Jag är så förbannat trött på att vara jag. Just nu befinner jag mig i ännu en svacka & det känns omöjligt att nånsin ta sig härifrån.

Jag vill inte vara hon som har benen fulla med ärr. Jag vill inte vara hon som har armar som visar tydliga spår efter självskador på olika sätt. Jag vill inte vara hon som sägs ha diagnoserna Borderline & Asberger. Jag vill inte vara hon som måste äta flera olika mediciner varje dag för att klara av dagen. Jag vill inte vara hon som har varit sjukskriven i snart 4 år. Jag vill inte vara hon som fortfarande inte klarar av några krav. Förstår ni? JAG VILL INTE VARA HON!!

Världen är inte längre i färg, varje kväll/natt gråter jag mig till sömns & önskar att livet vore annorlunda. Jag undrar vad jag har gjort som är så hemskt att jag förtjänar att må såhär, för nånting måste det ju vara, eller hur? Nånting som jag har gjort jävligt fel! Det känns som om jag blir bestraffad för nånting, men jag vet inte vad & därför kan jag inte heller göra nånting åt det.

Det känns som att jag springer för livet, men inte rör mig en millimeter. Allting snurrar samtidigt som världen har stannat upp. I mitt huvud blir det seriekrock, helt kaos. Min hjärna är förbrukad. Fullständigt utsliten. Finns det nån chans att allt kan bli bra igen?

Jag försöker hela tiden att fokusera på mina fina tjejer, för just nu är det dem som håller mig vid ytan & ser till att jag inte drunknar. Men rädslan för att förlora dem, framför allt Java, är så stor att jag knappt vågar andas. Om 2 veckor är det dags för ny lungröntgen & med min jävla otur med djuren så kommer dem garanterat inte att vara bättre. Och är dem inte det så väntar fler undersökningar & utredningar & jag är orolig för att inte kunna gå hela vägen. För fram t.o.m 1 December så har vi enbart 5 500:- kvar att utnyttja av försäkringen, så vad fan gör jag om pengarna tar slut?! Jag kan inte leva utan min prinsessa, hon är det bästa jag har, hon får inte lämna mig nu.

Dem senaste dagarna har jag verkligen försökt att få mitt humör att vända till det positiva, men det känns lönlöst. För oavsett vad jag än gör, promenerar, tränar, kör agility, badar m.m så ändras inte mitt humör nånting, utan allting känns precis lika värdelöst. Mina sjuka tankar & känslor existerar i allra högsta grad & det är ett helvete att slåss mot dem! Tänk er själva att ni vet vad som är "rätt" respektive "fel", men så finns det en röst inom en som säger raka motsatsen, eller säger är väl en klar underdrift, skriker, vrålar är ett bättre ordval. Och hur står man emot den?

I DBT:n pratar man om färdigheter, wise mind & konstruktiva sätt. Men när jag mår såhär så säger mina impulser till mig att bränna skiten som har med DBT att göra, för varför skulle det kunna hjälpa mig? Ingenting annat har ju funkat en längre tid, så varför skulle just DBT:n vara så annorlunda?

Nej, jag har inte gett upp, även om det faktiskt känns så just nu. Jag vet att jag besitter krafter som är utom min kontroll, krafter som får mig att komma upp på morgonen, & som får mig att fortsätta kämpa, dag in & dag ut. Jag vet inte vart dem krafterna kommer ifrån, & jag vet inte heller om jag vågar ta reda på det. Kanske ska jag bara nöja mig med att dem finns där? För nej, allt blir inte bättre av att man gräver i det, vissa saker blir bäst om man bara låter dem vara.

Jag funderar på att bojkotta Facebook ett tag, för som det är nu så mår jag bara ännu sämre av att vara inne där. För alla uppdaterar om sina träningar & framför allt tävlingar, stoltserar med alla sina priser, uttagningar osv. Och missförstå mig rätt nu, det är inga som helst fel med det, absolut inte, MEN just nu klarar inte jag av att läsa om det. För jag vill också kunna skriva att jag & Java har lyckats med det här, & det här, men som läget är nu så kan jag inte det. För vi kan ju inte tävla. Nu vet jag mycket väl att tävling inte är allt här i livet, men för mig är det en viktig del som ger mitt liv ännu en mening. För mig betyder det oerhört mycket, & jag saknar det som fan! Sen all gemenskap, att vara ett gäng som tillsammans drar iväg på träningar, tävlingar & uppvisningar & bara umgås & lever livet, det saknar jag. Jag vill vara "en i gänget" igen, men utan någon tävlingshund så känns det omöjligt.

