Idag är det verkligen ingen bra dag, varken fysiskt eller psykiskt, det ena drar liksom ner det andra. Det hela började redan igår kväll.

Jag tog en tablett av den nya sömnmedicinen & efter cirka en halvtimme började biverkningarna att hagla över mig. Jag kunde nästan inte andas, blev illamående & en sväng trodde jag att döden var nära.  Det höll i sig en stund & till slut somnade jag, tack & lov.

Natten har varit jobbig, jag har vaknat många gånger & drömt massvis med mardrömmar.  Så utvilad känner jag mig definitivt inte.

Kroppen känns som hej kom & hjälp mig. Jag är orkeslös & har spenderat alldeles för mycket tid i sängen, men vad ska man göra när man inte mår bra? Man måste få ha såna här dagar, alla har ju det, det hör liksom till livet, men det är ändå inte roligt att genomlida dem.

Detta gör ju även att jag mår mycket sämre psykiskt & detta har medfört att jag får upp massa minnen från mina tider som inlagd på psyk. Så är det alltid när jag har en dipp, varför då? Dessa minnen är såna som jag mer än gärna glömmer en gång för alla, för det är fan inge roliga saker! Jag minns det så väl, som om det hände igår eller varför inte jämt nyss?! Alla gånger jag har blivit fasthållen, hotad & framför allt nerdrogad. Minnena därifrån går inte att radera, tänk att verkligheten kan vara så hemsk, det är helt sinnessjukt! Det BORDE inte få gå till så som det gör innanför de låsta dörrarna. Usch.

Kanske kommer dessa minnen tillbaka för att hjälpa mig att stå ut med de tuffa motgångarna? För alltid när jag mår sämre så kommer självskadetankarna tillbaka, även om jag på fullaste allvar tror att jag ALDRIG kommer att falla för dem, så finns de där. Och jag vet mycket väl att skulle jag mot all förmodan falla & skada mig själv igen så väntar en ny tid inlåst på psyk & det vill jag ALDRIG mer uppleva!! Så kanske är det så "enkelt & bra"?! Jag har verkligen avskräckande exempel att tänka på, men som sagt, det kanske jag ska vara tacksam för...?

Dagens dåliga mående har helt klart gått ut över Java.  Hon har inte fått gjort särskilt mycket & jag tycker synd om henne samtidigt som jag verkligen inte har krafter att göra nåt. Vi har tränat några korta pass inomhus, jag försöker lära henne att hoppa över mig, något som går helt okej än så länge. Så helt "bortglömd" är hon ju inte även om hon inte får allt som hon vill & förtjänar.

Jag tänker också tillbaka på de djur jag har haft nära mig, som min kung, & BomBom. Min kung lever ju inte längre & det känns som om jag börjar acceptera det nu. Men BomBom, att veta att han fortfarande lever gör mig både glad & ledsen. Jag önskar så att jag fick bli en del av hans liv igen, men det kommer aldrig att ske.  Jag önskar att han fick ha det så mycket bättre, för trots hans fel så är han värd det bästa. Jag kommer aldrig att glömma honom.

"You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have."

Så typ för hundrafemte gång tack för att ni gav stöd

För utan er familj & vänner hade Malin varit död