De senaste dagarna har jag tänkt tillbaka på min tid med rakbladen. Jag fattar inte hur jag har kunnat gjort så mot mig själv! Det är ju hemskt, helt sinnessjukt, hur kan nån göra så mot sig själv?! Jag har bara tänkt kortsiktigt, gjort det som har hjälpt för stunden, men jag insåg inte att jag i samma stund förstörde en del av mitt liv. I 10 år höll jag ihop med vassa föremål, tänk själv 10 långa år, det är nästan halva mitt liv...Jag kommer aldrig att få tillbaka de åren, & jag kan inte heller ändra på dem, utan det som har hänt har hänt.

Jag blir ofta väldigt avundsjuk på såna människor som är jämngamla med mig men som har kommit så mycket längre i sina liv än vad jag har gjort. Många har hittat kärleken & har även jobb som de trivs med. Och vart sitter jag? Jo, sjukskriven på heltid sen 3 år tillbaka & utan utbildningen. Klart som fan att jag är avundsjuk! Jag vill ha ett jobb som betyder nåt för mig & som får mig att må bra, något som gör att jag känner mig mer värdefull. Jag vill inte vara sjukskriven i resten av mitt liv, för man lever helt klart på gränsen till att vara fattig. Många verkar tro att man får pengar från Försäkringskassan & då bara kan glida runt & inte behöva göra nånting, men riktigt så ser ju inte verkligheten ut. Jag är sjuk & klarar inte alls av krav, jag har försökt att klara av att ha ett jobb 1 dag i månaden, men det höll inte & jag tvingades sluta. Så om jag inte klarar av 1 ynka dag i månaden, hur fan skulle jag kunna ha ett heltidsjobb?! Just nu känns det som om drömmen om ett heltidsjobb aldrig kommer att gå i uppfyllelse, det känns som om jag är fast i min sjukdom & det är ingen rolig känsla. Jag längtar till den dagen då jag kan jobba & får känna mig värdefull.

Jag har ett stort jobb framför mig på min väg att bli frisk, eller iaf friskare. Jag har kommit väldigt långt redan nu, men som sagt, det är en lång väg kvar. Det är nu snart 10 månader (!!) sedan jag skar mig senast & så länge har jag ALDRIG under mina 10 år som självskadare varit skadefri förut! Så jag är stolt över mig själv, samtidigt som det känns konstigt & skrämmande. Jag hoppas att jag ska ha styrkan, & framför allt viljan att fortsätta stå emot självskadeimpulserna för all framtid, men som jag har sagt förut, det finns aldrig några garantier.

Till våren hoppas jag att jag kommer med i en DBT-grupp (Dialektisk BeteendeTerapi) & får hjälp med mina sjuka beteenden. De jobbar mycket med folk som skadar sig, har mycket ångest & som jag, lider av borderline personlighetsstörning. Jag skadar mig ju inte längre & ångesten håller sig nästan jämt på en skaplig nivå, en nivå som jag klarar av, men trots det så är jag ändå långt ifrån frisk. Skulle nånting hemskt hända så skulle jag sjunka som en sten, för jag har inte kraften att hålla mig vid ytan om jag tvingas in i en ny kris. Jag vet ju att jag förr eller senare kommer till en ny kris (vilket alla gör flera gånger i sitt liv), men jag hoppas då att jag ska vara mycket starkare & klara av att inte falla så djupt.

Mitt mål den närmsta tiden är helt klart att bygga upp mitt självförtroende & inre styrka. Jag strävar efter att klara av krav så att jag iaf inom 1 år kan börja praktisera för att sen kanske jobba eller plugga. Jag måste lära mig att allt tar tid, jag får inte stressa fram saker, för då blir det inge bra, men jag har så dåligt tålamod.
Så även om jag är sjukskriven så har jag massor med jobb framför mig, nån gång vill jag bli av med min borderline-diagnos & räknas som frisk igen!