Så nej, räkna inte med nån respons från mig på Facebook, vill ni något så finns jag på mailen & mobilen, eller via bloggen. För jag tror som sagt att jag måste hålla mig borta därifrån tills dess att jag känner mig mer stabil & vet att jag klarar av att läsa allting som skrivs där. För stabil är jag verkligen inte nu! Kan ju bara berätta om tidigare idag när jag var på apoteket för att hämta ut mer medicin, & höll jag på att bryta ihop där inne, för jag vill inte gå på en jävla massa piller! Jag vill bara slänga iväg dem, elda upp dem, aldrig mer se dem! Jag vill inte att dem ska vara en del i mitt liv, jag är så förbannat trött på dem!  Så stabil? Nej, det är jag verkligen inte.

Nu blev det här inlägget ganska långt, ändå känns det som om jag skulle kunna skriva hur mycket till som helst. Mina tankar & känslor stannar aldrig upp, utan fortsätter att snurra omkring som värsta stormen inombords. Jag vet inte hur jag ska få allt att lugna ner sig igen, jag önskar att jag visste, men det gör jag inte. Mina gamla "knep" är inte längre tillåtna, att skära sig eller ta överdoser, så nu har jag verkligen ingen aning om hur det nånsin ska kunna bli bättre. Men nånstans inom mig brinner glöden än & jag måste göra allt som står i min makt för att hindra att den släcks & för alltid dör ut.

Fler bilder finns på hemsidan.

Mitt möte idag gick STRÅLANDE!!!  Jag fick klartecken av min terapeut att hela DBT-teamet är villiga att låta mig genomgå den här behandlingen & jag blev skitglad över att få det beskedet! Jag har varit jättenervös över detta, för jag TROR verkligen att den här behandlingen kan vara RÄTT för MIG. Så nu är provtiden ute & vi kan börja på riktigt, spännande!

Det var tänkt att jag & Elin skulle träffas på eftermiddagen & träna tillsammans, men Elin kände inte alls för det, så vi bestämde oss för att åka ut till sandgroparna istället & motionera lite!  Det var skönt att gå där, helt underbart att bara kunna ha hundarna lösa utan att man skulle möta nån. Vi gick omkring där i en timme & hundarna sprang lite upp & ner för backarna. Självklart tog vi tvåbeningar också oss en tur upp & ner, men det är ju så grymt jobbigt!  Haha, snacka om att vara otränad! Men alla hade iaf roligt & det är ju det viktigaste.

På vägen hem stannade vi till vid Maxi & där köpte jag bland annat revbenspjäll. *Mums* Det var ju inte jättelängesen jag åt det senast, men jag tyckte mig förtjäna det efter dagens alla positiva händelser. Man måste ju fira på nåt sätt.  

Imorrn blir det en inofficiell agilitytävling på kvällen, ska bli kul att se hur Java reagerar på det, vi har ju inte tränat så mycket agility nu under vintern. Men vi är med på den tävlingen för skojs skull, eller ja, jag FÖRSÖKER att tänka så, haha, men det är inte så lätt med tävlingsmänniskan inuti mig!

Jag finner inga ord, jag kan inte tro att det är sant, shit alltså!!  

