Idag har vi gått en långis med Carina, Olle & Clara! Våra hundar älskar varandra & vi alla njuter av våra promenader, även om det ibland blir väldigt blött åt fötterna!!  Haha, svårt med rätt kläder när det bara regnar & gummistövlarna läcker in. Men som sagt, vi har kul ändå.  

Efter promenaden kom morsan & Farro hit & har precis åkt hem. Rally var dock lite för trött för att orka leka med Farro någon längre stund, ibland är livet hårt som liten lundehund.  Java har hållit ordning på dem små, men emellanåt får hon lite problem, haha, min lilla polis.  

Imorrn kommer the big bad one igen.  Eftersom jag inte har nånting annat planerat så funderar jag på en riktig långis. Men ärligt talat så beror det lite på vädret, för regnar det konstant så blir det nog en lite kortare promenad. Så vi får hoppas på sol, eller iaf uppehåll.

Veckan ser i dagsläget ganska lugn ut, inte alls så mycket planerat. Men det kan ändras snabbt, för det är en del saker jag har tänkt att göra, fast jag har bara inte bestämt vilken dag jag ska ta det.  

Hur som helst så har det varit en bra dag idag & jag hoppas att morgondagen blir minst lika bra!

Jag har under en vecka (?) försökt att skriva en årsresumé, men det går inge bra. Så kanske blir det ingen i år, vi får se om jag lyckas skriva ihop nåt eller inte. Anledningen till att det hackar sig fram är att det gör så ont att minnas året. Det har varit så mycket smärta, så många liter tårar som runnit. Java har varit väldigt mycket sjuk & besöken på olika djursjukhus går inte ens att räkna. Likadant med alla veterinärkostnader, jösses, dem vågar jag verkligen inte räkna ut!!

Jag började även i DBT & den behandlingen är tuff. Och det i samband med att Java var så dålig, nej, det var ingen lyckad kombination.

Även om jag inte har skurit mig en enda gång under året, eller tagit någon större överdos, så innebär inte det att dem tankarna inte har funnits där. Jag har varit så himla nära återfall så många gånger. När maktlösheten över Java's dåliga mående har varit som värst så har jag verkligen längtat efter självskadorna, nånting som jag "bestämmer" över & kan styra. Nånting jag känner igen. Kontroll.

Det tar emot att erkänna detta ska ni veta, men jag har också haft självmordstankar. En sväng var dem riktigt allvarliga & det var prat på inläggning på psyk, men jag vägrade, jag vill aldrig mer bli inlåst! Så jag & min terapeut hade tät kontakt & vi lyckades ta oss förbi det hindret utan att blanda in slutenvården, & det var så jävla skönt! Jag fick en "kick" av det, JAG klarade av att jobba mig igenom något riktigt smärtsamt på en funktionellt sätt!!  Det har inte hänt alla gånger om jag uttrycker det så.

Jag har lärt mig otroligt mycket under den tiden jag har gått i DBT-behandlingen, jag märker stor skillnad på mig. Jag har mycket bättre impulskontroll, jag klarar oftast av att tänka efter före så att säga, lägga fram konsekvenserna & sen avgöra om det verkligen varit värt det. Så jag har kommit långt.

MEN, för ett par månader sen så berättade ju min terapeut att hon är gravid & kommer att försvinna i Mars. Jag tog det beskedet väldigt hårt & gör det än. Jag har förträngt det så gott det går med motiveringen att "tänker jag inte på det så kommer det inte att hända". Jag har ju så otroligt svårt för att lita på folk, att släppa in någon innanför murarna som är så välbyggda. "Inbyggd misstro till människor" som en läkare så fint formulerade det i min journal. Så att höra min terapeut säga att hon skulle försvinna, ja, det var som sagt oerhört jobbigt. När jag väl hittat en som jag vågar lita på & som verkligen har hjälpt mig framåt, ja, då försvinner hon. Det känns så jävla orättvist & jag håller fortfarande på att överväga om jag ska gå kvar i behandlingen eller om jag ska tacka för mig när min terapeut försvinner.