Jag fick ett tips om en sjukdom som jag eventuellt kan ha & den heter Kataplexi. Jag har endast läst lite om den & att man tappar känseln i kroppen beskrivs som plötsligt minskad muskelspänning. För att vara helt säker på att det är detta jag lider av så ska jag kräva en utredning hos min läkare på vårdcentralen. Jag ringde dit idag för att först få en telefontid & det fick jag - den 8 November!!  Men, men, det finns inget jag kan göra för att påskynda det hela utan jag får snällt vänta. De symtomen som inte stämmer med Kataplexi är att man får dessa "anfall" vid starka känslor, för jag får dem vid framför allt träning. Sen är det mest konstiga att den bästa behandlingen mot det är antidepressiva mediciner, bland annat Anafralin & den går jag ju redan på...  Men som sagt, en utredning på vårdcentralen kommer det att bli & förhoppningsvis kan jag sen bli erbjuden nån form av behandling för såhär vill jag inte ha det!

Annars då? Jo, Java har fått sprungit ordentligt idag då vi tog en inlinestur & hon är så jävla speedad i början, haha. Hon skäller som en dåre & snurrar tusen varv innan hon sätter av i full fart. Det är en sån frihetskänsla att åka efter henne, det känns nästan som att man flyger & man skulle vilja frysa ögonblicket för alltid. Det är synd att man inte kan åka inlines i skogen, för då skulle vi lugnt köra motionsspåret, vilket skulle vara bättre för Java då det inte är helt optimalt för henne att springa på asfalt. Men vi båda älskar det & därför tänker vi fortsätta med turerna, även om vi inte kör varje dag. Snart kommer det dessutom inte att gå att åka längre, för snart kommer kylan & det fryser på, vilket gör det ännu farligare att åka, plus att det kommer att sandas & efter det måste man vänta ända tills våren så att de tar bort sanden igen. Så det blir ett långt uppehåll där vi måste hitta en ny form av motion som vi båda älskar.

Vi fortsätter även våra små träningspass inomhus, igår hade vi helt vila från det, men idag ska vi köra på igen. Vi har påbörjat pilatesboll-träningen & ja, vad ska man säga? Hihi, hon har inte sådär jättebra balans om jag uttrycker det så, så det blir mycket skakningar när hon försöker att balansera på bollen, men vilken bra träning det är för henne! Emellanåt försöker hon fuska genom att ha någon tass i mitt knä, men då får hon ingen belöning, för jag belönar inte fusk.  Men det tar sig, hon börjar lära sig hur hon ska göra för att hålla balansen & man ser verkligen hur hon anstränger sin lilla hjärna för att det ska bli rätt.

Ikväll är det hockey för min del & även om jag inte känner mig så taggad inför det så känns det ändå roligt att komma iväg. Man åker ju inte enbart dit för matchen, utan man träffar även massa folk, några har blivit riktiga vänner & det är just tack vare hockeyn! Man blir liksom som ett helt gäng som hänger ihop & man känner sig trygg mitt i folkmassan, trots att jag i vanliga fall inte gillar folkmassor...Men i "mitt" gäng känner jag mig trygg & där trivs jag!

Jag tänker mycket på det som har varit & vad jag vill få ut i framtiden. Jag saknar mycket av det gamla, som mina grabbar, min underbara kung & så lilla BomBom. De gav mig så mycket kärlek, så mycket liverfarenhet & även om min tid med Speed var väldigt krävande så lärde han mig otroligt mycket. En del av de saker han lärde mig är att behålla lugnet i paniksituationer (självklart funkar det inte alltid, men oftast) & han fick mig att våga tro på mig själv, han stärkte mitt självförtroende nåt så grymt mycket! Han visade hur jag kan göra för att stärka mitt självförtroende när det behövs & det är en sak jag aldrig kommer att glömma, åh vad jag saknar honom, min älskade Speedy BomBom.  

Och så min kung, hur beskriver man honom? Det går liksom inte, han lärde mig att leva, han lärde mig hur en trogen vän ska vara & han öppnade upp hundvärlden för mig. Hade jag inte haft honom så hade jag aldrig fått upp ögonen för denna underbara värld & jag vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt då. Jag är honom evigt tacksam för allt han gjorde för mig & det kommer jag alltid att vara, även om vi bara fick 4,5 år tillsammans. Om jag hade fått göra om mitt val mellan han & hans kullbror, med vetskapen om att han skulle vara tvungen att lämna jorden såpass ung så hade jag utan tvekan valt min kung igen. Jag skulle aldrig vilja byta bort vår tid tillsammans, aldrig nånsin.

