Sådär gick det på dagens klubbhoppning med bäste Herr Svamp! Och vad säger man, han är ponny med allt vad det innebär, så jävla envis, men jag vann till slut kampen.   Och bäst av allt - jag åkte inte av, trots att det var nära!

Angående gårdagens inlägg, jag önskar att jag kunde berätta vem det gäller, men jag FÅR INTE göra det, annars hade jag gjort det redan igår. Men jag kan berätta att det inte är nån som kommer att dö, men våra vägar kommer ändå att skiljas åt, förmodligen för gott & det gör jävligt ont inombords!

Igår släppte "chocken" & jag grät hur mycket som helst, t.o.m på hockeyn, i den fullsatta baren så rann tårarna, men jag antar att jag behövde få ur mig det. Och idag mår jag mycket bättre, känner mig stark inombords, jag kommer att klara det här, det kommer att bli bra, trots att det är svårt att se det nu.

Bortsett från dagens klubbhoppning så har jag, Java & morsan gått en promenad på 2,5 km där Java fick gå med benvikt-manschetterna & som vanligt så brydde hon sig inte om dem, hon är van att få på sig massa saker, haha. Hon var helt vild ute, sprang som om hon blivit tokig & inte brydde hon sig om att det var halt på många ställen, ånej, hon sprang lika fort hela tiden. Min underbara energibomb, lilla duracell-kaninen, mitt vilddjur.   Finns ingen som är som hon!

Imorrn kommer Sirpa igen & jag & morsan ska gå en promenad med brudarna på dagen. På eftermiddagen är första träffen för fysträningsgruppen & det ser jag fram emot väldigt mycket, powerwalk står på schemat då!   Så Java kommer nog att bli nöjd imorrn när hon får spendera så mycket tid utomhus, men det förtjänar hon efter några tråkiga dagar.