Är man verkligen accepterad för den man är? Eller måste man hela tiden kämpa för att förändra sig så att man blir accepterad? Hur många kan ärligt säga att de aldrig gör något enbart för att bli accepterade, hur många är bara sig själva? Jag tror inte att det är särskilt många, utan jag tror att så gott som alla, mer eller mindre såklart, ändrar sig för att bli accepterade. Jag själv hör dit, jag ändrar ofta på mig just p.g.a den orsaken, men jag önskar att jag vore starkare & inte skulle behöva det.

I många år har jag som ni vet levt i ett mörker, & när man har mått så dåligt under så lång tid så börjar man att identifiera sig själv med sin sjukdom. När man då gör det är det skrämmande att bara tänka tanken att man nån gång skulle kunna bli frisk, för vem är jag egentligen utan sjukdomen? Finns det nånting kvar av mig eller försvinner allt om sjukdomen dör? Så ja, jag är rädd för att bli frisk & det står jag för, hur konstigt det än må låta för er.

Av nån anledning söker man gärna upp bloggar som handlar om ungefär samma saker som man själv går igenom, förmodligen är det för att känna att man inte är ensam, & kanske att det finns nån som har det värre. I mitt fall har jag en lista med bloggar som skrivs av personer som mår psykiskt dåligt, med självskador, personlighetsstörningar, anorexi osv. & genom att läsa dessa bloggar så känner jag mig faktiskt mindre ensam, & ibland, även om det låter hemskt, så blir jag glad (?) över att läsa att andra har det sämre än mig. Missförstå mig rätt nu, jag vill inte att de vars bloggar jag läser ska må så himla dåligt, men genom att läsa hur illa de mår så ser jag också mina egna framsteg & därför blir jag glad, eller kanske lättad är ett bättre ord...?

Den här kommentaren fick en tjej vid namn Jessica när hon i ett inlägg skrev om hur hon hade tappat kontrollen över självskadorna & det hela slutade med akuten:

Din blogg triggar igång andra som också är sjuka….. bara så du vet. Men det är väl lite det du vill ha ut av bloggandet, att du ska få uppmärksamhet för att du mår sämt och är sjukast. Du hade inte varit intressant utan dina sjukdomar.

Det mest skrämmande är att jag håller med om det, för utan att egentligen tänka på det så jämför man sig själv med andra hela tiden. När man mår skitdåligt så "tävlar" man mot andra för att se till att man själv ska må sämst, & när man mår bättre så "tävlar" man istället om att må bäst. Jag vet inte om detta är "normalt" bland er som är friska, men det är nog så den sjuka världen fungerar, iaf för mig.
En konstig sak är att man får mycket mer uppmärksamhet när man skriver att man mår dåligt, jämfört med hur det är när man mår bra, varför är det så? Borde man inte istället välja att uppmärksamma nån som mår bra, eller har vi sjuka intressantare liv än er friska?

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, men detta är saker jag tänker på varje dag, varesig jag vill det eller inte. Vad tror ni som läser, låter detta helt galet eller kan ni förstå det? Dela gärna med er av era tankar & känslor kring detta.

Någon som ALDRIG ifrågasätter mig & mina tankar är Java, hon accepterar mig som den jag är, det spelar ingen roll om jag är frisk eller sjuk, hennes kärlek är lika stark ändå. Hon finns vid min sida i med- & motgång, stöttar mig när jag behöver det, försvarar mig när jag inte själv kan göra det & när jag är glad så finns hon där för att leka & mysa. Hon är bland det bästa som har hänt mig, jag vet inte hur jag skulle klara mig utan henne, jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hända om jag förlorade henne, det får helt enkelt inte hända. Och vad hade hänt om jag inte fått henne alls? Hade jag redan varit död då?

Att förlora min kung var smärtan som fick bägaren att rinna över, det var då jag insåg att jag var tvungen att göra en ändring i mitt liv, men sen tog det ett tag att komma dit, men jag tror att jag är på god väg nu. Men det är klart, allt kan vändas väldigt snabbt, både positivt & negativt.

Jag vet inte om jag har berättat det tidigare, men för några år sen så frågade min läkare hur ont jag skulle låta saker & ting göra innan jag var beredd att göra något åt det. Då visste jag inte, jag hade inget svar alls på den frågan, men nu vet jag. Höjden av smärta är att förlora den man lider för. Och precis så var det för mig, hans bortgång blev min nystart & det var ju i samma veva som prinsessan stormade in i mitt hjärta, & kärleken mellan oss är äkta & därmed varar den för evigt.

Livet som blev ett liv

Det första hon ser när hon öppnar ögonen är ett starkt ljus. När ögonen vant sig vid det så ser hon ett vitt tak och vita väggar runt omkring sig. Bredvid sängen som hon själv ligger i står det några maskiner som piper, de låter irriterade tycker hon. Hon hör också fotsteg och folk som pratar utanför rummet hon befinner sig i.
Det tar en liten stund innan hon förstår vart hon är och vad det var som hände.

En sköterska kommer in i rummet, går fram och kollar maskinerna och frågar sen;
- Hur mår du Hanna?
- Jag är trött. Sa hon med låg röst.
- Vet du vart du är? Undrar sköterskan.
- Mmm. Svarar hon.
- Vet du varför du är här?
- Nej
- Minns du inget av vad som hände?
- Inte just nu. Svarade hon och vände sig om.
Hon ljuger, hon minns allt, hon orkar bara inte prata om det, men visst minns hon.

