Efter några dagar utan min prinsessa så är vi nu återförenade! Hon är trött, som alltid när hon har varit hemifrån några dagar. Jag vet att hon har haft det med bra med Allex & det gör mig trygg. Och med tanke på vad som hände med mig nyligen så är jag så himla tacksam över att Allex kunde ha henne en extra dag så att jag fick chansen att landa lite.

Jag har fortfarande väldigt svårt för att förstå det som har hänt, att jag var så nära döden, allt det känns bara som ett dåligt skämt. Det kommer att krävas lång tid för mig att bearbeta det här, för att inte snacka om alla andra saker som också behöver bearbetas.  Det känns som om bearbetningen kommer att ta halva livet att gå igenom & det är något jag har väldigt svårt att acceptera. Jag vill vara frisk nu så att jag kan praktisera, jobba eller plugga & komma vidare i livet, & inte som nu, stå & stampa på samma ställe.

Folk råder mig nu till att göra mig av med mitt tablettförråd, men jag känner mig inte redo för det, visst, jag vill aldrig mer ta någon så stor överdos som senast, så egentligen BEHÖVER jag inte alla tabletterna, men hur sjukt det än låter så känns det som en trygghet att ha kvar dem. Jag kämpar varje dag med att stå emot längtan & impulserna att skära mig & jag tror inte att jag i dagsläget är stark nog att jobba med båda sakerna, inte så intensivt att jag kan lämna ifrån mig "grejerna" iaf. Men jag förstår er som tänker "släng rakbladen & lämna in medicinerna på apoteket", men för mig är det inte så lätt, jag har levt med dessa saker under så lång tid att de är en del av mig & man kan inte bara gå & kapa av sig ena armen & sen tro att allting blir bättre, det kräver tid, lång tid. Som jag skrev igår, om det nu tar lika lång tid att bearbeta saker som tiden man har mått dåligt så snackar vi 11,5 år & än så länge så har jag bara börjat.

Ingen som inte själv har varit med om sånt här & mått så här dåligt kan förstå hur jobbigt det är & hur mycket kraft det tar. Ta bara en sån sak som att duscha, ibland kan det ta flera dagar innan jag kommer in i duschen, för krafterna räcker inte till. I första hand går mina krafter till Java & allt som har med henne att göra, sen kommer liksom jag i andra hand.
Nu tycker ni säkert att det är VÄLDIGT KONSTIGT att jag orkar träna & framför allt tävla med Java, men det är såna saker som ger mig mer krafter! Utan träningar & tävlingar att se fram emot så skulle jag ha ännu mindre krafter, sånt som är roligt är högst nödvändigt för att hålla mig vid liv, bokstavligt talat.

Jag önskar så att livet vore annorlunda, att det vore bättre & även om "alla" säger att livet blir vad man gör det till så kan jag inte hålla med om det. Jag har inte valt att bli psykiskt sjuk, för vem fan skulle välja det frivilligt?! Jag FÖRSÖKER att göra mitt liv bättre, men får emellanåt bakslag & faller i djupa dalar, men vet ni vad, varje gång klättrar jag sakta upp igen, även om ni kanske inte märker det. Så kom inte & säg att jag bara går hemma & får pengar från Försäkringskassan för ingenting, för jag jobbar fan heltid med mig själv, eller nej, jag jobbar inte heltid, jag jobbar dygnet runt.

Jag har sagt det förut, men säger det igen, har ni frågor så är det bara att fråga på, ingen fråga är för dum & jag blir inte arg eller nånting sånt, så det är bättre att ni frågar mig saker istället för att gå runt & misstolka allting & så blir allt bara fel.

Men nu ska jag avsluta detta & bege mig ut för lite hundträning. Elin & Jasmine frågade om jag ville hänga på & eftersom det snart är tävlingsdags så tvekar jag inte en sekund på att vara med.