Jag loggade in på banken för att kunna betala en agilitytävling & upptäcker då att jag har fått pengar - massor av pengar, av mitt försäkringsbolag. För några veckor sen så fotograferade jag alla mina ärr & skickade in bilderna till Trygg Hansa & jag har nu fått ut ersättning för dem. En del (inklusive jag själv) tycker att det är lite konstigt att jag får ut pengar för ärr som jag själv har skapat, men de säger att jag har skapat dem p.g.a min sjukdom (Borderline) & därför får jag ersättning. Jag har ju tidigare fått ut 15 300:- för alla inläggningar på psyk, & nu fick jag då som sagt för ärren, & den summan är inte mindre än 63 190:-!!!  Så för tillfället ser mitt saldo ut såhär:

Jag vet inte vad jag ska göra, shit, jag har aldrig haft såhär mycket pengar, aldrig nånsin. Jag kommer att lägga undan pengar, helt klart, så att jag har när jag behöver, eller om det är nåt speciellt jag vill göra (typ köpa hund nån gång i framtiden). Men det känns helt sjukt, jag kan fortfarande inte tro att det är sant.

Annars då? Jo, dagen startade med att jag, min lillebrorsa & Loppis städade ur bilen invändigt. Den gamla ägaren använde ju bilen mycket till jobbet så den var RIKTIGT SKITIG! Men nu ser den bra ut, visst, det syns att den är begangnad, men jag trivs med den så fint så.  

Imorrn kommer Java hem igen, jag saknar min andra halva jättemycket, men samtidigt har det varit skönt att vara hundledig lite. Jag ska även träffa Lina imorrn & det ser jag fram emot, jag trivs jättebra i hennes sällskap. Vi får väl se om Java har hunnit komma hem innan vi ska träffas eller hur det blir. Oavsett om jag har Java eller inte så kommer vi att ses, så det känns bara bra.

Nu var det ett tag sen jag skrev nåt om mina fysiska problem, bortdommningarna, men det betyder inte att de inte finns kvar.  Jag har pratat med olika läkare om det & ingen har nån aning om vad det kan vara för fel. Läkaren på vårdcentralen tror att det är biverkningar från mina mediciner, & läkaren på psyk säger att det inte är biverkningar utan att det måste vara något kroppsligt fel. Båda skickar mig vidare till varandra & så mycket mer än så har inte hänt. Därför bestämde jag mig för att ta saken i egna händer.

Under nästan 1 vecka har jag nu varit HELT MEDICINFRI, inte ett enda litet piller har ja tagit, & hur tror ni att det är med bortdomningarna? Jo, de är kvar, så nu kan jag med säkerhet säga att det INTE handlar om några biverkningar från medicinerna! Detta har ju medfört att mitt psykiska mående inte direkt har varit på topp under veckan, utan jag har haft det riktigt kämpigt, helt orkeslös & omotiverad till ALLTING, men jag har ändå tagit mig igenom tiden utan att göra nånting dumt. Så även om det kostade en del för min del så var det helt klart värt att genomföra det, det känns som om det var det enda sättet att säkert få veta om det är medicinernas fel eller inte. Och nu när jag som sagt vet att det inte är det så ska det bli skönt att gå tillbaka till medicinerna igen, så nästa vecka kommer med största säkerhet att bli bättre!

På måndag har jag telefontid med min läkare på vårdcentralen & det ska bli intressant att höra vad hon har att säga nu när det är bevisat att det inte beror på medicinerna. Kanske blir det ännu en remiss skriven till neurologen? Fast de har ju redan sagt att de inte heller har en aning om vad det kan vara för fel...

I väntan på den telefontiden så har jag skrivit in till 1177.se & kort beskrivit mina symtom & idag fick jag detta svar:

Svar

Hej!

Jag beklagar att du blivit skickad mellan olika läkare och att ingen av dem tagit på sig ansvaret för att hjälpa dig.

Jag förstår att du undrar vad som är orsaken till dina besvär. Jag har inte träffat dig och undersökt dig och kan tyvärr inte avgöra detta, men jag ska skriva ner mina tankar om det du berättar i din fråga. Jag ska också ge förslag på vart du bör vända dig.

Jag vet inte vilka undersökningar som du fått göra, men om du kom till mig på min mottagning skulle jag i första hand utesluta vissa vanliga sjukdomar som orsak till dina besvär. Jag skulle nog kolla om du hade blodbrist genom att ta blodprov och undersöka hjärta och lungor.