Allt började redan när hon gick i 8:an. Hon hade svårt att umgås med folk och var därför ofta ensam. Den enda hon umgicks med var hennes själsfrände Tizan, de dagar som hon var i skolan. Tizan hade det jobbigt själv, därför var hon borta från skolan väldigt mycket och kanske var det också därför de två passade så bra ihop, de båda hade det jobbigt, de förstod varandra.

Hanna hatade sig själv och sin kropp mer än något annat, hon ville inte vara så smal som hon var, men hon hade svårt för att äta och det ökade bara självhatet.
En kväll orkade hon inte längre med allt hat mot sig själv, hon visste inte vart hon skulle ta vägen så hon låste in sig i sitt rum, tog fram saxen ur skrivbordslådan och satte sig i sängen. Hon hade hört talas om folk som skadade sig själva och som mådde bättre av det så hon beslöt sig för att själv testa.
Hon drog upp tröjärmen och la insidan av saxen mot handleden, hon blundade, kände tårarna rinna ner längs kinderna och sen tryckte hon till, snabbt och hårt. Det sved till lite, men inte så mycket mer hände. Hon insåg att saxen var för slö så istället drog hon den fram och tillbaka över en liten yta på handleden tills det gjorde så ont att hon inte längre kunde fortsätta. Hon la ner saxen och kände hur lugnet spred sig inombords, det fungerade, det fungerade verkligen! Allt kändes så mycket bättre nu efteråt.

Nästa gång hon träffade Tizan i skolan så berättade hon vad hon hade gjort, Tizan blev ledsen, men hon förstod. Det var först då som hon fick veta att Tizan också brukade göra så, nu hade de ytterligare en sak gemensamt i deras hemska, patetiska liv. Vissa dagar försökte de hindra varandra från att göra det medan de nästa dag kunde sitta tillsammans och skära sig med glasbitar som de fick när de krossade glasflaskor på baksidan av skolgården. De båda hatade sig själva, men de älskade varandra, som vänner, de var båda helt övertygande om att de aldrig skulle hitta en bättre vän.

Dagarna blev till veckor och allt var som vanligt, hon och Tizan umgicks hela dagarna i skolan (när Tizan väl var där, annars var hon själv) och på fritiden var hon i stallet hos sin älskade sköthäst Amigo. Hon älskade Amigo lika mycket som hon hatade sig själv, om inte ännu mera. Amigo förstod henne, han tröstande henne när hon behövde det och hon gjorde detsamma för honom, det var de två, de hörde ihop, hon och han. Vad som än hände så fanns han alltid där för henne och älskade henne för den hon var, utan en massa krav på tider, utseende och sätt att vara. Hon skulle utan tvekan offra sitt liv för honom.
Det var för honom som hon berättade om den såväl psykiska som fysiska misshandeln hon blev utsatt för i skolan. Ingen annan visste om det, inte ens Tizan. Hon ville inte att Tizan skulle må ännu sämre, det var därför hon inte berättade det.
Amigo kunde inte ge henne några goda råd eller prata med henne som människor kan göra, men han kunde trösta henne och ge henne oändligt med kärlek och det behövde hon verkligen. Det allra bästa med honom var att han aldrig någonsin ljög, han låtsades aldrig vara någon annan och han svek henne aldrig!

Så hände det som inte fick hända, Tizan blev utslängd av sin morsa, flyttade då en bra bit bort och bytte skola, de tappade då kontakten med varandra och Hanna blev livrädd, hur skulle hon överleva utan Tizan? När Tizan var där så lät de henne vara ifred, men hur skulle det bli nu?! Skulle de hacka och slå på henne varje dag? Skulle hon överhuvudtaget överleva året ut?
Det blev som hon befarat, så gott som varje dag var de på henne, sa saker till henne, kastade saker på henne och ibland även slog de henne. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, flera gånger i veckan flydde hon från skolan och till stallet där hon sedan kunde sitta inne hos Amigo och gråta i flera timmar. Personalen som jobbade i stallet vande sig ganska snabbt med att hon kom dit och bara grät, de visste inte vad de kunde säga eller göra så de lät henne bara vara ifred med Amigo, som då brukade lägga huvudet mot hennes axel och andas varm luft i hennes ansikte för att trösta henne så gott han kunde.
Varför hon inte berättade för någon annan om misshandeln var dels för rädslan att inte bli trodd, dels för rädslan att det skulle bli värre, men också för att hon trodde att hon förtjänade det, varför skulle de annars göra så?

En dag gick allt för långt, hon ville inte vara med mer, för första gången sa hon ifrån, hon sa emot de som var dumma mot henne, men det resulterade bara i att de slog ner henne. Hon minns att det var i korridoren på övervåningen och att det kom förbi några lärare, men de brydde sig inte, de låtsades som om de inte såg något och fortsatte bara att gå framåt.
När de hade slutat slagit henne och även de gått därifrån så flydde hon från skolan igen, hon ville aldrig mer tillbaka dit, aldrig någonsin!
Hon flydde som vanligt till stallet och Amigo, men inte för att sitta och gråta ut hos honom medan han tröstar henne, utan för att för alltid säga farväl, nu orkade hon inte längre.
Hon gick en bit ut i skogen vid stallet, tog fram rakbladet som hon alltid bar med sig, satte sig ner i gräset och skar på båda handlederna in ett stort A, det stod för Amigo, den enda vän hon hade kvar. Det började blöda, först bara lite, sedan ökade blodflödet och hon kände hur hon sakta men säkert började känna sig yr och allt blev suddigt, sen mindes hon inget mer.

