Igår på dagen hämtade jag upp min lillebrorsa & så åkte vi iväg till Lamberget där Java fick slita en hel del för att dra runt oss båda samtidigt på inlines, & jag måste säga att jag är väldigt imponerad av henne! Hennes kondition har verkligen ökat snabbt & ibland tror man att hon orkar hur mycket som helst. Efter dragträningen fick hon hoppa några gånger från bryggan, så hon fick ju simträning också!  Det var riktigt skönt & kändes otroligt bra att ha motionerat henne såpass hårt eftersom hon skulle vara ensam hemma på kvällen sen, eftersom det var elitseriepremiär!

 

De senaste dagarna har jag (speciellt på kvällstid) haft extrem ångest & otroligt svårt att sova på nätterna, men jag chansade att åka iväg på hockeyn iaf, dels för att jag ville se matchen, men också för att testa om jag kunde avstyra ångesten med hjälp av hockeyn. Men tyvärr blev det precis tvärtom, jag tappade kontrollen & det hela slutade med psyk.

Ångesten steg för varje minut som gick under matchen & i 3:e perioden så kunde jag inte stoppa den längre, så jag gick ner från läktaren & in på toaletten där jag satt skakande & grät. Efter en liten stund samlade jag mod till mig & gick ut, tänkte gå upp på läktaren igen, men kom aldrig så långt innan benen gav vika. Jag satt & skakade, krampade & hyperventilerade. Sen minns jag inte så mycket mer, vaknade upp i en ambulans & sen var jag helt plötsligt på psykakuten. Nu i efterhand har jag fått höra att jag varit totalt okontaktbar i över en timme, själv minns jag bara ångesten som skrek rakt ut. Läkaren på psykakuten ville lägga in mig över natten & efter en stunds övertalning så gick jag med på det, trots att jag hamnade på samma avdelning som jag har legat på så många gånger förut. Direkt jag kom upp på avdelningen så drogade de ner mig & till slut somnade jag, helt utmattad & drogad till max.

 

Vaknade dock ganska tidigt imorse, med massa ångest som bubblade runt inombords & jag vågade inte lämna rummet, vågade inte möta personalens & de andra patienternas blickar, så i nästan 15 timmar satt jag bara inne i rummet. Eller ja, jag lyckades faktiskt sova ett par timmar (?) under förmiddagen, vilket var välbehövligt.

Vid ett tillfälle kom panikångesten tillbaka & jag kröp upp i ett hörn i sängen & satt & skakade samtidigt som jag hyperventilerade. Jag larmade direkt på personalen i hopp om att de skulle hjälpa mig att bryta det innan det gick för långt. Fel. Personalen kom & föreslog att jag skulle gå med ut i korridoren, detta trots att jag inte ens kunde prata p.g.a andningen. Hon gav upp & hämtade en sjuksköterska istället, som kom in, stod & tittade på mig & frågade om jag ville prata om det. Jag nickade på huvudet, men fick inte fram ett ord, & efter några minuter så sa hon bara att "okej, eftersom du inte vill prata så du får väl vara ifred då, jag tittar till dig om en stund", sedan gick hon iväg. Ångesten fick då nya krafter & jag höll på att ge upp hoppet. Men det gjorde jag inte, utan jag kämpade emot med all min kraft & till slut släppte det & det var efter det som jag lyckades somna.

 

Jag HATAR psyks lösningar på ALLA problem - mediciner. Jag blev vid flera tillfällen erbjuden lugnande, men tackade nej varje gång, att "lösa" problemen med kemikalier som bara gör så att det lättar för stunden, men sen gör det ännu värre är något jag helst vill undvika. Jag vill lära mig en långsiktig lösning att hantera min ångest, för att "hjälpa" mig att lösa det genom mediciner är precis lika illa som att skada sig - det hjälper jävligt bra för stunden, men sen ökar ångesten & blir 7 gånger värre! Så som sagt, jag siktar hellre på en långsiktig, hälsosam lösning, än en kortsiktig som egentligen gör det hela ännu värre.

 

Jag fick aldrig något läkarsamtal under förmiddagen, utan det skulle jag få först på måndag!  När jag då sa att jag ville åka hem så tyckte de inte att det var någon bra idé, men jag stod på mig & till slut fick jag träffa en läkare iaf. Han ifrågasatte såklart varför jag ville hem när jag precis hade kommit & då förklarade jag för honom att läkaren nere på psykakuten hade sagt att jag bara behövde stanna över natten om jag ville, plus att genom att ligga inne så ökar ångesten & jag vill inte riskera att helt tappa kontrollen. Sen berättade jag om mina tankar på långsiktiga lösningar & han kunde inte göra annat än att hålla med.

Så efter några samtal fick jag klartecken om att jag fick åka hem så då ringde jag min lillebrorsa som kom & hämtade mig direkt, & nu sitter jag här hemma vid datorn, med min älskade Java tätt intill mig. Det är här jag hör hemma, inte inlåst på psykiatrisk avdelning där personalen ändå inte hjälper en om det krisar. Nej, jag vill aldrig mer behöva bli inlagd & för att undvika det måste jag som sagt hitta min långsiktiga lösning för ångesten. Jag vet inte riktigt HUR det hela ska gå till, men till slut måste jag komma fram till nåt vettigt, eller? I vilket fall som helst så är jag glad & stolt över mig själv som trots allt det jobbiga tänker positiva, hälsosamma lösningar.

 

Och när vi ändå är inne på detta med lång- & kortsiktiga lösningar så kan jag ju stolt berätta att idag är det exakt 7 MÅNADER sedan jag skar mig senast!!! Trots alla jobbiga situationer & alla ångest som har hållt på att knäcka mig flera dagar så har jag lyckats stå emot & det är så jag vill fortsätta ha det. Jag vill ALDRIG MER behöva ta till en sån brutal "åtgärd" bara för att vara säker på att överleva. Ånej, jag vill komma så mycket längre.