Eftersom jag nu måste skicka in en ny ansökan till Försäkringskassan om förlängd aktivitetsersättning så innebär det att jag måste samla alla mina journaler från olika avdelningar, välja ut de "viktigaste" sidorna, kopiera, & sen skicka in. Det är med högst blandade känslor jag läser igenom vad som har hänt, det väcker oerhört mycket minnen till liv, såna minnen som man bara vill glömma. Men jag MÅSTE göra det här, annars får jag verkligen ingen förlängd aktivitetsersättning från FK & jag är fortfarande inte stark nog att klara av att söka arbete/jobba/plugga, utan jag behöver MER TID.

Tänkte dela med mig av några journalanteckningar från vårdcentralen, den journalen fick jag hem idag & det gjorde ONT att läsa den. Jag har svårt för att förstå att allt som står där faktiskt har hänt, allt känns som ett dåligt skämt, samtidigt som det är oerhört smärtsamt.

Det är på "egen risk" ni läser detta, jag har inte förfinat det ett dugg, utan det är den brutala sanningen.

Det som står i fet stil har jag skrivit av ordagrant från journalen. Det i vanlig stil är mina egna kommentarer.

"Magerlagd, vägrar kommunicera från början."

Testa själv att vända in & ut på dig själv för en helt främmande människa när du redan mår så dåligt att du har skadat dig ordentligt.

"Malin remitteras tillbaka till psykiatrikliniken. Under tiden som remissen skrivs & telefonkontakt försöker upprättas med psykiatrikliniken avviker hon."

Japp, inte helt oväntat. Säger nån till mig att jag måste stanna för att jag ska bli inlagd så är det klart som fan att jag drar vid första bästa tillfälle!

Båda de styckena ovan kommer från anteckningar som gjordes den 9 Februari 2012, DAGEN EFTER ATT JAG BLIVIT BÄLTAD FÖR FÖRSTA GÅNGEN! Jag var LIVRÄDD för alla sjukpersonal, utom undersköterskan som var med, för henne litade jag på. Ju mer jag tvekade på att våga säga nåt, desto mer försökte de pressa ur mig & då reagerar jag såklart med försvar - bli så tyst som möjligt. När de sedan hotade med inläggning så fick jag panik, allt jag såg framför mig var bältessängen, så det var därför jag stack så fort jag fick chansen!

"Går inte att kommunicera med pat under suturering & inte innan eller strax efter heller. Efter en stund börjar hon svara på frågor men väldigt långsamt med latens. Man får ingen som helst uppfattning om hennes emotionella status förutom att hon mår dåligt. Verkar ha en hög ångestnivå. Säger att hon kan äta 6-7 Stesolid 10 mg på kvällarna men att det inte hjälper. Man får dra ur henne information. Ger ingen information som kan underlätta bedömning av suicidrisk, självskaderisk. Uppenbarligen är det helt nyckfullt & okontrollerat. Pat har dessutom eskalerat sitt självförstörande beteende genom att skära sig på en helt ny lokal som kommer att ge ett fult ärr. Djupare & värre än de tidigare jag har sett på henne. Pat har ju skurit sig oräkneliga gånger, se journal ovan. Undertecknad bedömer att det finns en verklig risk att pat gör något radikalt självdestruktivt som kan kosta henne livet. Bedömer att hennes ångestnivå har eskalerat så att den i kombination med hennes personlighetsstörning är att likställa med allvarlig psykiskt störning. Hon har ingen kontroll över sitt beteende. Vården kan inte ske poliklin nu. Pat tackar också nej till erbjudande om att åka till psykklinik eller psykakuten. Vill inte bli inlagd. Skriver därför LPT enl § 4. Diskuterar med psykjour. Får poliseskort härifrån."