Om alla undersökningar är normala vore det bra om man kunde undersöka dig just i det ögonblick du får besvären. Framför allt för att utesluta att hjärtat funkar som det ska. Att kroppen domnar vid ansträngning beror oftast på att hjärtat inte orkar pumpa runt tillräckligt mycket blod och syre. Om man anstränger sig mer än vad kroppen klarar av är det normalt att kroppen känns bortdomnad.

För att undersöka hur ditt hjärta fungerar när du anstränger dig, och för att se vad som händer när kroppen domnar, skulle man kunna göra ett så kallat arbetsprov. På länken nedanför kan du läsa om hur ett arbetsprov går till.

Mitt råd är att du vänder dig till en allmänläkare på vårdcentralen för att få en bedömning av dina besvär. Du får gärna visa detta svar. Fördelen med att vända sig till en allmänläkare är att läkaren är van att bedöma alla typer av besvär, oavsett om det är hjärtat eller något annat som är problemet.

Med vänlig hälsning

Rikard Viberg
Läkare, specialist i allmänmedicin

Det svaret blev jag både glad & jätterädd över att få! Glad för att nån läkare äntligen tänker på nånting annat än psyket (för ja, jag är HELT SÄKER på att bortdomningarna INTE har med mitt psykiska mående att göra!), men att läsa att man kanske har hjärtfel...Ja, det är minst sagt skrämmande!  
Nu behöver det ju verkligen inte vara så illa, men av det han skrev så låter det ju som det. Alla provtagningar & undersökningar ser normala ut, men nånting är ju helt klart fel.

Så på måndag när jag pratar med min läkare så ska jag berätta detta & be om att få göra ett arbetsprov. Jag ska fan gå till botten med det här, jag vill ha ett normalt liv igen! Vissa dagar (när jag inte gör nånting) känner jag ingenting alls & det är så skönt - så vill jag ha det varje dag! Fast kunna röra på mig såklart. Det måste ju finnas nåt sätt för mig att få ett bra liv igen, ett aktivt liv utan att hela tiden behöva riskera att falla ihop.

Sen tänker jag mycket på ANLEDNINGEN till att jag har fått dessa problem, än så länge kan jag ju bara spekulera om det, men jag har ju hela tiden misstänkt att det är till följd av alla överdoser jag har tagit. Med tanke på hur allvarliga många av dem har varit så är det nästan konstigt om kroppen INTE har tagit någon skada av dem. Och har jag rätt angående detta, att det beror på överdoserna, ja, då får jag ju egentligen bara skylla mig själv.  För det är ju ingen annan som har tvingat mig att svälja alla dessa piller, utan det är min psykiska sjukdom som har gjort det & den är ju (än så länge) en del av mig.
Men har jag rätt så innebär ju också det att kroppen för alltid är skadad, & frågan är då; kommer jag nånsin att kunna leva ett normalt liv? Eller kommer mitt liv att se ut som det gör nu?

Jag har pratat med läkaren på vårdcentralen om mina misstankar att det beror på överdoserna, men hon trodde inte det. Hon sa att om det var någon hjärnskada så skulle den ha uppkommit DIREKT efter överdosen & inte gått över. Men då pratar vi ju om hjärnfel & inte hjärtfel...

Ja, jag vet inte, som sagt, än så länge så kan jag bara spekulera i allting, & tro mig när jag säger att jag verkligen gör det! Min hjärna går fan på högvarv & jag vill bara att det ska bli måndag så att jag får prata med min läkare & förhoppningsvis få lite fler svar.

Eftersom jag nu måste skicka in en ny ansökan till Försäkringskassan om förlängd aktivitetsersättning så innebär det att jag måste samla alla mina journaler från olika avdelningar, välja ut de "viktigaste" sidorna, kopiera, & sen skicka in. Det är med högst blandade känslor jag läser igenom vad som har hänt, det väcker oerhört mycket minnen till liv, såna minnen som man bara vill glömma. Men jag MÅSTE göra det här, annars får jag verkligen ingen förlängd aktivitetsersättning från FK & jag är fortfarande inte stark nog att klara av att söka arbete/jobba/plugga, utan jag behöver MER TID.