Nu har jag min älskade prinsessa som ser till att skeppet fortfarande flyter som det ska. Utan henne vid min sida skulle allt vara så mycket värre, jag behöver henne lika mycket som hon behöver mig. Jag önskar att hon hade fått träffa min kung & fått lära sig ett & annat.  Han skulle ha varit en PERFEKT läromästare att ta efter, men, men, det finns inget att göra åt ödet. Istället har nu JAG ansvaret för att visa Java hur saker & ting ska gå till & ja, jag tycker att jag sköter mig hyfsat!  Visst finns det en del saker att anmärka på, men hej, ingen är perfekt. Tillsammans med Java så stärker jag mitt självförtroende mer & mer med tanke på alla uppvisningar & tävlingar vi deltar i. Speciellt freestylen spelar en stor roll här, det finns ingenting som stärker självförtroendet lika mycket som när man vågar ge sig ut på planen & köra sitt program. Så jag hoppas & tror att vi har många år kvar på scenen tillsammans.

Jag har så mycket att må bra för, ändå mår jag många gånger så fruktansvärt dåligt.  Jag vill kunna njuta av livet, hela livet, men kommer jag nånsin att komma dit? Jag önskar att jag hade alla svaren nu, på en gång! Det som numera är det jobbigaste att tänka på är min brist på träning - jag kan inte träna!  När jag anstränger mig (eller ibland räcker det bara med att gå) så tappar jag känseln i hela kroppen & nästan faller ihop, jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, det är nästan som att hela kroppen somnar & domnar bort under några sekunder & detta upplever jag massvis med gånger varje dag. Värst blir det om jag anstränger mig mycket, som typ när jag försöker springa, då faller jag bokstavligt talat ihop helt. Samma sak i somras när jag simmade med Java, kroppen "gav upp" & jag sjönk, tack & lov sitter det bara i några sekunder åt gången så jag kunde ta mig upp till ytan snabbt igen, men det var oerhört obehagligt. Så det blev bara en simtur, mer än så vågade jag inte prova.
Vad beror detta på då? Ja, om jag det visste...Jag trodde först att det måste vara nån biverkning av de medicinerna jag äter, men nej, det finns ingenting som liknar detta i biverkningsväg utav nån av medicinerna & läkarna säger att det inte beror på dem, men de kan heller inte säga vad det kan tänkas bero på. Det är liksom ingen som har tagit detta på allvar, vilket är oerhört frustrerande! Jag vill ju kunna träna & på så sätt må bättre, men hur ska det gå till när kroppen inte alls är med på tåget?! Senast jag var inlagd (i början av Oktober) så träffade jag en på avdelningen som hade jättesvårt med att prata & det hade han tack vare att han har missbrukat en hel del droger & det kommer han att få leva med resten av sitt liv. Detta får mig genast att tänka på att det måste vara mitt fel att det är såhär, jag är mer eller mindre övertygad om att jag p.g.a alla intoxer har fått något fel på nervsystemet. Så imorrn ska jag kontakta min läkare på vårdcentralen & prata med henne för att höra vad jag kan göra, om det finns något "botemedel" eller om jag alltid kommer att få dras med det här. För nu ska jag gå till botten med det här, det är då en sak som är säker!

Hur komplicerade är inte dem? Eller är det bara jag som har problem med dem? Så länge jag kan minnas har jag haft olika svårt för relationer, allt från inom familjen till vänner & bekanta. Jag har väldigt få nära vänner, men de jag har betyder massor för mig & jag hoppas att de alltid kommer att finnas kvar vid min sida. Jag är också oerhört känslig när det gäller förluster, som när nån sviker & lämnar en ensam, eller när nån t.o.m dör. Jag kan verkligen falla & slå mig ordentligt när något sånt inträffar, visst, alla blir väl ledsna, men för mig går det liksom ett steg längre. Jag har fått höra att båda dessa saker är typiska symtom på mina diagnoser (borderline & asberger), men på nåt sätt har jag ändå svårt att acceptera att jag har dem. Hur som helst så hoppas jag att jag en dag ska bli bättre på att vårda mina relationer, både dem nära & dem längre bort.

Om man bortser från dessa tankar som snurrar på ganska friskt så har dagen varit hyfsat lugn. Java har fått motionera ordentligt & så har jag varit på möte. Inte så mycket märkvärdigt utan mest vardagliga saker. Jo, vi har ju tränat vidare på "back upp" & fjärrens "stå" & träningen går framåt, hon börjar förstå vad jag är ute efter & hennes engagemang är det inget fel på! Jisses, hon ger allt & är jag inte snabb nog att ge ett nytt kommando så kör hon en vända med de hon kommer på, haha. Ett av hennes favorittrick är helt klart "puss", men ibland så knockar hon en så det gäller att vara med.  Hon är helt underbar att träna med, oavsett vad vi än tränar & jag älskar henne verkligen.