För att inte handla på impuls så lägger jag fram för- & nackdelar med att sluta resp. att gå kvar. Jag läser papperna från våra samtal, kollar på kedjorna, läser mina mål osv. Och det gör ont. Förbannat ont. Jag vill inte att det ska ta slut, men samtidigt så kan det aldrig bli likadant med nån av dem andra terapeuterna i teamet. Men frågan är ju såklart; har jag lärt mig tillräckligt mycket för att stå på egna ben, eller behöver jag fortfarande hjälpen ett tag till? En fråga som gör mig tokig.

En annan del som (alltid) krånglar är mina mediciner. Jag håller, åter igen, på att byta en sort då ingenting verkar kunna få min sömn att fungera bra. Som det är nu så sover jag runt 4 timmar/natt & det är alldeles för lite för mig, jag behöver mer. Så jag hoppas att jag & min läkare snart kan hitta rätt medicin, för sömnen är så himla viktig.

Det är många beslut kvar att fatta & jag är förvirrad. Både i huvudet & i kroppen. Jag vet inte hur jag ska göra. Vad ska jag våga satsa på? Tänk om jag väljer fel, är allt kört då? Om jag avslutar behandlingen så kanske jag faller tillbaka till rakblad, överdoser & inläggningar? Det skulle krossa mig totalt. Usch, jag vill aldrig tillbaka dit. Hjälp mig, hur ska jag kunna fatta rätt beslut? Och hur vet jag om det är rätt eller fel innan det är "för sent"?

På plussidan har jag ett otroligt stöd från min familj (tack kära ni!), & inte minst från Java & Rally. Mina hundar betyder hur mycket som helst för mig & jag är lycklig som får dela mitt liv med dem. Ibland när jag tittar på dem så börjar jag gråta, för vad har jag gjort som förtjänar dem? Dem är för bra för mig. Det är iaf så det känns många gånger. Jag vill aldrig leva utan dem, speciellt inte utan Java. Inte så att jag inte älskar Rally, verkligen inte, hon betyder också massor för mig. Men jag & Java har liksom vuxit in i varandra under 3 år, hon har stått vid min sida när det har varit som värst, hon har troget väntat på mig varje gång jag har varit inlagd. Hon har alltid funnits där, & ingenting kan ändra på det! Hon är min prinsessa, min nummer ett, mitt stora hjärta.  

Om man kunde trolla så skulle jag förutom all skit trolla bort mina ärr. Jag hatar dem, även om dem har en historia så vill jag bara bli av med dem. Så igår började jag med projektet att förminska dem!  Jag hoppas att det ska fungera, något jag ärligt talat ifrågasätter mycket, men jag måste ju prova. Minsta lilla dem bleknar gör mig glad, för då känns det som att jag kommer ännu längre ifrån det livet jag en gång levt.

Oj, det blev ganska långt det här, som det brukar bli när man kommer in på lite djupare saker. Jag försöker som sagt att inte förhasta något beslut, varken åt det ena eller andra hållet. Jag försöker se på mig själv med nya ögon, såna ögon som ser förbi mörkret & smärtan, som ser en framtid. Det är svårt, det är ovant, men jag försöker, varje dag. Allt är en kamp, & även om jag faller ibland så ska ni veta att jag gör mitt bästa, & mer än så kan jag faktiskt inte göra.

Idag har vi umgåtts med Evelina, Shandi & Lycka. Evelina var hundvakt åt Lycka som är en tollarevalp på 10-11 veckor. Hon & Rally hade jätteroligt tillsammans!  Kul för Rally att få känna sig som den stora & tuffa för omväxlings skull.  Jag & Evelina satt i soffan & pratade bort flera timmar, men jag njöt, jag trivs i Evelina's sällskap.