Tänkte dela med mig av några journalanteckningar från vårdcentralen, den journalen fick jag hem idag & det gjorde ONT att läsa den. Jag har svårt för att förstå att allt som står där faktiskt har hänt, allt känns som ett dåligt skämt, samtidigt som det är oerhört smärtsamt.

Det är på "egen risk" ni läser detta, jag har inte förfinat det ett dugg, utan det är den brutala sanningen.

Det som står i fet stil har jag skrivit av ordagrant från journalen. Det i vanlig stil är mina egna kommentarer.

"Magerlagd, vägrar kommunicera från början."

Testa själv att vända in & ut på dig själv för en helt främmande människa när du redan mår så dåligt att du har skadat dig ordentligt.

"Malin remitteras tillbaka till psykiatrikliniken. Under tiden som remissen skrivs & telefonkontakt försöker upprättas med psykiatrikliniken avviker hon."

Japp, inte helt oväntat. Säger nån till mig att jag måste stanna för att jag ska bli inlagd så är det klart som fan att jag drar vid första bästa tillfälle!

Båda de styckena ovan kommer från anteckningar som gjordes den 9 Februari 2012, DAGEN EFTER ATT JAG BLIVIT BÄLTAD FÖR FÖRSTA GÅNGEN! Jag var LIVRÄDD för alla sjukpersonal, utom undersköterskan som var med, för henne litade jag på. Ju mer jag tvekade på att våga säga nåt, desto mer försökte de pressa ur mig & då reagerar jag såklart med försvar - bli så tyst som möjligt. När de sedan hotade med inläggning så fick jag panik, allt jag såg framför mig var bältessängen, så det var därför jag stack så fort jag fick chansen!

"Går inte att kommunicera med pat under suturering & inte innan eller strax efter heller. Efter en stund börjar hon svara på frågor men väldigt långsamt med latens. Man får ingen som helst uppfattning om hennes emotionella status förutom att hon mår dåligt. Verkar ha en hög ångestnivå. Säger att hon kan äta 6-7 Stesolid 10 mg på kvällarna men att det inte hjälper. Man får dra ur henne information. Ger ingen information som kan underlätta bedömning av suicidrisk, självskaderisk. Uppenbarligen är det helt nyckfullt & okontrollerat. Pat har dessutom eskalerat sitt självförstörande beteende genom att skära sig på en helt ny lokal som kommer att ge ett fult ärr. Djupare & värre än de tidigare jag har sett på henne. Pat har ju skurit sig oräkneliga gånger, se journal ovan. Undertecknad bedömer att det finns en verklig risk att pat gör något radikalt självdestruktivt som kan kosta henne livet. Bedömer att hennes ångestnivå har eskalerat så att den i kombination med hennes personlighetsstörning är att likställa med allvarlig psykiskt störning. Hon har ingen kontroll över sitt beteende. Vården kan inte ske poliklin nu. Pat tackar också nej till erbjudande om att åka till psykklinik eller psykakuten. Vill inte bli inlagd. Skriver därför LPT enl § 4. Diskuterar med psykjour. Får poliseskort härifrån."

Idag är det verkligen ingen bra dag, varken fysiskt eller psykiskt, det ena drar liksom ner det andra. Det hela började redan igår kväll.

Jag tog en tablett av den nya sömnmedicinen & efter cirka en halvtimme började biverkningarna att hagla över mig. Jag kunde nästan inte andas, blev illamående & en sväng trodde jag att döden var nära.  Det höll i sig en stund & till slut somnade jag, tack & lov.

Natten har varit jobbig, jag har vaknat många gånger & drömt massvis med mardrömmar.  Så utvilad känner jag mig definitivt inte.

Kroppen känns som hej kom & hjälp mig. Jag är orkeslös & har spenderat alldeles för mycket tid i sängen, men vad ska man göra när man inte mår bra? Man måste få ha såna här dagar, alla har ju det, det hör liksom till livet, men det är ändå inte roligt att genomlida dem.