Resten av kvällen kommer att spenderas med tv:n, som vanligt på tisdagar. Hur morgondagen kommer att se ut vet jag inte än, eller jo, bilen ska på besiktning & så har jag ett möte, men annars vet jag inte alls vad jag ska hitta på. Nån som har något bra tips? Jag tycker att det är så svårt att komma på nånting nytt varje dag, så det blir lätt att man kör samma sak varje dag ett tag & till slut så tröttnar jag på det, Java däremot tröttnar nog aldrig på nåt, utan allt man gör är störtroligt! Tänk om jag också kunde vara så lättroad. 

Jag kommer alltid att älska dig.

Java är nu hemma igen efter att ha spenderat 3 dygn hos Allex. Både jag & min lillebrorsa tänkte samma sak direkt vi såg henne - jävlar vad fet hon är!!  Inte alls bra, så nu blir det stenhård diet & ökad motion, för jag vill inte ha en tjock hund, plus att tjocka hundar har lättare för att dra på sig skador då fetman beslastar lederna mer. Så nu får min lathet vara över, dags att börja röra på sig!

Vi har hunnit med ett lydnadspass idag & det gick både bra & katastrofalt dåligt! Vissa moment gjorde hon superbra & vissa moment ville hon inte göra alls, så vi måste helt klart träna vidare (helst varje dag) om vi ska kunna tävla snart igen, vilket är tanken.

Personligen har det varit en jobbig dag med massa gamla sjuka tankar, främst om rakblad & piller, jag fattar inte varför dessa tankar inte bara kan försvinna för gått. Jag vill inte ha kvar dem längre, jag har levt med dem tillräckligt många år, jag förtjänar att bli av med dem nu. Men hur ska det gå till?! Det känns som om jag hela tiden kommer till en återvändsgränd & så börjar allting om. Kommer jag nånsin att bli fri?
Jag har åter igen problem med sömnen, vilket med största säkerhet är en bidragande orsak till mitt dåliga mående & jag vet inte hur jag ska lyckas få sova bättre igen. En läkare sa att jag kunde öka på den ena sömnmedicinen & så sa han att "då kommer du också att känna dig lugnare dagen efter", vilket med andra ord betyder att jag skulle bli som en zombie dagen efter & det är inget jag tänker satsa på. Java behöver en pigg matte, inte en som går runt som ett levande vrak & knappt orkar ta sig upp ur sängen. Så nej, ingen höjning av sömnmedicinen, men vad finns det då för alternativ kvar?

Ikväll är det hockey som gäller, men jag känner inte alls för att gå dit.  Ska dock göra det ändå i hopp om att det kan bättra på mitt dåligt humör. Jag menar, det kan väl inte bli så mycket värre, eller?

Jo, igår satte jag ihop ett nygamlat freestyleprogram till mig & Java, ska bli spännande att börja träna in det snart. Det programmet som jag körde sist har jag tränat MASSOR på, har aldrig tidigare tränat så mycket på programmen som jag gjorde med det & det har ju visat sig att det var en bra chansning. Så därför har jag bestämt mig för att börja träna in det nya programmet så snart som möjligt, så att vi kan välja mellan dem två när Karlstad BK har sin dubbeltävling i November. Jag skulle vilja köra båda, fast det beror ju på hur bra det nya hinner bli innan tävlingen. För det är ju en 2-dagarstävling så man kan ju köra olika program de olika dagarna om man vill.

När det gäller finalen i Agria Freestyle Cup så har jag ingen aning om vilket program jag ska köra, kommer nog inte att bestämma mig för det förens det är dags att skicka in låten. Skulle det nya programmet funka bra så kan poängen bli riktigt höga, men det kan å andra sidan det andra också. Detta med val är svårt, men som sagt, jag får se hur träningarna går framöver.

Jag saknar er mina grabbar!   