Efter timmarna där så åkte vi hem till farsan då han hade en överraskning åt mig & Nikke. Men när vi stod utanför, på hans gräsmatta, så fick vi besök av en stor vit hund, påminner om en pudel, men är nog inte renrasig. Java kastade upp svansen på topp & hälsade på främlingen, Rally skällde som en tok tills hon kom ända fram, för då vågade hon inte ens hälsa, haha.  Hon är så mesig när det väl gäller. Främlingen viftade bara glatt på svansen hela tiden & verkade jättetrevlig. Och eftersom vi vet var han bor så gick vi hem med honom, han & Java sprang & lekte lite smått på vägen & Rally, ja, hon var bara rädd.  Väl framme hos Dooley (som vi fick veta att han heter) så tänkte Java bjuda in sig själv på middag! Haha, det hade vart nåt det, där satt ägaren & åt mat i godan ro, helt omedveten om att hunden har öppnat ytterdörren & gått ut, & så kommer det in en annan hund.  Det kunde mycket väl ha blivit så, men vi fick Java att stanna utanför, hehe. Ägaren bad om ursäkt ungefär 30 gånger på 10 sekunder, men vi svarade bara att det var lugnt.  

Sen gick vi tillbaka hem till farsan där vi fick vår överraskning! När vi skulle åka hem igen så kom Dooley än en gång, haha, så det var bara att åter igen gå hem med honom. Ägaren blev inte mindre generad den gången, men vi pratade lite med henne & hon förklarade att Dooley har haft en hemskt liv innan, men nu mår han bra & älskar allt & alla, därför ville han leka. Under tiden som vi pratade så hittade Java en tennisboll som hon tyckte att hon kunde få.  Men det fick hon inte, haha. Sen gick vi till bilen & åkte hem, men vem vet, kanske får vi träffa den stora snälla & söta hunden igen?

Resten av kvällen blir lugn, ska väl sätta på nån film eller nåt sånt. Imorrn väntar freestyleträning tillsammans med några andra, vilket ska bli väldigt kul.  Jag & Java har ju inte tränat seriöst på flera veckor, så det behöver vi verkligen.

Skulle träningen mot all förmodan bli inställd, eller att vi inte kan ta oss dit beroende på vart den är då jag inte har nån bil imorrn, så blir det en långis i skogen. Mina tjejer behöver få göra NÅNTING ordentligt då det har varit ganska dåligt med det under veckan.

Men som sagt, vi får se hur det blir.  

Jag ställde in dagens terapi & tog en långis med hundarna istället, det är terapi det med.  Nej, men ärligt, anledningen till att jag ställde in DBT:n är nånting helt annat, men det vill jag inte gå in på nu.

Jag gick förbi Carina & frågade om hon ville följa med, men hon skulle bort, så det blev "bara" jag & brudligan. Vi gick en lång koppelpromenad där alla skötte sig oväntat bra.  Sen avslutade vi det hela med en sväng i skogen & där blev det full fart!! Bira var totalt sjövild, lät som bara en schäfer kan låta & sprang som om benen brann. T.o.m Java tyckte att hon blev lite mycket, & då är inte Java en som tycker sånt i första taget.  Självklart försökte Bira ta Rally några gånger & en gång lyckades hon, men då var inte jag snabb nog att säga till henne. Restrerande två gånger sa jag till henne ordentligt precis när hon skulle ta henne & båda gångerna tvärvände hon direkt!!  Det finns hopp, haha. Ända sedan jag hade med mig vattensprutan ut så har hon mer respekt för mig, så den kommer jag att ha med mig emellanåt för att "påminna" henne om hur man beter sig mot dem små. Okej om hon dundrar in i Java, för Java gör ju likadant mot henne, men att springa över stackars Rally (& Clara) som bara kastar sig på ryggen & blir osäker, nej, det är inte helt okej.

"Bäst att spana in dem på avstånd för att avgöra om man ska gå dit eller inte."

Rally står där i bakgrunden & undrar om det är nåt godis på väg.  Haha.

Ikväll är det hockeydags! Sista hemmamatchen innan uppehållet, så självklart ska jag dit. Tjejerna får vara ensamma, men det dör dem inte av eftersom vi har varit ute mycket idag.