Detta gör ju även att jag mår mycket sämre psykiskt & detta har medfört att jag får upp massa minnen från mina tider som inlagd på psyk. Så är det alltid när jag har en dipp, varför då? Dessa minnen är såna som jag mer än gärna glömmer en gång för alla, för det är fan inge roliga saker! Jag minns det så väl, som om det hände igår eller varför inte jämt nyss?! Alla gånger jag har blivit fasthållen, hotad & framför allt nerdrogad. Minnena därifrån går inte att radera, tänk att verkligheten kan vara så hemsk, det är helt sinnessjukt! Det BORDE inte få gå till så som det gör innanför de låsta dörrarna. Usch.

Kanske kommer dessa minnen tillbaka för att hjälpa mig att stå ut med de tuffa motgångarna? För alltid när jag mår sämre så kommer självskadetankarna tillbaka, även om jag på fullaste allvar tror att jag ALDRIG kommer att falla för dem, så finns de där. Och jag vet mycket väl att skulle jag mot all förmodan falla & skada mig själv igen så väntar en ny tid inlåst på psyk & det vill jag ALDRIG mer uppleva!! Så kanske är det så "enkelt & bra"?! Jag har verkligen avskräckande exempel att tänka på, men som sagt, det kanske jag ska vara tacksam för...?

Dagens dåliga mående har helt klart gått ut över Java.  Hon har inte fått gjort särskilt mycket & jag tycker synd om henne samtidigt som jag verkligen inte har krafter att göra nåt. Vi har tränat några korta pass inomhus, jag försöker lära henne att hoppa över mig, något som går helt okej än så länge. Så helt "bortglömd" är hon ju inte även om hon inte får allt som hon vill & förtjänar.

Jag tänker också tillbaka på de djur jag har haft nära mig, som min kung, & BomBom. Min kung lever ju inte längre & det känns som om jag börjar acceptera det nu. Men BomBom, att veta att han fortfarande lever gör mig både glad & ledsen. Jag önskar så att jag fick bli en del av hans liv igen, men det kommer aldrig att ske.  Jag önskar att han fick ha det så mycket bättre, för trots hans fel så är han värd det bästa. Jag kommer aldrig att glömma honom.

"You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have."

Så typ för hundrafemte gång tack för att ni gav stöd

För utan er familj & vänner hade Malin varit död

Jag håller på att leta bland neurologiska sjukdomar för att kanske kunna hitta nånting som påminner om mina besvär.

Hittade de här raderna när jag läste om dystoni: Dystoni uppträder ibland som en oönskad biverkning av behandling mot psykisk ohälsa med mediciner s.k neuroleptika. Man brukar då tala om sekundär dystoni.  I det stora flertalet fall är emellertid dystonins orsaker okända. Man talar då om oförklarad eller idiopatisk dystoni.

OM det skulle vara så så betyder det att det är min ena medicin som är boven i dramat & isf BORDE ju det innebära att besvären försvinner om man sätter ut medicinen, eller? Nu när jag tänker tillbaka till slutet av förra & början av det här året så kan det faktiskt stämma. Under min inläggning på psyk i slutet av förra året så bytte jag ALLA mina mediciner, så det skulle ju faktiskt kunna vara så.

Men jag läser även om Neuromuskulära sjukdomar, & det är en bred kategori som innefattar sjukdomar som antingen direkt genom att drabba musklerna eller indirekt genom att drabba nerverna påverkar muskelapparaten.

Jag vet att man egentligen inte borde leta efter sjukdomar själv, för då kan man helt plötsligt lida av det mesta, men eftersom hjälpen jag får är så dålig för tillfället så känns det inte som om jag har så mycket att välja på. För som jag skrev senaste igår; jag tänker inte fortsätta ha det såhär om jag inte måste! Så finns det NÅNTING jag kan göra för att det här ska försvinna så kommer jag att göra det, utan att tveka.
Bara en sån sak som att kunna ta en promenad utan att kroppen domnar bort, kunna springa, kunna cykla eller t.o.m kunna simma utan att riskera livet. DET är vad jag längtar efter! De flesta tar dessa saker för givet, det gjorde jag innan det blev som det är nu, men ni som tar det för givet, försök att vara glada över att ni kan röra er utan problem, för det är inte så jävla givet!