Jag är en samlare, oavsett vad det gäller, jag samlar på ALLT! De som känner mig vet det, speciellt när jag flyttar då det är tonvis med saker som jag bara "måste" ha kvar & inte kan slänga. Jag försöker att bättra mig på denna punkt, men det är skitsvårt, varje gång jag rensar så blir jag nästan tårögd & jag kan få riktig ångest av att slänga saker. Ingen som känner likadant kan förstå hur hemskt det är, men detta ska tydligen vara ett typiskt symtom på min Asberger, men ja, jag vet inte riktigt.

Vissa saker är ofarliga att samla på, men så finns det ju de här livsfarliga sakerna. Jag har i flera år sparat på både rakblad & tabletter, jag är som en hamster & lagrar upp förråd med framför allt piller. På nåt sätt känner jag mig "trygg" med att ha dem hemma, men det är bara en falsk trygghet som jag snarare borde se som en fara. Jag har kvar dem ifall att jag mår skitdåligt & därmed behöver dem, men det är ju när jag mår som sämst som jag inte får ha tillgång till dessa förråd! För utan tillgång till rakblad & mediciner så kan jag varken skära mig eller ta en intox.
Nu är det ett par veckor sen jag gav bort mitt sista rakblad till E, det var ett stort steg för mig, min friska sida blev oerhört stolt över att jag vågade lämna bort det, medan min sjuka sida tryggt tänkte att jag kan köpa nya, eller i värsta fall ta en kökskniv. Idag tog jag ETT ÄNNU STÖRRE STEG på vägen att bli frisk & fri, jag gav nämligen bort mitt underbara(?) tablettförråd som jag har kämpat för att få ihop så länge. Det känns tomt, ändå har det bara gått cirka en halvtimme sen E kom & hämtade dem. Nu är det OMÖJLIGT för mig att ta en intox, för jag har inga piller kvar...Bara tanken skrämmer mig, men jag vet att enda sättet för mig att bli frisk & fri är att ta såna här steg, oavsett hur mycket ångest de skapar både när man genomför dem & ett tag efteråt. I slutändan är det värt det, för jag ska ju inte syssla med såna saker längre, för jag ska ju bli frisk, eller hur?

Jag försöker hela tiden att blicka framåt, & till våren får jag min efterlängtade belöning efter att ha varit skadefri (eller rakbladsfri) i 1 år! Jag vet att om jag klarar 1 helt år utan att behöva skära mig så klarar jag mig fan resten av livet! Visst, det kan hända saker längre fram som kan framkalla återfall, men det får jag inte tänka på just nu, utan nu ska jag bara blicka framåt. Jag är stolt över mig själv & ingen kan i dagsläget få mig att se ner på mig, för nu har jag varit duktig & framför allt MODIG!

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Annars har det inte hänt så mycket idag, jag & Java har kört lite kondisträning i form av inlines & Java bättrade på sin tid med ännu 1 minut runt ett ställe, iaf första varvet, sen gick hon tillbaka till senaste tiden. Vi körde 3 varv där borta & så sträckan dit & hem & vi fick samma tid som sist - detta trots att vi alltså körde en längre sträcka!  Hon är så duktig min tjej & det är kul att se att träningen ger resultat. Kanske är det dags för hennes matte att också börja träna ordentligt? Eller?  

Sök ingen eld om du glömmer bort glöden
Jag tar strid till döden
Kommer aldrig ge mig, aldrig nånsin ger jag upp nu
Kan du stoppa en vind eller hålla den i handen
Glöden tänder branden
Kommer aldrig ge mig, aldrig nånsin ger jag upp nu
För jag är fri, är fri

Inatt såg jag på filmen "Helen" & för oss som vet hur hemskt det är att må dåligt så är det en bra film, trots att det inte händer så mycket. För såna som aldrig har varit i skiten själva är den nog mera långtråkig kan jag tänka mig. Men (eftersom jag vet hur det är att må skit) så rekommenderar jag den till er, det allra bästa i filmen är när Helens man talar om för läkaren att hon har ju ett lyckligt liv & läkaren svarar "din fru är inte olycklig, hon är sjuk". Mer träffsäkert än så kan det inte bli, eller hur?
 
