Idag har jag sovit större delen av dagen, så kan det bli när man har varit uppe en hel natt natten före. Plus att jag har ont i halsen så jag tror att jag börjar bli sjuk.  Trots detta så har jag tagit en inlinestur med Java där hon bättrade på sig tid med 1 sekund runt en viss sträcka!  Så nog börjar hon få lite bättre kondis, min lilla skrutt.
Annars har det som sagt inte hänt nåt här hemma, vi tar nya tag imorrn då jag hoppas att jag ska ha lite mer krafter!

Inatt såg jag på filmen "Helen" & för oss som vet hur hemskt det är att må dåligt så är det en bra film, trots att det inte händer så mycket. För såna som aldrig har varit i skiten själva är den nog mera långtråkig kan jag tänka mig. Men (eftersom jag vet hur det är att må skit) så rekommenderar jag den till er, det allra bästa i filmen är när Helens man talar om för läkaren att hon har ju ett lyckligt liv & läkaren svarar "din fru är inte olycklig, hon är sjuk". Mer träffsäkert än så kan det inte bli, eller hur?
 
Jag är lycklig, jag har underbara föräldrar, jag har en fantastisk lillebrorsa som alltid finns där, en ljuvlig hund som älskar mig för den jag är & sen de äkta vännerna, vissa irl, andra över nätet. Jag åker runt på tävlingar & tränar en hel del med Java, så ja, jag är lycklig. Men. Jag är också sjuk. Min sjukdom håller emellanåt på att ta död på mig, det kvittar hur mycket jag än kämpar emot, så kommer den med ny kraft. Jag kämpar dagligen, dag som natt, med att trycka undan den, försöka glömma den, ignorera den, men ingenting fungerar, sjukdomen fortsätter att hugga efter mig. Stundtals lyckas jag slita mig fri & det är i de stunderna jag känner lyckan, men sjukdomen ger sig inte, den kommer tillbaka, om & om igen.
 
Jag önskar att det fanns nåt enkelt sätt att förklara, men jag vet inte om det gör det. Ingen som inte själv har varit i skiten kan förstå hur det är & vad som händer med en. Man väljer inte att bli sjuk, & det kan ingen annan hellre välja att man ska bli, så det är ingens fel, det bara blir så. Man vill gärna lägga skulden på någon, för då är det lättare att förstå. Jag tänker mycket på min barndom & allt som har hänt mig, men vad jag kan se nu så är det ingen traumatisk händelse som fick mig att hamna i helvetet, utan det var många små faktorer som bidrog till att jag utvecklade sjukdomen. Så nej, jag skyller inte på någon, det bara blev så.

Förutom det otäcka mötet jag hade idag (som gick superbra!) så har jag tränat både lydnad & agility med Java. Var ju bara tvungen att åka ut till brukshundklubben för att kolla av agilityformen inför tävlingen på lördag i Kumla, vi kan väl säga att den har varit bättre...Hon fick slita hårt & jag gav henne svåra utmaningar, & i vanlig ordning så krånglar slalom.  Jag kan emellanåt se på henne INNAN hon faller ur, men inte alltid & min position är viktig, är jag för långt fram så fuskar hon på slutet & är jag för långt bak så vänder hon sig till slut om för att kolla så att jag är med.  Så jag måste vara på rätt ställe, hela tiden, sen spelar det ingen roll vilken sida jag är på, bara att jag håller min position.
Kontaktfälten gick STÅLANDE!!!  Så himla nöjd med min prinsessa som numera vet hur jag vill att hon ska ta dem. En gång fuskade hon på uppfarten på balansen, men det var för att hon hade ställt in sig på ett annat hinder, som vi hade kört gången innan. Men ska jag sammanfatta hela passet så är jag nöjd med damen, hon var duktig!

Vad morgondagen har att erbjuda vet jag ännu inte, funderar på att åka inlines med henne då för att träna lite styrka, men framför allt kondition. Hon behöver ju få röra på sig ordentligt varje dag numera, sen operationen så är hon helt galen, på gott & ont, men mest gott.  

Ännu en dag utan krafter har passerat, men damen har iaf fått springa en del ute när jag cyklade med henne. Istället för att ha henne lös så fick hon springa i koppel (för att bättra på konditionen lite & undvika att hon stannar upp), vilket visade sig vara totalt livsfarligt! De som säger att det är farligt att åka inlines med hund, har de testat att cykla med en i koppel?! Vid ett tillfälle så sa jag "höger" till henne (vänster är hon tvärsäker på, men börjar även fatta höger) & vad tror ni att hon gör då? Jo, hon ökar farten & svänger VÄNSTER!!  Så kraschen var ett faktum, där låg vi på backen alla tre, jag, Java & cykeln. Som tur var så slog vi oss inte, men mitt humör blev inte det bästa. Vi fortsatte dock den rundan jag hade tänkt mig så hon fick springa ordentligt.