Förutom dessa problemen så har jag ju även lågt blodtryck, vilket gör att jag blir yr, illamående & att det känns som jag ska svimma när jag reser mig eller stå uppe länge (värst är det som det är varmt också). Så hockeyn känns ju sådär, jag älskar egentligen att vara där, men inte i samband med lågt blodtryck. Numera har jag lärt mig att känna av symtomen innan jag tuppar av så för det mesta hinner jag motverka det, vilket jag har fått lära mig den hårda vägen. Så jag hoppas att jag kan få någon medicin som höjer blodtrycket lite, men det återstår ju att se.

När vi ändå är inne på mediciner så kan jag berätta att jag just nu håller på att sätta ut en av de jag har, mitt mål är ju att nån gång bli medicinfri, så jag måste ju testa att sätta ut nån av dem nån gång. Det är en av sömnmedicinerna som jag tog bort för några dagar sen, & de första 2 nätterna gick jättebra, sen kommer "djävulens natt" & jag sov knappt nånting alls. Natten efter (vilket var inatt) kunde jag inte somna & gav till slut upp & gick & tog en tablett iaf & jäklar vad skönt jag sov! Men allting har ju en baksida också, & baksidan med den tabletten är att man känner sig trött hela dagen efter, så idag har jag nästan känt mig som en zoombie & det är inge roligt. Nu under kvällen har jag tagit en halv tablett för att se hur det går.

Men nu orkar jag inte skriva längre, handleden gör för ont. Men fortsätta söka efter sjukdomar & läsa det jag hittar kan jag fortfarande göra.

Den här månaden har det verkligen varit dåligt med uppdateringar här i bloggen, men det innebär inte att mitt & Javas liv har stått stilla. Igår t.ex följde vi med Malin på en tur till Skara där hon gjorde ett ridprov, & direkt efter att vi kommit hem därifrån så åkte vi till KRK & klippte 2 hästar. När vi sedan kom hem så var vi trötta både två, trots att vi egentligen mest hade suttit i en bil...Men, men, så är det för mig, jag blir trött av allting.

Vissa kan verkligen konsten att slappna av!

Jag väntar fortfarande på att min läkare på vårdcentralen ska höra av sig & berätta hur de har tänkt att gå vidare med mina kroppsliga problem. Det är nu cirka en & en halv vecka sedan jag var där, så jag tycker att det är hög tid att få ett telefonsamtal nu. Hör jag inget imorrn så får jag ringa dit själv på måndag, för jag vill ha hjälpen NU! Så jag hoppas att hon då har provsvaren från blodprovet samt att hon har pratat med en neurolog. Den senaste veckan har dock min kropp varit ovanligt snäll, men inte felfri.

Den senaste tiden har mitt mående verkligen svajat upp & ner. Emellanåt kastas jag tillbaka till allt det där negativa, allt det som är strängt förbjudet. Jag håller då på att ge upp & gå under, krafterna försvinner & jag vill bara ligga kvar i sängen hela dagarna. Nätterna har dock fortfarande varit bra, vilket är otroligt skönt. Men hela dagarna har varit hemska, jag har försökt att träna & promenera med Java, men oftast har det inte hjälpt ett dugg. Java är så himla snäll som anpassar sig efter mina dagar, så även om hon bara får något enstaka träningspass varje dag så nöjer hon sig med det, även om hon tror att hon är i himmeln när vi tränar ett par timmar.
Men, men, tillbaka till mitt mående. Jag har gjort ett litet "fynd" här hemma, eller rättare sagt så hittade jag det i vår gamla bil. Vi var ju tvungna att tömma den på alla saker eftersom den ska skrotas, så vi skulle lägga över allt i vår nya bil istället. Och det var då som jag hittade dem, mina sparade superduper-rakblad.  Jag har letat som tusan efter dem sen jag flyttade (vilket var i slutet av Juli) för att jag ville slänga dem när jag kände mig tillräckligt stark för det, men nej, dem fanns ingenstans. Nu är jag inne i en lite sämre episod & kan inte göra mig av med dem. Jag är livrädd för att ångra mig om jag slänger dem, men samtidigt ifrågasätter jag mig själv, eftersom jag aldrig mer ska skära mig, varför ska jag då ha kvar rakbladen?! Jag ska ju inte använda dem, den tiden måste vara förbi, jag får inte tappa styrkan att stå emot frestelsen att återvända helt till mörkret. Man kan nästan jämföra det här med en som kämpar för att sluta röka & då har ett paket cigaretter liggandes hemma, jag menar, snacka om att utmana sig själv ännu mer! Jag förstår inte varför det ska vara så in i helvete svårt att göra sig av med dem, jag gör verkligen inte det, men ändå är det precis så det är.