Imorrn lyser planerna med sin frånvaro tänkte jag skriva, men om Evelina inte är för sjuk så ska vi träffa henne & Shandi! Så vi hoppas på det, annars vet jag inte vad vi tar för oss.

Vi tog en lååång sovmorgon idag & sen hann vi inte vara uppe länge innan det var dags att gå hem till morsan där vi skulle äta. Det är faktiskt rätt så skönt att gå själv ibland, bara musik i öronen & koppel på hundarna, sen kan man gå i sin egna värld. "Lättast" är det när man har nåt mål, det gör att promenaden känns ännu bättre.

Hemma hos morsan så hjälpte jag henne att klippa klorna på Farro, tog lite julkort, plus att vi spelade en del spel innan jag åkte hem igen. Här är ett av korten som jag tog på honom för att kolla ljuset.  

Imorrn kommer Bira igen, så då ska vi väl hitta på nåt på förmiddagen/dagen, för på eftermiddagen måste jag till vårdcentralen & eventuellt på terapin. Så en koppelpromenad med musik imorrn med? Fast med 3 hundar & inga tydliga mål?

Imorrn eller på fredag ska jag träffa Evelina, men tyvärr kan vi inte köra vårt projekt då det bara är slask ute.  Vi som skulle ha så trevligt på fälten. Eller ja, skulle det snöa hela dagen imorrn så finns ju hoppet för att vi kan mysa på fredag.  

Just det ja, imorrn på kvällen är det hockey igen, så då MÅSTE jag verkligen göra nåt bra med tjejerna på förmiddagen/dagen!!

För många år sedan såg jag en film som hette "Bingo" & jag ÄLSKADE den! Nu, flera år senare så fick jag tag i den & har under dagen sett den. Visst, den är lite typisk barnaktig, vissa saker är lite överdrivna & sådär, men jag älskar den fortfarande! Så vill ni se en härlig hundfilm så se "Bingo"!

Jag & tjejerna var ute & gick i skogen tillsammans med Carina, Olle & Clara. Så nu är alla nöjda & glada.  Java sprang hur mycket som helst & rullade sig en miljon gånger i snön. Så himla lycklig. Tyvärr så är det väldigt mycket slask nu, men jag hoppas att det vänder snart & blir "riktig" snö igen. Jag har ju vissa projekt att fixa, men då vill jag ha mycket snö, en klarblå himmel, en lysande sol & några minusgrader. Ånej, jag har inte alls några krav, haha.

Dags att göra sig i ordning & åka till hockeyn, kommer Färjestad att lyckas ta 3 poäng idag? Den frågan kan man nog ställa hur många gånger som helst, man vette fan svaret förens det är dags!

Nu är båda hundarna hemma igen efter att ha varit "bortresta" under helgen. Så nu är flocken komplett igen!  

Igår var det luciashow i stallet & som alltid så åkte jag dit & tittade. Fick även sällskap av Evelina så vi hade riktigt roligt. Rally var också med & hon tyckte att luciatåget var högst spännande när dem stod i manegen & sjöng, haha. Även fam. Svensson var roligt, sen orkade hon inte mer, så hon sov resten.  Jag & Evelina somnade dock inte, utan vi såg allting. Hela 5 avramlingar blev det under showen, så lite speciell underhållning fick vi helt klart.  Men ingen slog sig som tur var.

Idag har jag varit på terapi, & ikväll ska jag & Elin gå en promenad med hundarna. Vi har inte gått tillsammans på länge nu, så visst saknar jag henne! Bira har inte varit här då hennes husse är sjuk, vi får se om hon kommer imorrn eller inte.

Imorrn blir det en tur till tågstationen & ängarna där. Hundarna ska få rejsa i snön!  Carina & Clara följer också med, så vi slipper åka ensamma.  Tror att hundarna kommer att uppskatta friheten där. Och om Bira följer med så följer även vattensprutaren med, den funkade ju så himla bra sist, så den kommer vi att fortsätta med ett tag till.

Dags att utvärdera målen jag hade för detta år, samt presentera nästa års mål. Men, men, vi börjar med årets.


