Nu sitter jag här med tårar som rinner längs med kinderna, jag känner mig så liten & svag.  Idag har det varit en jobbig dag på många sätt, jag har umgåtts med Jannie & vi har haft roligt, vart på bio & så, men ändå har känslan inom mig varit katastrofal dagen igenom. Under bion kände jag paniken & ångesten stiga för varje minut som gick, jag bara längtade efter att filmen skulle ta slut & det var nästan så att jag sprang därifrån, så dåligt mådde jag. Men jag lyckades bita ihop & klarade hela filmen, men det var fan nätt & jämt.

Fick tidigare ett samtal om att Champis förmodligen säljs & flyttar redan under veckan som kommer, jag visste att det skulle hända snart, men ändå är jag inte beredd på det. Vi har hängt ihop så länge, det skulle alltid vara vi två, always and forever. Jag har så svårt att se oss isär, efter att ha levt tillsammans i över 11 år så ja, det känns overkligt att det snart inte finns något "vi".

Jag har även läst igenom en del gamla texter som jag skrivit, både här i bloggen & mer privat & jag vet inte riktigt vad jag ska säga om dem, skrämmande är nog ett bra ordval. Jag kan inte förstå hur jag har levt, hur jag har lekt med livet & med döden, hur saker & ting har fått mig att handla på olika sätt, ofattbart, overkligt. Tänk alla gånger jag kunde ha dött, alla överdoser, alla gånger jag skurit mig, helt sjukt. Jag har levt ett liv som inte många förstår, jag har upplevt saker många inte ens trodde var möjligt, men kanske viktigast av allt - jag har överlevt. Jag har gråtit floder med tårar, haft sån stark ångest att jag inte har kunnat andas & känt paniken helt ta över allt, men ändå lever jag, nånting jag tycker är konstigt, jag borde vara död med tanke på allt som har hänt, men jag är högst levande. Varför? Jag brukade alltid fråga mig varför jag inte bara fått dö när allt ändå var så hemskt, numera frågar jag mig varför jag får leva, trots allt som jag har gjort. Förr hatade jag livet, nu älskar jag det. Jag har kommit otroligt långt på min väg framåt, men ändå är jag långt ifrån frisk & fri.

Jag kan inte sluta gråta, tårarna verkar inte ha något slut, men det är klart, jag behöver gråta. Det är så längesen jag grät ordentligt sist att jag har samlat på mig massa tårar & känslor som förr eller senare måste ut, men trots den vetskapen så gör det ändå förbannat ont inombords. Jag önskar att jag hade kommit mycket längre än jag har gjort, jag vill inte vara sjuk längre, jag vill klara av saker som andra klarar, jag vill kunna njuta av "normala" saker (som en film på bio t.ex.), varför kan jag inte bara få glida runt lite? Jag tänkte skriva att jag bara vill vara som "alla andra", fast det är inte sant, jag vet att jag aldrig kommer att bli som "alla andra", jag har upplevt alldeles för mycket saker för att nånsin kunna bli så, & det är något jag har lärt mig att acceptera nu.

Någon dag ska jag bara kunna torka tårarna, resa mig upp & vara starkare än nånsin förr. Men just idag är inte den dagen, idag känner jag mig klen & hjälplös, men vi alla har dåliga dagar.