Jag har extremt, nästan löjligt svårt att skiljas från saker. Jag har hur mycket saker som helst & mycket av det använder jag aldrig, ändå kan jag inte slänga det. Alla som har hjälpt mig att flytta förstår precis vad jag menar, för de blir halvt galna när jag har så mycket grejer som måste flytta med. Min lillebrorsa har hjälpt mig att rensa massor, men jag tror bestämt att jag ska stålsätta mig & be honom komma & hjälpa mig än en gång. Idag t.ex så sålde jag min säkerhetsväst eftersom jag inte rider längre & skulle det vara så att jag behöver en så finns de att låna gratis på ridskolan. Iaf, det var riktigt jobbigt att skiljas från den, ångesten gjorde sig påmind, men jag klarade av det, till slut. Det jag vill få fram är att det är likadant med rakbladen, jag är livrädd för att skiljas från dem (med också för att behålla dem). Jag fattar inte att det ska vara så svårt, jag menar, det är ju helt sjukt! Men det hör till mina diagnoser & jag hoppas att jag får hjälp med detta via DBT-behandlingen (om jag nu kommer med på den till våren).

En annan sak jag kan berätta är att min lillebrorsa nu flyttar in hos mig.  Han vill inte bo kvar hemma & har därför bott hos mig i omgångar, men från & med 1:a December så kommer han att bo här på heltid & det känns riktigt bra! Så nu kan han ta hand om sin katt själv.  Han skaffade ju henne för några månader sen & så fick hon bo hos mig & Java, men nu som sagt så får han ta hand om henne hela tiden & det tror jag att han ser fram emot, för han är lika mycket kattmänniska som jag är hundmänniska. Kissen (som hon heter) & Java kommer bra överens, emellanåt leker de lite tillsammans, men Kissen tycker oftast att Java är lite för hårdhänt för hennes smak, haha. Kan avslöja att båda två är lika glupska, så fort man öppnar kylskåpet så kommer de i full fart! Och självklart får de smaka lite av varje, så de tjänar ju på att tigga...  

På söndag ska vi tävla lydnad, men jag är inte ett dugg nervös utan jag känner mig mest lugn inför tävlingen. Java känns kanon på träningarna, hon är lagomt speedad, har en grym attityd & stor samarbetsvilja! Så behåller hon detta på tävlingen så kommer vi att få ännu ett 1:a pris, det är jag övertygad om. Och även om många tycker att resultatet inte spelar någon roll så gör det det för mig, jag bryr mig om resultatet VÄLDIGT MYCKET! Så jag hoppas att jag inte ska bli besviken på söndag.

Annars så längtar jag mest till Januari då det är dags för MyDog där vi ska tävla i finalen i Agria Freestyle Cup för sista gången (jag är ju för gammal nästa år). Programmet är nästan klart, jag funderar på att lägga till en ny rörelse som hon har lärt sig, men jag måste testa den ute först. Kläderna är helt fixade (tack Loppan för att jag får låna dem!) & det känns super, snacka om att jag kommer att synas, haha, fast det är ju min tanke med det hela. Det ska bli grymt skoj att tävla på mässa igen, för det är fan bland det häftigaste jag har varit med om! Så att få återuppleva det igen är som en dröm som åter igen går i uppfyllelse (så Java skulle bara våga bli sjuk nu!). Sen att Javas uppfödare ska med & titta känns också skoj, samtidigt som det gör mig lite extra nervöst, jag menar, man vill ju visa sig & hunden från vår bästa sida.