Nu till veckan blir det nya tag, jag ska försöka träna lydnad VARJ dag då vi behöver komma igång med det på allvar igen. Jag har en liten plan om hur jag ska lägga upp träningen, men i mitt liv blir ju sällan saker & ting så som jag planerar dem så mycket kan hända.
Inomhus har vi dock kommit igång med "vänd" & i denna träningen önskar jag att hon var lika smart som min kung var, men icke det, så nu måste jag komma på hur vi ska kunna gå vidare i den träningen. Vi tränar även på att hon ska stegra & gå runt mig i en cirkel (precis som "om" fast på bakbenen), går sådär, hon har tappat mycket kraft & balans under sin sjuktid, men jag hoppas att det ska bli bättre snart igen.

Så som sagt, nu lämnar vi denna jobbiga veckan bakom oss & siktar på en bättre vecka som kommer nu!

Jag är väldigt bra på att berätta om alla negativa saker med vården, men det finns faktiskt positiva små saker också, som jag nu tänkte lyfta fram. Det fanns en skötare på avdelningen som var helt underbar, jag har träffat henne förut när jag har varit inlagd & ja, hon är som en ängel. Hon föreslår aldrig mediciner som lösningar, utan väljer istället att engagera sig & är inte rädd för att ge patienterna en riktigt stor kram!  Hon är guld värd, tänk om fler var såna, snacka om att vården hade sett annorlunda ut!  Man kanske t.o.m hade velat ligga inne för att få träffa dessa underbara vårdare, men, men, det är bara att drömma vidare om det, tyvärr kommer det nog aldrig att ske. Men iaf, den här skötaren, hon får en att känna sig värdefull & viktig, hon säger de rätta sakerna & ärligt talat så vet jag inte hur hon bär sig åt! Jag blir lika förvånad varje gång som hon lyckas bryta min negativa spiral, hon bara borrar sig igenom den & får mig att tänka positivt - läskigt, men sant. Jag hoppas verkligen att hon fortsätter att vara så, så att hon inte blir som de som jobbat där länge, mer & mer omänsklig. Hon har hjälpt mig enormt mycket bara genom de få gångerna jag har träffat henne & jag önskar att hon nu kan fortsätta att hjälpa patienterna som är på avdelningen, för alla som kommer dit behöver ju nån form av hjälp & hon är verkligen på rätt ställe för att hjälpa en! Så av med stora hatten för denna skötaren!

Annars då? Jo, det är lite slitsamt, jag orkade inte med någon uppvisning idag så jag har dåligt samvete för att jag avbokade det så sent, men jag hade verkligen inga krafter.  Istället bytte jag om & åkte ut till stallet där jag (såklart) hälsade på Stjärnan & sen satt mig på läktaren & kollade på hästhoppningstävlingen som är denna helgen. Bara genom att sitta stilla där några timmar & kolla gjorde mig astrött, jag känner mig helt orkeslös nu & egentligen har jag ju inte ansträngt mig ett dugg!  Så ja, jag tog rätt beslut med att inte åka på uppvisningen, för det hade bara pressat mig mera & fått mig att må sämre.

Vissa val man gör i livet känns mer rätt än andra, jag har den senaste tiden gjort ganska många val & idag blev jag extra glad över ett av dem!  Jag tänker inte stanna kvar på nåt ställe som får mig att må dåligt, utan jag satsar istället på att vara där jag trivs & har det bra. Ta bara exemplet med psyk, att vara inlagd får mig att må sämre, därför väljer jag att vara hemma istället. Ett annat val är att jag väljer bort de destruktiva handlingarna & byter ut dem mot mer hälsosamma, det är ett jävligt bra val!
Sen får vi ju inte glömma valet att välja bort hästvärlden mot hundvärlden, idag insåg jag än en gång att det är hundar & inte hästar som jag ska hålla på med. Visst kan det vara roligt att åka iväg & kolla på någon hopptävling då & då, men där kommer det att stanna, bortsett från Stjärnan. Jag vill att han ska flytta så snart som möjligt, för han förtjänar det, & jag vill så gärna veta vart han kommer att hamna & om jag kommer att få hälsa på honom ibland. Det är en sak som jag oroar mig mycket över, tänk om jag aldrig mer får träffa min underbara vän efter flytten, han har ju ställt upp & hjälpt mig mer än någon annan under så lång tid, så ett farväl känns inte helt välkommet. Men, det finns inget jag kan göra nu för att påverka det utan jag får ta det när det kommer.