Det här var årets mål med Java:

Agility:
Pinne agility 1
Pinne hopp 2
Pinne agility 1
Pinne hopp 2
Uppflytt. agility 2
Uppflytt. hopp 3

Lydnad:
1:a pris klass 2
LP2
1:a pris klass 3
1:a pris klass 3
LP3

Freestyle:
Uppflytt. p. klass 2
FD2
Uppflytt. p. klass 3
Uppflytt. p. klass 3
SE FreeCH
Kvala Agria Freestyle Elite Challenge

Vallning:
Ta upp träningen!
Hålla igång träningen

Övrigt:
Ögonlysning
Kennelträff Trollyckes

Det var verkligen tänkt att detta året skulle bli vårt härliga tävlingsår med hur mycket tävlingar som helst! Tyvärr blev det inte alls så, utan Java blev återigen sjuk & vi var borta från tävlingsbanorna många månader. Hon blev sjuk, blev frisk, vi hann tävla nån enstaka tävling, & så blev hon sjuk igen osv. Så har det hållit på hela året, gissa om jag har tänkt tanken att lägga ner tävlingarna?

Men ska man se på dem tävlingarna vi har kunnat genomföra, så är det som följande:

I agilityn hade jag som mål att bli uppflyttad i agilityklass 2, & vi startade året utan någon pinne där. Vi har enbart hunnit med 4 tävlingar under året & på dem 4 starterna så har vi plockat 3 pinnar!!  Helt sjukt, 3 av 4 möjliga liksom, gissa om jag är stolt över min prinsessa?!  Att vi sen inte fick nån pinne alls i hoppklass 2, det gör inget, för vi behöver tävla mycket & få mer rutin för att kunna plocka pinnar där.

Lydnadsmässigt så hann vi få LP2 innan hon blev sjuk den omgången. Vi hann faktiskt starta 3:an 3 gånger, men hon var inte sig själv under dem tävlingarna. Hon var sjuk redan då, men det kom jag fram till först efteråt, såklart.

Freestylen hann vi inte alls med lika mycket som önskat. Året började bra, men sen kom sjukdomarna in & förstörde allting. Så jag är ändå nöjd med resultaten vi har åstadkommit.

När det gäller vallningen så har vi bara vallat en enda gång iår, vilket jag tycker är väldigt tråkigt. Anledningen till det vill jag inte gå in på här just nu, mer än att "vår" fårflock inte finns kvar.

Och nästa år satsar vi på detta:

Agility:
Pinne agility 2
Pinne hopp 2
Pinne agility 2
Pinne hopp 2
Uppflytt. agility 3
Uppflytt. hopp 3

Lydnad:
1:a pris klass 3
1:a pris klass 3
LP3

Freestyle:
FD2
Cert klass 3
Cert klass 3
SE FreeCH

Vallning:
?

Övrigt:
Kennelträff Trollyckes

Om nu Java kan få hålla sig frisk! Vi hoppas på det, men med tanke på vilken jävla otur vi har så är det tyvärr inget jag räknar med.  Men OM vi nu får ett tävlingsår så kommer vi, som ni ser, satsa ordentligt!

Den lilla räven då? Jo, hennes mål var mest att växa upp & börja träna, vilket vi har gjort.  Så här kommer hennes mål för nästa år:

Agility:
Debutera i agility
Deutera i hopp

Lydnad:
Träna in klass 1-momenten

Freestyle:
Debutera
Uppflytt. p. klass 1
Uppflytt. p. klass 1
FD1

Utställning:
Ställa 3 officiella

Viltspår:
Godkänd anlagsklass

Övrigt:
HD- ED- & rygg-röntgen samt patella

Det ska bli oerhört spännande att se hur Rally kommer att funka tävlingsmässigt. Det kanske visar sig att hon behöver mer tid & isf så ska hon få det. Vi gör några tävlingar i taget & utvärderar, för på så sätt ser jag ju hur det går. Utom agilityn, för där är jag övertygad om att hon kommer att satsa! Sen om det blir rätt eller fel, ja, det vet man aldrig.