vill tala om, så snälla, gör det via nätet eller via sms. En dag kommer jag att vara stark nog att prata öppet om det, men den dagen är inte här än.