Det kommer in en läkare i rummet som kollar maskinerna innan han sätter sig ner på stolen som står bredvid sängen.
- Jag heter Göran Blomqvist och är läkare. Hur är det med dig? Frågar han
- Jag är trött. Säger hon med ett tonläge som tydligt uppger att hon inte vill prata.
- Vet du hur du kom hit?
Utan att ha fått något svar från henne så berättar han att en i stallpersonalen följt efter henne ut i skogen, sett vad hon gjorde och ringde då efter ambulans. Hon hade även berättat att hon ofta sett Hanna komma till stallet med tårarna strömmandes som floder längs kinderna för att sedan sitta i timmar och gråta inne hos Amigo.
Hanna kämpar för att hålla tillbaka tårarna och lyckas nätt och jämt.

När läkaren berättat klart säger han;
- Utanför står sjukhusets kurator Eva Andersson och hon vill gärna prata lite med dig, är det okej?
Hon svarar inte, hon vet att hon inte har något val.
Kuratorn kommer in och läkaren går ut igen.
- Hej, jag heter Eva Andersson och jobbar som kurator här. Hur mår du?
- Det var ett jävla tjat, jag är trött har jag sagt! Nästan skrek hon innan tårarna sakta började rinna.
- Se så, berätta nu. Sa Eva lugnt.
Hon tvekar först, men berättar sedan allt, från början till slut. Hon berättar hur otroligt rädd hon har varit och hur underbar Amigo har varit mot henne, hur mycket han betyder för henne och att utan honom i sin närhet vill hon inte leva.

De pratar vidare en stund och det bestäms att hon aldrig mer behöver gå tillbaka till skolan hon nu har gått på och de tycker att hon ska anmäla de som misshandlat henne, men hon vill bara gå vidare och gör därför ingen anmälan, trots att hon egentligen vill att de på något sätt ska straffas för det de har gjort.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den där novellen skrev jag i skolan som en uppgift i svenskan, & allt utom sjukhusdelarna är taget ur mitt egna liv (fast jag var ju tvungen att återvända till skolan). Alla noveller & dikter jag skrev handlade alltid om liv, död, ångest, smärta, självmord, självdestruktivitet osv. men aldrig nånsin frågade nån av lärarna varför. Jag tycker att de borde ha reagerat, om en person ENBART skriver såna texter så borde de ju förstå att allt inte står rätt till, eller? Vissa dikter/noveller går in på detaljer som ingen som inte mått så dåligt själv kan komma på, ändå förstod de inte. Eller så brydde de sig bara inte, de gjorde kanske det lätta valet att blunda? Just då ville jag inte att de skulle förstå, jag ville bara ha ett bra betyg, men nu i efterhand så önskar jag att nån hade märkt & påpekat det då, kanske hade jag isf kunnat få hjälp tidigare?
Det hjälper dock inte att grubbla över det nu, för det förändrar ingenting, mitt förflutna kommer alltid att se likadant ut, nu gäller det bara att göra framtiden bättre.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ge inte upp!

Dina ögon gråter men munnen den ler
Ditt innersta inre är det ingen som ser
Alla tror att allt bara är bra
De vet inte hur du har det varje natt & dag
Hur ångesten trycker & försöker ta sig ut
Livet är inte alltid en saga med lyckligt slut
Så det gäller att kämpa & aldrig ge sig
Inte ens när alla andra är emot dig
Ska du överleva måste du vara stark
Kämpa för allra minsta lilla sak
Ger du dig inte så kommer det att gå
Du är den du själv måste tro på

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vissa perioder kunde jag se ljuset långt där framme, det är så många gånger jag har trott att jag varit nära på att bli fri från allt det hemska, men varje gång har jag fallit tillbaka. Men trots det så måste jag ha haft en kämparglöd inombords, annars skulle jag väl inte finnas kvar nu? Jag har själv svårt att förstå allt som har hänt & hur jag har kunnat ta mig igenom det, men idag är jag glad över att jag lever. Jag tänker mycket på vad som hade hänt med alla runt omkring mig om jag hade lyckats med nåt av mina självmordsförsök, den sorgen som skulle ha drabbat de som finns vid min sida, de som verkligen bryr sig, som min familj, hur hade de tagit en sån grej? Hemsk tanke, jag vill aldrig mer må så dåligt att jag vill dö, aldrig.
Trots den viljan så har jag en lång väg att vandra innan jag vågar andas ut. Varje dag är en kamp mot sjukdomen, eller sjukdomarna rättare sagt. Självskadeimpulserna finns kvar, men jag har lyckats stå emot dem i cirka 3,5 månader & jag vill aldrig mer falla tillbaka, inte igen, det har hänt så många gånger förr, så jag hoppas verkligen att jag har den rätta styrkan nu. En annan sak jag ständigt slåss mot är min ätstörning som i perioder nästan får mig att ge upp. ÄS säger att jag inte får äta & att jag måste träna, helst hela tiden, varje meter jag tar är en vinst & jag borde sträva efter att vinna hela tiden. Men innerst inne vet jag att jag måste äta för att fungera bra, ingen kan må bra av att följa ÄS-tankarna. En del vänner börjar nu reagera på att jag har blivit ännu smalare, någonting som jag själv inte har märkt, men man blir ju "hemma-blind". Jag vill inte att min ÄS ska växa & utvecklas till anorexi & det är det jag kämpar som en galning mot. Jag vill inte dra på mig fler sjukdomar, det räcker gott & väl med de jag redan har.

Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan Java, min älskade prinsesssa som alltid finns vid min sida. Jag blir rädd av tanken att förlora henne, det får liksom inte hända. Hennes kärlek är så ren & äkta, det spelar ingen roll att jag är full av ärr & lider av diverse psykiska sjukdomar, hon älskar mig lika mycket för det & jag VET att hon inte skulle vilja byta bort mig mot någon! Det är det som är så fantastiskt med hundar, de är så trogna & ärliga, de låtsas aldrig vara någon de inte är & de snackar aldrig skit bakom ryggen på en. Vi människor har mycket att lära av dem.

Ja, hur är det egentligen med det? Är alla lika mycket värda eller är det bara nånting man säger?!

I hela mitt liv har folk behandlat mig som om jag inte var värd ett skit & då är det inte så konstigt att även jag har tyckt & tänkt så om mig själv, för jag har helt enkelt trott att "alla" har rätt. Men den senaste tiden har jag ifrågasatt det här ordentligt, är jag verkligen mindre värd än alla andra? Och vem har i så fall bestämt det? Vissa verkar tycka att jag är mindre värd bara för att jag är psykiskt sjuk (eller lider av psykisk ohälsa om ni så vill), men det är FEL! Bara för att jag är sjuk så ska jag inte behöva ta en massa skit från andra, för jag har fan lika mycket rätt att leva ett bra liv & vara lycklig som alla andra! Att trycka ner nån som redan mår dåligt är så fruktansvärt fegt & de som har gjort det kommer jag aldrig att glömma, just för att jag inte vill riskera att låta dem få chansen att göra om det ännu en gång.

Jag anser att alla har ett värde, men för mig är alla olika värda, jag ska försöka förklara hur jag menar. Alla är lika mycket värda, men för mig & mitt liv så är vissa viktigare än andra & därför mer värda för just mig. Svårt att förklara, hoppas ni förstår hur jag menar. Jag har inte alltid behandlat folk så som de förtjänar att bli behandlade, det vet jag mycket väl, men genom mina misstag så har jag lärt mig. Tänk vad skönt det vore om alla bara slutade trycka ner andra för att hävda sig själva, tänk hur annorlunda allt skulle bli.

Den senaste månaden har jag kommit otroligt långt med mitt dåliga mående, jag har t.ex inte ens varit nära att skada mig (även om impulserna har funnits där några gånger) & jag har endast haft riktig ångest EN gång! Detta är framsteg kan jag lova, & jag hoppas att det ska fortsätta åt det här hållet. Jag känner mig själv mycket bättre än jag gjort tidigare & det känns som om jag kommer längre & växer för varje dag som går, & det är en härlig känsla! Vissa förändringar är bra även om de är jobbiga, men min känslighet med just förändringar hör ju till min AS-diagnos, något jag kommer att få leva med resten av livet, men hej, det går att lära sig att leva med det på ett sätt som inte behöver betyda att det blir jobbigt jämt, utan jag kan lära mig att hitta sätt att hantera dem på ett bra sätt.

Foto: Hanna Karlstam

För att helt byta samtalsämne så kan jag säga att jag är mäkta STOLT över min prinsessa som numera inte har några som helst problem att slappna av hos familjen Karlstam! När hon är med mig så har hon inga problem med passiviteten, men när jag inte är med så har hon tyckt att det varit lite jobbigt, men nu som sagt går det jättebra, & det är så himla skönt!

När vi ändå är inne på passivitet så måste jag bara berätta att det var en på agilitytävlingen i Tidaholm i torsdags som berömde oss för att Java var så lugn & sansad, hon sa att de flesta border collie:s hon har sett har varit mer eller mindre galna, men inte min brud. När det väl är hennes tur så ger hon gärnet, men när vi sitter bredvid & tittar så är hon helt avslappnad. Det värmer att få beröm, speciellt när det gäller en sån sak som många andra har svårt med & som jag verkligen har jobbat med från start, men som numera inte är något problem alls.

Hur som helst, det är tomt här hemma utan Java, men jag får verkligen en chans att ta igen mig & samla lite krafter, gårdagens jobb i stallet känns i kroppen idag om jag uttrycker det så.  

Detta med självskadebeteende är väldigt tabubelagt & svårt att prata om, men ändå så otroligt viktigt att just prata om! Alla som skadar sig själva förstår, men hur är det med resten av befolkningen, kan de nånsin förstå? Det är svårt att sätta sig in i andras känslor & tankar, speciellt om man aldrig har varit i samma sits själv, men det går att komma väldigt nära bara man verkligen försöker. Att döma någon som skadar sig själv är fel, det är ingenting man gör för att känna sig cool eller kunna skryta om, utan det är ett sätt att överleva, att klara av allt det svåra som man möter i livet. En del tror att det är självmordsförsök, men som sagt, det är raka motsatsen.

Jag läste nånstans för ett par år sen om en som skrev om just självskadebeteende & hon gjorde ett "bra" exempel:
Vem tycker du mest synd om? 1. En gammal tant med cancer som hon har fått av sitt rökande. 2. En kvinna med armarna fulla av ärr & sår som hennes sjukdom fått henne att göra.
De flesta tycker nog tanten med cancer, även om hon på sätt & vis har åstadkommit det själv. Jag säger inte att det ena är värre än det andra, men det är en väldigt bra tanke.

I 10 år har jag levt med mitt självskadebeteende & jag hoppas nu att jag ska kunna klara mig utan det, men det är inte lätt vill jag lova. Jag saknar det, hur sjukt det än låter för er som är friska, & jag tänker på det flera gånger varje dag. Det som lockar allra mest är att åter igen börja samla tabletter för att sen kunna ta överdoser, men nej, mitt liv med självskador ska ta slut, därför låter jag inte dessa tankar & känslor få vinna, för jag är mycket starkare.

