Jag tänker mycket på det som har varit & vad jag vill få ut i framtiden. Jag saknar mycket av det gamla, som mina grabbar, min underbara kung & så lilla BomBom. De gav mig så mycket kärlek, så mycket liverfarenhet & även om min tid med Speed var väldigt krävande så lärde han mig otroligt mycket. En del av de saker han lärde mig är att behålla lugnet i paniksituationer (självklart funkar det inte alltid, men oftast) & han fick mig att våga tro på mig själv, han stärkte mitt självförtroende nåt så grymt mycket! Han visade hur jag kan göra för att stärka mitt självförtroende när det behövs & det är en sak jag aldrig kommer att glömma, åh vad jag saknar honom, min älskade Speedy BomBom.  

Och så min kung, hur beskriver man honom? Det går liksom inte, han lärde mig att leva, han lärde mig hur en trogen vän ska vara & han öppnade upp hundvärlden för mig. Hade jag inte haft honom så hade jag aldrig fått upp ögonen för denna underbara värld & jag vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt då. Jag är honom evigt tacksam för allt han gjorde för mig & det kommer jag alltid att vara, även om vi bara fick 4,5 år tillsammans. Om jag hade fått göra om mitt val mellan han & hans kullbror, med vetskapen om att han skulle vara tvungen att lämna jorden såpass ung så hade jag utan tvekan valt min kung igen. Jag skulle aldrig vilja byta bort vår tid tillsammans, aldrig nånsin.

Nu har jag min älskade prinsessa som ser till att skeppet fortfarande flyter som det ska. Utan henne vid min sida skulle allt vara så mycket värre, jag behöver henne lika mycket som hon behöver mig. Jag önskar att hon hade fått träffa min kung & fått lära sig ett & annat.  Han skulle ha varit en PERFEKT läromästare att ta efter, men, men, det finns inget att göra åt ödet. Istället har nu JAG ansvaret för att visa Java hur saker & ting ska gå till & ja, jag tycker att jag sköter mig hyfsat!  Visst finns det en del saker att anmärka på, men hej, ingen är perfekt. Tillsammans med Java så stärker jag mitt självförtroende mer & mer med tanke på alla uppvisningar & tävlingar vi deltar i. Speciellt freestylen spelar en stor roll här, det finns ingenting som stärker självförtroendet lika mycket som när man vågar ge sig ut på planen & köra sitt program. Så jag hoppas & tror att vi har många år kvar på scenen tillsammans.

Jag har så mycket att må bra för, ändå mår jag många gånger så fruktansvärt dåligt.  Jag vill kunna njuta av livet, hela livet, men kommer jag nånsin att komma dit? Jag önskar att jag hade alla svaren nu, på en gång! Det som numera är det jobbigaste att tänka på är min brist på träning - jag kan inte träna!  När jag anstränger mig (eller ibland räcker det bara med att gå) så tappar jag känseln i hela kroppen & nästan faller ihop, jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, det är nästan som att hela kroppen somnar & domnar bort under några sekunder & detta upplever jag massvis med gånger varje dag. Värst blir det om jag anstränger mig mycket, som typ när jag försöker springa, då faller jag bokstavligt talat ihop helt. Samma sak i somras när jag simmade med Java, kroppen "gav upp" & jag sjönk, tack & lov sitter det bara i några sekunder åt gången så jag kunde ta mig upp till ytan snabbt igen, men det var oerhört obehagligt. Så det blev bara en simtur, mer än så vågade jag inte prova.
Vad beror detta på då? Ja, om jag det visste...Jag trodde först att det måste vara nån biverkning av de medicinerna jag äter, men nej, det finns ingenting som liknar detta i biverkningsväg utav nån av medicinerna & läkarna säger att det inte beror på dem, men de kan heller inte säga vad det kan tänkas bero på. Det är liksom ingen som har tagit detta på allvar, vilket är oerhört frustrerande! Jag vill ju kunna träna & på så sätt må bättre, men hur ska det gå till när kroppen inte alls är med på tåget?! Senast jag var inlagd (i början av Oktober) så träffade jag en på avdelningen som hade jättesvårt med att prata & det hade han tack vare att han har missbrukat en hel del droger & det kommer han att få leva med resten av sitt liv. Detta får mig genast att tänka på att det måste vara mitt fel att det är såhär, jag är mer eller mindre övertygad om att jag p.g.a alla intoxer har fått något fel på nervsystemet. Så imorrn ska jag kontakta min läkare på vårdcentralen & prata med henne för att höra vad jag kan göra, om det finns något "botemedel" eller om jag alltid kommer att få dras med det här. För nu ska jag gå till botten med det här, det är då en sak som är säker!