Resten av dagen ska jag bara ta det lugnt, känner mig som sagt helt slut & tack & lov så är även Java trött efter att ha suttit på läktaren några timmar. Jisses, man skulle ju kunna tro att vi har varit med & tävlat.  Haha.

Imorrn ska jag försöka motionera Java ordentligt igen, hur vet jag dock inte, men nånting ska jag väl ändå orka hitta på!

Igår på dagen hämtade jag upp min lillebrorsa & så åkte vi iväg till Lamberget där Java fick slita en hel del för att dra runt oss båda samtidigt på inlines, & jag måste säga att jag är väldigt imponerad av henne! Hennes kondition har verkligen ökat snabbt & ibland tror man att hon orkar hur mycket som helst. Efter dragträningen fick hon hoppa några gånger från bryggan, så hon fick ju simträning också!  Det var riktigt skönt & kändes otroligt bra att ha motionerat henne såpass hårt eftersom hon skulle vara ensam hemma på kvällen sen, eftersom det var elitseriepremiär!

Jag fick aldrig något läkarsamtal under förmiddagen, utan det skulle jag få först på måndag!  När jag då sa att jag ville åka hem så tyckte de inte att det var någon bra idé, men jag stod på mig & till slut fick jag träffa en läkare iaf. Han ifrågasatte såklart varför jag ville hem när jag precis hade kommit & då förklarade jag för honom att läkaren nere på psykakuten hade sagt att jag bara behövde stanna över natten om jag ville, plus att genom att ligga inne så ökar ångesten & jag vill inte riskera att helt tappa kontrollen. Sen berättade jag om mina tankar på långsiktiga lösningar & han kunde inte göra annat än att hålla med.

Imorrn väntar freestyleuppvisning i Vålberg för mig & Java, om jag nu orkar med det, för trots att jag har sovit en hel del så är jag fortfarande väldigt trött & utmattad. Så om det blir nån uppvisning eller inte beror på hur det känns imorrn. Jag hoppas att jag orkar med det, för det är jäkligt bra träning, men jag vågar inte pressa mig på saker om jag egentligen inte orkar med det, så enkelt är det.

Om gårdagen var tuff så vet jag inte vilket ord jag ska använda idag för att beskriva hur dagen är.  Jag vet inte varför det är såhär just nu, men jobbigt som fan är det iaf! Jag vaknar på nätterna i full ångest efter hemska mardrömmar, & jag kan inte somna om, dels p.g.a av ångesten, men också p.g.a rädslan att drömma fler hemska saker. Jag ligger & vrider & vänder mig i ångest & då är det helt enkelt omöjligt att somna om. Jag är helt klart nere i en djup grop & jag måste nu försöka klättra uppåt, även om det vore så mycket lättare att bara falla ner lite till. Längtan efter att skada mig går inte att beskriva, men nej, jag får inte, den tiden måste vara slut - för alltid.

I hopp om att bryta dagens hemskhet så har jag åkt inlines med Java, men jag kände aldrig den där underbara fria känslan som jag ville känna.  Men jag försökte iaf.

Jag har även tränat lite lydnad med Java & hon var superduktig, rätt attityd & hon kom ihåg rutan!  Så jag BORDE känna glädje, men nej, jag kan inte, det är omöjligt. Jag blir så trött på mig själv, varför kan jag inte bara känna glädje när jag har all anledning att göra det?

Men jag ska inte falla mer, jag ska tappert kämpa vidare även om jag i skrivande stund inte alls vet hur. Jag måste ransaka mig själv för att komma fram till VARFÖR jag mår såhär dåligt nu, kan det vara för att benson (som jag tog en intox av) går ur kroppen? Halveringstiden är ju 80 timmar & sen läggs ju lika lång tid till innan det helt har försvunnit om jag inte minns helt fel. Och är det p.g.a abstinens så är det ju bara att hålla ut, för jag har gått igenom en sån "avgiftning" förut & den klarade jag. Jag hoppas att det är därför, måste räkna lite på hur lång tid det har gått sen intoxen.
Plötsligt känns allt lite ljusare, för att må dåligt utan att veta anledningen är bland det värsta som finns, för då vet man inte heller hur länge det kommer att vara så & hur man ska ta sig upp. Jag blir som sagt glad om denna djupa svackan beror på abstinensen av drogen benso, eller ja Stesolid. För isf kommer jag att klara det här.