Detta är till dig som funderar på att skära för första gången, du kommer nog att tycka om detta, du kommer nog att finna blodet & smärtan beroendeframkallande & även om du tror att du kan kontrollera dig & bara göra några få som inte är så djupa & som kommer att läka fort. De kommer att bli djupare, de kommer att lämna ärr, de kommer att ta månader att läka! Och flera år för ärren att blekna! OM du tror att du kan hålla dig till ett enda område på kroppen så tänk efter igen. Det kommer att sprida sig när skinnet tar slut. Var beredd på att dra dig undan från andra, & att alltid känna skam. Och även om du är världens ärligaste person så kommer du finna dig själv med att ljuga för de du älskar. Du kommer dra dig undan när dina vänner försöker röra vid dig som om deras händer var doppade i gift, du kommer att vara livrädd för att de kanske känner något under tyget på din tröja eller helt enkelt för att det gör så ont att bli rörd.

Var beredd på att förlora kontrollen så mycket att du fruktar din nästa gång för att du inte vet hur djupt det kommer att bli. Vänta bara tills 10 st blir 100 st. Var beredd över att hela ditt liv kommer att kretsa runt att skada...skada...& att dölja det. Och vänta bara tills den gången du skär "för djupt" & du kommer att få panik över att det inte vill sluta blöda, över att sidorna gapar & du känner hur hela kroppen skakar. Du får panikattacker & du är livrädd, men du kan inte berätta för någon, så du sitter där ensam...& ber för att allt ska gå bra & du svär på att du aldrig ska gå så långt igen. Men det kommer du att göra, & du kommer att gå längre, men oroa dig inte, du kommer att lära dig att ta hand om dina skärsår så att du kan göra djupare & djupare & ändå undvika akuten. Och ju bättre du blir på att sköta om dina sår, desto djupare kommer de att bli.

Du kommer ljuga & försvara varför du finner dig själv spenderandes 200, 300 eller 500 kronor varje gång du går till apoteket. Du kommer känna hur ditt hjärta dunkar varje gång du går fram till disken för att betala dina varor. Fjärils stripes, 3 eller 4 olika sorters bandage, sår-rengörare, antibiotisk kräm, kirurgisk tejp, ärr-förminskare m.m Du kommer att stampa otåligt för att få kön att röra sig & för att ingen ska stirra på dig & undra vad du behöver allt det där för. Och på samma gång, i smyg, önskar du att någon märker det, någon som står i kön med famnen full med samma varor som du, någon som förstår, fast det händer ju såklart aldrig.

Fast detta kommer inte att vara det enda du spenderar dina pengar på, var beredd på att köpa en helt ny garderob! Långärmande tröjor i sommarfärger, armband, wristband, kängor, handskar, ja listan kan göras hur lång som helst.

Du kommer att börja titta på alla på ett helt nytt sätt, låta din blick svepa över deras kroppar efter något som helst tecken på självskadning, hoppandes att du kanske möter någon som dig så att du inte behöver känna dig så otroligt ensam. Du kommer inte ens att tänka på det, samtidigt som du sveper över deras vrister & armar, önskades att de är som du, men det är de inte. Du kommer att se hela rena armar & känna dig fruktansvärt skammsen & ensam.

Du kommer börja göra en massa saker ensam. Du kommer alltid att behöva tvätta din tvätt själv så att ingen ska se blodfläckarna på dina kläder & handdukar. Du kommer att få städa upp blod hela tiden, skrubba ditt badrumsgolv, torka bort blodet från tangentbordet.

Du kommer inte klara dig genom dagen utan att skära, när du minst anar det kommer du sitta på en offentlig toalett & sprätta bort sårskorpor med en nål som du har i din plånbok för nödfall. När du är riktigt desperat så kan allting vara något att skada dig med, en sax, en nyckel, en nål, ett gem, t.o.m en penna. Det spelar ingen roll vad det är, om du verkligen måste skada dig så kommer du hitta något.

Säg hejdå till saker som du förr tog för givet. Som att använda shorts eller kort kjol eller sandaler, pedikyrer, linnen. En normal sommardag på stranden eller simmandes i en pool kommer att vara blott ett minne för dig.
Var beredd på att klia, för det kommer klia..."Så mycket att det ser ut som att du har loppor eller någon hudsjukdom."

Du kommer bli en expert på din kropp samtidigt som du sakta förstör den. Du kommer att drömma om att skära, du kommer drömma om att bli avslöjad. Det kommer plåga dig dag som natt, det kommer ta över ditt liv. Du kommer önska att du aldrig gjorde det den där första gången för att du absolut HATAR att skära...Samtidigt som du älskar det & inte kan leva utan det.

...Du har blivit varnad!

Den texten hittade jag nånstans på nätet för längesen & sparat då den beskriver självskadebeteendet väldigt mycket, för de allra flesta av de där sakerna & känslorna stämmer helt & hållet. Fast jag tänker ju inte låta sommardagar på stranden eller simmandes i en pool vara enbart ett minne från förr, utan jag tänker återuppleva dem, trots alla mina ärr, för jag har lika stor rätt att kunna njuta av såna saker, trots min sjukdom som fått mig att gå så långt som till att skada mig själv.

