Jag har under en vecka (?) försökt att skriva en årsresumé, men det går inge bra. Så kanske blir det ingen i år, vi får se om jag lyckas skriva ihop nåt eller inte. Anledningen till att det hackar sig fram är att det gör så ont att minnas året. Det har varit så mycket smärta, så många liter tårar som runnit. Java har varit väldigt mycket sjuk & besöken på olika djursjukhus går inte ens att räkna. Likadant med alla veterinärkostnader, jösses, dem vågar jag verkligen inte räkna ut!!

Jag började även i DBT & den behandlingen är tuff. Och det i samband med att Java var så dålig, nej, det var ingen lyckad kombination.

Även om jag inte har skurit mig en enda gång under året, eller tagit någon större överdos, så innebär inte det att dem tankarna inte har funnits där. Jag har varit så himla nära återfall så många gånger. När maktlösheten över Java's dåliga mående har varit som värst så har jag verkligen längtat efter självskadorna, nånting som jag "bestämmer" över & kan styra. Nånting jag känner igen. Kontroll.

Det tar emot att erkänna detta ska ni veta, men jag har också haft självmordstankar. En sväng var dem riktigt allvarliga & det var prat på inläggning på psyk, men jag vägrade, jag vill aldrig mer bli inlåst! Så jag & min terapeut hade tät kontakt & vi lyckades ta oss förbi det hindret utan att blanda in slutenvården, & det var så jävla skönt! Jag fick en "kick" av det, JAG klarade av att jobba mig igenom något riktigt smärtsamt på en funktionellt sätt!!  Det har inte hänt alla gånger om jag uttrycker det så.

Jag har lärt mig otroligt mycket under den tiden jag har gått i DBT-behandlingen, jag märker stor skillnad på mig. Jag har mycket bättre impulskontroll, jag klarar oftast av att tänka efter före så att säga, lägga fram konsekvenserna & sen avgöra om det verkligen varit värt det. Så jag har kommit långt.

MEN, för ett par månader sen så berättade ju min terapeut att hon är gravid & kommer att försvinna i Mars. Jag tog det beskedet väldigt hårt & gör det än. Jag har förträngt det så gott det går med motiveringen att "tänker jag inte på det så kommer det inte att hända". Jag har ju så otroligt svårt för att lita på folk, att släppa in någon innanför murarna som är så välbyggda. "Inbyggd misstro till människor" som en läkare så fint formulerade det i min journal. Så att höra min terapeut säga att hon skulle försvinna, ja, det var som sagt oerhört jobbigt. När jag väl hittat en som jag vågar lita på & som verkligen har hjälpt mig framåt, ja, då försvinner hon. Det känns så jävla orättvist & jag håller fortfarande på att överväga om jag ska gå kvar i behandlingen eller om jag ska tacka för mig när min terapeut försvinner.

För att inte handla på impuls så lägger jag fram för- & nackdelar med att sluta resp. att gå kvar. Jag läser papperna från våra samtal, kollar på kedjorna, läser mina mål osv. Och det gör ont. Förbannat ont. Jag vill inte att det ska ta slut, men samtidigt så kan det aldrig bli likadant med nån av dem andra terapeuterna i teamet. Men frågan är ju såklart; har jag lärt mig tillräckligt mycket för att stå på egna ben, eller behöver jag fortfarande hjälpen ett tag till? En fråga som gör mig tokig.

En annan del som (alltid) krånglar är mina mediciner. Jag håller, åter igen, på att byta en sort då ingenting verkar kunna få min sömn att fungera bra. Som det är nu så sover jag runt 4 timmar/natt & det är alldeles för lite för mig, jag behöver mer. Så jag hoppas att jag & min läkare snart kan hitta rätt medicin, för sömnen är så himla viktig.

Det är många beslut kvar att fatta & jag är förvirrad. Både i huvudet & i kroppen. Jag vet inte hur jag ska göra. Vad ska jag våga satsa på? Tänk om jag väljer fel, är allt kört då? Om jag avslutar behandlingen så kanske jag faller tillbaka till rakblad, överdoser & inläggningar? Det skulle krossa mig totalt. Usch, jag vill aldrig tillbaka dit. Hjälp mig, hur ska jag kunna fatta rätt beslut? Och hur vet jag om det är rätt eller fel innan det är "för sent"?

På plussidan har jag ett otroligt stöd från min familj (tack kära ni!), & inte minst från Java & Rally. Mina hundar betyder hur mycket som helst för mig & jag är lycklig som får dela mitt liv med dem. Ibland när jag tittar på dem så börjar jag gråta, för vad har jag gjort som förtjänar dem? Dem är för bra för mig. Det är iaf så det känns många gånger. Jag vill aldrig leva utan dem, speciellt inte utan Java. Inte så att jag inte älskar Rally, verkligen inte, hon betyder också massor för mig. Men jag & Java har liksom vuxit in i varandra under 3 år, hon har stått vid min sida när det har varit som värst, hon har troget väntat på mig varje gång jag har varit inlagd. Hon har alltid funnits där, & ingenting kan ändra på det! Hon är min prinsessa, min nummer ett, mitt stora hjärta.  

Om man kunde trolla så skulle jag förutom all skit trolla bort mina ärr. Jag hatar dem, även om dem har en historia så vill jag bara bli av med dem. Så igår började jag med projektet att förminska dem!  Jag hoppas att det ska fungera, något jag ärligt talat ifrågasätter mycket, men jag måste ju prova. Minsta lilla dem bleknar gör mig glad, för då känns det som att jag kommer ännu längre ifrån det livet jag en gång levt.

Oj, det blev ganska långt det här, som det brukar bli när man kommer in på lite djupare saker. Jag försöker som sagt att inte förhasta något beslut, varken åt det ena eller andra hållet. Jag försöker se på mig själv med nya ögon, såna ögon som ser förbi mörkret & smärtan, som ser en framtid. Det är svårt, det är ovant, men jag försöker, varje dag. Allt är en kamp, & även om jag faller ibland så ska ni veta att jag gör mitt bästa, & mer än så kan jag faktiskt inte göra.