Den här dagen har spenderats inomhus, jag har fixat med en hel del bilder från helgens freestyletävling så de finns nu i galleriet. När jag sedan skulle ut på en inlinestur med Java så började det ju såklart ösregna, så det var bara att ställa in dagens motion...Det är ju fullkomligt LIVSFARLIGT att åka inlines när det är blött, det blir ju så jävla halt, & tänk då att åka efter en speedad & helt galen Java på halt underlag, nej ni, jag vågar inte riskera livet idag.

Vi har tränat lite smått här inne, jag försöker lära henne att stegra & gå runt mig på bakbenen, kan väl säga att det går sådär, hon har tappat balansen & de musklerna hon använder när hon står på två ben i samband med att hon var sjuk så länge. Men jag har iaf en idé om HUR jag ska lära henne det, sen om det lyckas eller inte återstår att se, men jag ska verkligen försöka orka med flera träningspass om dagen.

I övrigt har det varit en ganska tuff dag, en nära vän till mig mår väldigt dåligt & jag känner att jag inte kan hjälpa honom så mycket som jag vill, vi bor en bit ifrån varandra, hade han bott här i stan så hade jag inte tvekat utan åkt dit direkt, men nu är det inte riktigt lika lätt. Jag lyckades övertala honom att ringa till psykakuten, men där fick han bara prata med en sur kärring som jag har lust att slå nåt hårt i huvudet på för man säger fan inte så som hon sa till honom! Han samlade mod till sig & ringde & så får han bara skit tillbaka, men det är väl synd att säga att jag är förvånad, ni alla vet ju hur vården har fungerat (eller inte fungerat) för mig. Så jag tänker mycket på honom, vill inte förlora honom då han betyder mycket för mig!

Kan berätta för er att jag nu har lyckats lämna bort mitt rakblad, så nu har jag inte längre tillgång till något, vilket känns tryggt & skrämmande på samma gång. Ångesten har varit grym under dagen p.g.a detta, men nu börjar det kännas lite lättare igen. Jag föll några meter idag, men lyckades resa mig upp igen, så jag är stolt över mig själv. Det gäller "bara" att fokusera på rätt saker, men det är s oerhört svårt när man bara hör "skada-dig-själv-rösten" i huvudet. Jag har t.o.m längtat efter ännu en intox!! Hur sjukt är inte det, hur i helvete kan jag ens tänka tanken att göra om samma sak som kunde ha kostat mig livet senast?! Jag förstår mig verkligen inte på mig själv.

När det gäller måndagens möte med mina samtalskontakter & hon från Försäkringskassan så har det "löst" sig. Elina är superdupersnäll som följer med mig dit & dessutom är med på mötet! Så jag slipper känna att det är jag ensam mot 3 stycken andra, för nu kommer jag att ha Elina vid min sida. Så med andra ord är jag inte fullt lika orolig för hur jag ska lyckas ta mig dit, vilket känns oerhört skönt.

Nej, nu blir det ett litet trickpass med späckisen!

There will be no fade out
This is not the end
I'm down now
But I'll be standing tall again
Times are hard but
I was built tough
I'm gonna show you all what I'm made of

Dagen startade med en promenad tillsammans med Elina & hennes hundar. Java försökte få igång dem till lek, men den äldre (Charlie) var inte så pigg på det, & den lilla golden-valpen tyckte att Java var läskig.  Java förstår ju inte detta med att leka lugnt & utan ljudeffekter, haha.

Efter promenaden & lite tid hemma så blev det dags att åka på grillfest med Wolfpack & Färjestad på pizzerian 91:an. Vi fick grillat kött som var jättegott & spelarna i FBK uppskattade det hela väldigt mycket. Jag passade på att ta kort med min favoritspelare Sanny Lindström.  

Imorrn blir det nog en inlinestur med Java om det inte regnar, för nu börjar vi komma igång lite bägge två så vi måste ju testa hur mycket vi orkar. Måste ju bygga både muskler & kondition inför vintern, & för att inte snacka om inför agilitytävlingarna som väntar. Satsar man hårt så gör man!  Har även tänkt att ta upp lydnadsträningen snart, kanske kör lite imorrn, det beror på hur dagen blir.