Ett annat tabubelagt ämne är självmord, jag har ju försökt ta livet av mig många gånger, men lyckligtvis aldrig lyckats. I dagsläget kan jag inte förstå hur gärna jag har velat dött, & ändå har jag känt just den känslan i flera år! Så jag förstår fullt ut människor som säger att de inte alls förstår varför nån vill ta livet av sig, för om jag inte själv kan förstå det nu när jag mår bättre, så hur ska nån annan då ha chansen?!
En bra film om självmord kommer här:

Jag har också borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning som det egentligen heter, men ni som har läst mitt inlägg "Att kämpa för sitt liv" vet ju redan det. Jag är långt ifrån frisk & ärligt talat så tror jag aldrig att jag kommer att bli helt frisk, men jag kommer att lära mig att handskas med svåra saker på ett bättre sätt. Jag har redan kommit långt på min väg bort från allt som bara förstör, men jag vågar inte andas ut än, för det kan vända oerhört snabbt & så sitter man i skiten igen. Jag hoppas såklart att inte få något mer återfall, men man kan aldrig vara säker, för det kan hända även den bästa.

Har ni frågor om självskadebeteende eller om det är nånting annat ni undrar över så tveka inte att fråga! För vågar man aldrig fråga det man undrar över så kan man ju inte heller få några svar, eller hur? Jag är inte farlig & jag bits inte, så det finns ingen anledning att hålla inne frågorna.  

För någon vecka sen så träffade jag en gammal vän i affären, eller rättare sagt, min före detta själsfrände. Att träffa henne är både bra & dåligt för mig, för visst saknar jag henne som fan & blir glad över att se henne, men samtidigt så påminner det mig om allt som jag har förlorat. Vi skildes åt för många år sen, inte för att vi var ovänner, utan för att världen var så orättvis, & det har nog inte gått en enda dag utan att jag har saknat henne.
Hon påminner mig inte bara om alla mina förluster utan även om hur svag jag är, hon är den som alltid har varit starkast av oss, hon har alltid försökt skydda mig eftersom jag själv inte har klarat av det, & hon är den som verkligen kunnat ta tillvara på livet & gå vidare. Jag beundrar henne som fan, jag skulle vilja ha hennes styrka, eller iaf en bråkdel av den, men det har jag inte, jag är fortfarande samma rädda lilla flicka inombords, även om det yttre visar någonting annat.

Hon väcker så många minnen till liv, senast jag träffade henne var när jag fortfarande ägde Speed, jag tror att han var runt 10 månader så det måste alltså ha varit vintern 2009/2010. Så alla minnen om min älskade BomBom blossar upp på nytt & då kommer all saknar från honom, & min kung på köpet. Sen alla vänner man har haft, alla människor man har vågat lita på, men som sen har svikit en, ja allt det där, allt kommer tillbaka, varesig jag vill det eller inte. Jag saknar en del av mitt gamla liv så otroligt mycket, ändå är det inget roligt liv jag har levt, men det vet ni ju redan om.

På tal om tidigare liv, nu är det snart 3 månader sedan jag skar mig senast & en del av mig saknar det, jättemycket, men större delen av mig är bara glad över att tiden går, bort från det där som bara förstör för mig, bort från skiten. Kanske borde jag vara stolt över den här tiden, men just nu kan jag inte känna någon stolthet, utan just nu kan jag bara känna alla mina svagheter.

Jag funderar mycket & ofta på om folks beteenden har varit rätt eller fel. Har jag förtjänat att bli behandlad på det sättet jag har blivit det? Eller har jag blivit orättvist behandlad? Hur vet man vad som är rätt resp. fel? Vart går gränsen & vem bestämmer den?

Som om inte detta skulle vara nog jobbigt så är det, åter igen, problem med mina mediciner. Hade jag kunnat må bra utan dem så hade jag slutat med alla direkt, men just nu behöver jag dem för att kunna fungera "normalt". Fr.o.m nästa vecka så kommer jag inte att ha någon medicin mot min magkatarr, för det receptet har gått ut & min läkare på psyk kan inte skriva såna recept, utan han kan bara ge mig "psyk-mediciner". Detta innebär att jag måste vända mig till vårdcentralen för att få ett nytt recept & där tar det TVÄRSTOPP!!! Jag tänker inte gå tillbaka dit, aldrig någonsin, så är det bara, sveket därifrån har satt sig jävligt djupt inombords & som sagt så går jag inte tillbaka dit igen. Och tyvärr kan jag inte få ett nytt recept via telefon eftersom min läkare har slutat & ingen annan läkare vill ju skriva ut recept till en person de aldrig har träffat & ännu mindre undersökt, vilket jag kan förstå, men som ni nog förstår nu så kommer jag endast att kunna få ett sånt recept efter en läkarundersökning på vårdcentralen - & det kommer inte att ske!
Så jag får se om jag klarar mig utan den medicinen, gör jag inte det så kommer jag att vänta ut smärtan tills den når en sådan gräns att jag verkligen inte klarar det längre & då åka in till akuten för undersökningar & få ett nytt recept där. I era öron kanske detta låter helt galet, men visst, isf är jag galen, men jag går inte tillbaka till vårdcentralen, aldrig.

Just nu är det en jobbig tid, men jag hoppas att det bara är något tillfälligt & att jag snart ska känna lite mer glädje & livslust igen, för så vill jag leva, ett liv fullt av glädje & livslust, & inte ett liv där man knappt tar sig igenom dagen. Jag måste hitta något sätt att kunna lämna saker & ting bakom mig & gå vidare, jag får inte haka upp mig på mitt förflutna hela tiden, för då kommer jag alltid att stå kvar på samma plats & det vill jag inte, nej, jag vill bort härifrån, jag vill hitta styrkan & sen aldrig mer tappa bort den! Jag önskar så att saker & ting vore annorlunda, att allting var lättare, men det kommer aldrig att bli det, utan jag kommer alltid (i perioder) att få loss mot allt det onda (vilket alla får göra då & då).

