Det har varit dåligt med uppdateringar i bloggen den här månaden & det beror inte bara på alla mina turer på akuten, utan det beror mestadels på att jag mår så himla dåligt psykiskt. Det är lätt att skriva om sitt dåliga mående när man mår bättre, men just när det är som värst så håller man allt inom sig, & egentligen borde man ju göra tvärtom, inte för att få uppmärksamhet, utan för att få ur sig allt det som äter upp en inifrån.

Den senaste tiden har jag gråtit varje dag, tagit små överdoser, hamnat på psykakuten samt bråkat med båda mina samtalskontakter. Det känns som om allting går utför i en jävla fart & jag har ingen aning om hur jag ska lyckas stoppa det. Allting som jag egentligen älskar känns meningslöst & varje morgon utspelar sig en hård kamp för att jag ska lyckas ta mig upp ur sängen, för allra helst vill jag bara droga ner mig & sova en vecka eller två.

Jag hatar lögner, det gör jag verkligen, men den senaste tiden har jag ljugit så himla mycket & det skäms jag för, som fan. Mina föräldrar ringer & frågar hur det är & jag blåljuger utan att tveka, för jag klarar inte av att prata om det. Allra helst skulle jag bara vilja släppa ut allt, men jag är så rädd för att de ska tycka att jag bara är till besvär som aldrig kan må bra. Jag VET att de aldrig skulle tycka så, för jag vet hur mycket de älskar mig, trots alla fel & brister, men rädslan finns där ändå. Nån gång ska jag klara av att prata öppet med dem, men jag är inte där än på långa vägar, tyvärr. Jag vet att ni läser detta, så förlåt, men låt mig ta den tid jag behöver, tids nog kommer jag att våga vara ärlig.

Allt detta påverkar ju såklart min käraste ägodel - Java. Jag känner mig som världens sämsta matte & har/har haft allvarliga planer på att sälja henne. Som det är nu så mår jag för dåligt för att kunna ge henne det liv hon så väl förtjänar, men samtidigt så vet jag att det förr eller senare vänder & blir bättre igen, för det är så det funkar, höga berg & djupa dalar. Hon är så otroligt snäll som bara anpassar sig till min brist på kraft & motivation, hon blir superlycklig när hon får göra något, men när inget händer så lägger hon sig bara & sover, inga protester alls.  Jag vet också mycket väl att om jag skulle sälja henne så skulle jag gå under helt, jag skulle hälla i mig alla tabletter jag kan få tag i & sen aldrig mera vakna & jag vill inte att det ska sluta så - DET FÅR INTE SLUTA SÅ!

Jag vill inte dö, även om det kanske låter så, men tro mig, hade jag velat det så hade jag redan varit död för längesen. Jag kämpar som en idiot för att hålla huvudet över vattenytan & jag vet mycket väl att om jag slutar kämpa så sjunker jag direkt & då är det kört. Jag försöker också väcka liv i mina intressen, försöker motivera mig att träna & gå promenader med Java, men fan vad svårt det är! Allt känns bara meningslös & jag känner mig värdelös.

Igår var det ju träningstävling i agility & första loppet vi körde var rent ut sagt skittråkigt. Efter det så funderade jag på att åka hem & lägga mig istället, för varför stanna & utföra nåt man inte alls tycker är roligt när man inte är tvingad till det? Som tur var så gav jag det en andra chans, jag startade även hopploppet & det var en underbar känsla genom hela loppet, att vi sen var felfria & slutade 4:a gjorde inte saken sämre!  Men resultatet var (för en gångs skull) inte det viktigaste, utan det var känslan, att jag kunde känna mig glad - på riktigt, inget fejk, inget tillgjort, utan bara helt äkta.

Med start på söndag så är det ju Värmlandsrallyt i agility & då blir det tävlingar alla dagar i en hel vecka. För ett tag sen, innan jag sjönk, så längtade jag som fan till det, men så blev mitt mående sämre & jag såg mest veckan som en plåga som jag skulle skita i. Det vore väl synd att säga att jag är jätteentusiastisk nu, men ja, jag längtar faktiskt lite. Jag hoppas att den här veckan ska väcka liv i mig igen & få lågan inom mig att brinna lite starkare, för som det känns nu så håller den på att slockna.

Jag tror också att mitt mående har blivit sämre p.g.a allting som händer runt omkring just nu. Snart ska jag ju flytta & det är så mycket som ska fixas & har man knappt krafter att ta sig upp ur sängen så är det inte lätt att orka med såna saker. Sen har jag även tillfällig brist på pengar & det gör ju knappast saken bättre. :( För att inte snacka om att Java har varit väldigt sjuk & måste opereras, sånt sliter ut mig ännu mer.

Men trots all skit just nu, trots alla motgångar & mina jävla sjukdomar som försöker döda mig så ska jag en dag orka ställa mig upp, sträcka på mig & njuta av min seger, för ja - jag ska vinna det här!