Jag är lycklig, jag har underbara föräldrar, jag har en fantastisk lillebrorsa som alltid finns där, en ljuvlig hund som älskar mig för den jag är & sen de äkta vännerna, vissa irl, andra över nätet. Jag åker runt på tävlingar & tränar en hel del med Java, så ja, jag är lycklig. Men. Jag är också sjuk. Min sjukdom håller emellanåt på att ta död på mig, det kvittar hur mycket jag än kämpar emot, så kommer den med ny kraft. Jag kämpar dagligen, dag som natt, med att trycka undan den, försöka glömma den, ignorera den, men ingenting fungerar, sjukdomen fortsätter att hugga efter mig. Stundtals lyckas jag slita mig fri & det är i de stunderna jag känner lyckan, men sjukdomen ger sig inte, den kommer tillbaka, om & om igen.
 
Jag önskar att det fanns nåt enkelt sätt att förklara, men jag vet inte om det gör det. Ingen som inte själv har varit i skiten kan förstå hur det är & vad som händer med en. Man väljer inte att bli sjuk, & det kan ingen annan hellre välja att man ska bli, så det är ingens fel, det bara blir så. Man vill gärna lägga skulden på någon, för då är det lättare att förstå. Jag tänker mycket på min barndom & allt som har hänt mig, men vad jag kan se nu så är det ingen traumatisk händelse som fick mig att hamna i helvetet, utan det var många små faktorer som bidrog till att jag utvecklade sjukdomen. Så nej, jag skyller inte på någon, det bara blev så.

Förutom det otäcka mötet jag hade idag (som gick superbra!) så har jag tränat både lydnad & agility med Java. Var ju bara tvungen att åka ut till brukshundklubben för att kolla av agilityformen inför tävlingen på lördag i Kumla, vi kan väl säga att den har varit bättre...Hon fick slita hårt & jag gav henne svåra utmaningar, & i vanlig ordning så krånglar slalom.  Jag kan emellanåt se på henne INNAN hon faller ur, men inte alltid & min position är viktig, är jag för långt fram så fuskar hon på slutet & är jag för långt bak så vänder hon sig till slut om för att kolla så att jag är med.  Så jag måste vara på rätt ställe, hela tiden, sen spelar det ingen roll vilken sida jag är på, bara att jag håller min position.
Kontaktfälten gick STÅLANDE!!!  Så himla nöjd med min prinsessa som numera vet hur jag vill att hon ska ta dem. En gång fuskade hon på uppfarten på balansen, men det var för att hon hade ställt in sig på ett annat hinder, som vi hade kört gången innan. Men ska jag sammanfatta hela passet så är jag nöjd med damen, hon var duktig!

Vad morgondagen har att erbjuda vet jag ännu inte, funderar på att åka inlines med henne då för att träna lite styrka, men framför allt kondition. Hon behöver ju få röra på sig ordentligt varje dag numera, sen operationen så är hon helt galen, på gott & ont, men mest gott.  

Igår på dagen hämtade jag upp min lillebrorsa & så åkte vi iväg till Lamberget där Java fick slita en hel del för att dra runt oss båda samtidigt på inlines, & jag måste säga att jag är väldigt imponerad av henne! Hennes kondition har verkligen ökat snabbt & ibland tror man att hon orkar hur mycket som helst. Efter dragträningen fick hon hoppa några gånger från bryggan, så hon fick ju simträning också!  Det var riktigt skönt & kändes otroligt bra att ha motionerat henne såpass hårt eftersom hon skulle vara ensam hemma på kvällen sen, eftersom det var elitseriepremiär!

Jag fick aldrig något läkarsamtal under förmiddagen, utan det skulle jag få först på måndag!  När jag då sa att jag ville åka hem så tyckte de inte att det var någon bra idé, men jag stod på mig & till slut fick jag träffa en läkare iaf. Han ifrågasatte såklart varför jag ville hem när jag precis hade kommit & då förklarade jag för honom att läkaren nere på psykakuten hade sagt att jag bara behövde stanna över natten om jag ville, plus att genom att ligga inne så ökar ångesten & jag vill inte riskera att helt tappa kontrollen. Sen berättade jag om mina tankar på långsiktiga lösningar & han kunde inte göra annat än att hålla med.

Imorrn väntar freestyleuppvisning i Vålberg för mig & Java, om jag nu orkar med det, för trots att jag har sovit en hel del så är jag fortfarande väldigt trött & utmattad. Så om det blir nån uppvisning eller inte beror på hur det känns imorrn. Jag hoppas att jag orkar med det, för det är jäkligt bra träning, men jag vågar inte pressa mig på saker om jag egentligen inte orkar med det, så enkelt är det.