Men nån dag, då ska jag stå stadigt på mina ben igen, nån dag ska jag bli fri, nån dag ska jag må så bra att jag bara älskar livet & allt vad det innebär, men denna "nån dag" är inte idag...

Jag har blivit sviken fler gånger än det går att räkna, & givetvis har även jag svikit andra. Varför måste livet innehålla så många svek? Varför kan man inte bara våga lita på folk utan att vara rädd för att bli sviken? Varför håller inte alla vad de säger? Folk kan vara jävligt snabba med att lova saker & ting, men hur många håller egentligen löftet?
Den senaste tiden har jag blivit sviken på så många sätt, & riktigt hemska sätt. Jag blev lovad en ny framtid & sen helt plötsligt försvann det löftet & kvar finns bara ett tomrum. Jag känner ett hål inuti mig & jag vet inte alls vad jag ska göra för att fylla det.

Jag har kollat på en del filmer på min kung & jag inser att jag aldrig mer kommer att få tillbaka honom, hur hemskt det än känns så MÅSTE jag sluta hoppas, sluta be & sluta önska att han en dag kommer tillbaka, för det kommer inte att hända. När jag får tag i en lundehundsvalp så kommer inte det betyda att jag får tillbaka min kung, något jag är väl medveten om, men ändå inte VILL förstå. Ingen kan ersätta honom, aldrig någonsin.

Det är dagar som denna som jag bara vill gömma mig & glömma livet, jag mår inte alls bra & tänker tankar som är förbjudna. Jag vet inte hur jag ska göra för att vända den här dagen, för egentligen förstår jag inte alls varför jag mår som jag gör då det har varit en bra dag. Jag har tränat agility med Java & sånt piggar alltid upp mig, men ändå kunde jag inte känna den där underbara känslan, men det beror nog mer på mig än hur Java skötte sig, även om hon inte riktigt lyssnade på mig idag.

Det finns så mycket inom mig som behöver komma ut, känslor som i åratal har trängst undan för att kunna överleva, ingen kommer någonsin att kunna förstå allt jag har gått igenom, lika lite kan jag sätta mig in i andras mående. Jag önskar att jag kunde (eller rättare sagt vågade) lätta på trycket & bara låta allting rinna ut, låta någon komma innanför de välbyggda murarna som har skyddat mig i så många år. Utan de murarna så hade jag inte levt idag, det vet jag, men nu när jag vill gå vidare så hindrar de mig & jag vet inte hur jag ska bli av med dem. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än skriver, det som behöver komma ut sitter fortfarande fast längst där inne.

Varför måste saker & ting vara så komplicerade? Varför kan inte livet bara få vara lätt & roligt ett tag? Varför alla dessa motgångar? Varför hoppas på saker som aldrig kommer att bli sanna? Vem är det egentligen man försöker lura? Sig själv eller andra?

Jag har svikit mig själv väldigt många gånger, men de sveken är ingenting mot andras svek. Jag vill så gärna kunna stå stadigt på mina ben, oavsett vad som än händer, men ärligt talat så faller jag så fort jag får lite motgångar, så ni kan ju tänka er vart jag befinner mig nu...Ja, just det, väldigt långt ner i backen. Jag måste hitta styrkan, men jag vet inte vart jag ska börja leta, det känns som om jag står & stampar på samma plats utan att komma nånstans & så vill jag inte ha det! Jag vill komma framåt, mot ett friskare liv, men just nu har alla motgångar fått mig att stanna upp. Än så länge går jag i alla fall inte bakåt så man får väl försöka glädjas över det. Hur blir man starkare? Hur gör alla ni andra? Jag tror ju inte att alla andra bara glider genom livet utan det är klart att alla genomlider saker man skulle kunna ha klarat sig utan, så hur överlever ni? Vad har ni för hemligt knep? Kan ingen dela med sig det till mig? Snälla?
Många säger att jag är stark, mycket dels beroende på att jag nu har vågat vara så ärlig & öppet berättat om svåra saker i mitt liv, men idag känner jag mig inte ett dugg starkare.

Det är så mycket som jag vill göra i livet, jag har såna planer, såna drömmar, men kommer de någonsin att besannas? Eller går jag runt här & hoppas helt i onödan? Jag känner mig mest förvirrad, vet inte alls vilket håll jag ska gå åt eller vem jag kan lita på, utan jag känner mig bara tom...& ensam...

Idag har det hänt en hel del, exakt vad som hänt tänker jag inte dela med mig av, men jag måste ändå berömma min duktiga, oslagbara Java som klarat av hela dagen så bra som hon har gjort!  Så all cred till henne!

Jag vet att många blev oroliga för mig efter gårdagens inlägg & visst, jag förstår dem, men det är precis såhär mitt liv ser ut & ibland behöver jag få skriva av mig, bli av med skiten en stund, för att sen kunna ta nya tag & kämpa mig uppåt igen. Jag har ramlat ner & slagit mig hårt så många gånger att det är omöjligt att räkna dem, men se på mig nu, jag står fortfarande på benen, även om det är vingligt, men hej, jag har tagit mig ändå hit, trots all skit jag gått igenom.

Jag har tänkt mycket på allting & vet inte riktigt vad jag har kommit fram till.  En del i mig är så säker på en sak, samtidigt som en annan del tvekar så in i helvete! Jag vet verkligen inte hur jag ska gå vidare på bästa sätt. Fortsätta som det är nu med samtal en gång i veckan, eller bryta det helt & "klara mig själv"? Jag känner inte att jag får någon hjälp av mina samtalskontakter utan jag är mest irriterad & arg när jag går därifrån & det är ingen rolig känsla, därför kanske det vore bäst att avsluta dem? Kanske skulle det kunna få mig att må bättre? Eller är jag inte tillräckligt stark för att stå på egna ben?

Allt är så förvirrande, jag vet verkligen inte vad jag borde göra, eller ens vill göra, utan allt är bara ett enda stort virrvarv.  Just nu känner jag bara hat inför allt vad myndigheter heter, psyk, nput, slutenvård, boendestöd m.m Jag vill bara få klara mig själv, alla dessa påminner mig bara om hur svag jag är & att jag verkligen behöver deras hjälp för att klara av vardagen, men tänk om det inte är så, tänk om dessa kontakter enbart förstör för mig?! Hur ska jag kunna veta det? Vet nån det? Eller är alla lika förvirrade som jag?

Jag har fått tagit emot så jävla mycket skit den senaste tiden, fått höra såna saker som får benen att vika sig & hjärtat att brista. Jag försöker intala mig själv att det snart blir bättre, att det finns några få personer som förstår mig, men det är inte lätt. Jag måste hitta ett sätt att hantera all skit & jävelskap. Ska jag behöva gå med taggarna utåt för jämnan för att kunna klara det så kommer det också att bli så, inga problem alls, även om jag egentligen inte vill att det ska behöva gå så långt.

Under dagens inlinestur med prinsessan så insåg jag hur dåligt tränade vi är båda två & detta är nånting jag tänker ta tag i direkt, för såhär kan det inte fortsätta! Och kanske kan den träningen hjälpa mig framåt till ett friskare liv?

Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu. Tog med mig Java på en promenad i hopp om att piggna till & må lite bättre efteråt, men istället blev det raka motsatsen!  För under vår promenad så träffade vi på en lundehund & då brast mitt hjärta ännu mer. Inte nog med att minnena från min kung väcktes till liv, så tänkte jag väldigt mycket på den valpen jag blev lovade men till slut inte fick köpa ändå. Jag fattar inte hur man kan göra så, lova bort en valp & sen dra sig ur, jag tycker det är så jävla taskigt så det finns inte! Jag kommer nog aldrig att kunna släppa det, & med tanke på hur svårt det är att få tag på en lundehundstik håller jag på att ge upp hoppet om det nu. Antingen blir det ingen valp alls eller oxå byter jag ras, det är iaf det känns nu. Jag försöker påminna mig om att jag har Java & att det räcker med henne, & viktigast av allt - INGEN KAN TA HENNE IFRÅN MIG!!! För utan henne vid min sida så skulle jag ge upp helt, så fort som möjligt.

Kan man inte bara få en lång paus från livet? Jag orkar inte med det som händer nu, allt blir bara för mycket & ja, jag pallar helt enkelt inte med det. Det ena sveket efter det andra, all skit som både jag & närstående till mig får ta får mig att krossas fullständigt. Människor är onda, det har jag fått bevisat flera gånger om, & ja, jag vet att även jag är en människa, men jag har aldrig påstått att jag bara är snäll, jag kan vara riktigt jävlig även om många aldrig har sett den sidan av mig.
Men det kanske vore nåt att satsa på, att alltid gå med taggarna utåt & såra folk lika mycket som de sårar mig, för det är väl först då som ni kan förstå hur det känns?! Hade jag inte haft min prinsessa vid min sida så hade jag lagt mig ner nu & bara dö, men istället för förståelse så kommer de orden att förstöra allt ännu mer, det vet jag, men jag tror inte att nån kan såra mig lika djupt som löftet om valpen, för det har verkligen tagit priset.

Jag klarar inte hur mycket som helst, mina ben håller på att vika sig, jag trycks allt närmare kanten mot stupet, snart faller jag ner där igen & ärligt talat så vet jag inte om jag orkar ta mig upp därifrån än en gång. Mina krafter håller helt på att ta slut, hoppet är snart ute helt. Jag höll på att ta mig bort från stupet, jag var på god väg, men i.o.m sveket om min Rally så kastades jag tillbaka nästan hela vägen.  

Jag försöker kämpa, jag försöker vara stark, men det vore så mycket lättare att bara ge upp, bara ta varenda piller jag har hemma plus ta fram rakbladet, men jag får inte, Java behöver mig lika mycket som jag behöver henne & det är det jag måste fokusera på, i alla lägen.

Fan, det var ett tag sen jag mådde såhär dåligt som jag gör nu, men jag ska göra som jag brukar, ligga kvar här på botten ett tag för att se göra allt jag kan för att ta mig upp för det branta stupet. Det kommer inte att bli lätt, det är det aldrig, men jag ska verkligen göra mitt bästa för att lyckas. Jag måste släppa längtan & drömmen om en lundehund, hur svårt det än är då jag inte önskar mig nåt hellre just nu & hade jag inte varit så ärlig som jag är nu så hade jag snart fått en. Så alla ni som säger att ärlighet lönar sig har fel, för som sagt, hade jag inte varit såhär öppen & ärlig så hade jag snart haft en lundehundstik i min flock.

Varför måste livet vara så förbannat orättvist?! Jag vill inte leva i den här världen längre, jag orkar inte, ingen bryr sig, inte på riktigt. Många säger att de alltid finns vid min sida, men hur många menar det egentligen? Nej, just det, inte särskilt många. Just nu skulle jag behöva ha nån som kommer hit & bara håller om mig & låter mig grata ut i dennes famn, men det är för mycket begärt, så istället ska jag gömma mig under täcket i sängen & önska att jag aldrig föddes.