Nu var det längesen jag skrev om min sjukdom senast, men tro inte att den är mindre aktiv bara för det, ånej, jag har helt enkelt bara inte valt att fokusera på den här i bloggen. Jag har fått byta ut en del mediciner & sånt är alltid jobbigt, man får testa sig fram, får den ena biverkningen efter den andra, & höjer & sänker doserna hej vilt. I slutändan hittar man dock (oftast) rätt & sen är det "bara" att vänta på rätt effekt.

Jag är nu inne i en period där jag mina destruktiva impulser spökar ordentligt, vilket betyder att mina nya färdigheter som jag har lärt mig i DBT:n sätts på hårda prov. Vissa dagar, vissa stunder så är jag farligt nära ett återfall i form av en självskada eller en överdos, men jag kämpar emot det ska ni veta. Det låter plättlätt, för det är väl bara att ge fan i att falla tillbaka, men det är inte fullt så enkelt.  Istället tvingas jag påminna mig själv om vad konsekvenserna blir om jag faller, risken för en inläggning på psyk är stor & risken för att få sån där jävla medicindelning igen är ännu större. Ändå vill en del av mig falla. Förutom att påminna mig om konsekvenserna så tänker jag på mina fina tjejer, dem vill & behöver ha mig här hemma, inte inlåst på nån avdelning! Så om inte annat så för deras skull måste jag hålla i det här, utan att falla.

Nu när Java är skadad så blir allt ännu jobbigare. Jag oroar mig så mycket för henne & förbereder mig på det värsta - att ta bort henne. Jag är inte där ännu, & jag hoppas att jag aldrig kommer att komma dit, men för att försöka dämpa ett eventuellt fall så försöker jag förbereda mig, även om det egentligen är omöjligt. Hon håller inte nu, så vi ska tillbaka till Västerås redan på måndag för undersökning med värmekamera & kanske nånting mer. Sen (om inte värmekameran skulle visa nåt väldigt speciellt) så väntar en ny MR på Strömsholm, & efter det förmodligen en operation. Skulle vi komma så långt, till att hon måste opereras så gäller det för mig att ta ställning till vad som är mest rätt mot min fina prinsessa. Om hon kommer att kunna leva ett normalt liv, kunna springa lös, bada & bara njuta av livet, ja, då finns det ingen tvekan från min sida, utan då är det bara att köra! Okej om vi aldrig mer får köra agility, för en operation innebär ju att hennes agilitykarriär för alltid är över, men hon måste kunna klara av ett normalt liv. Säger dem däremot att hon inte kommer att klara av ett normalt liv, inte kunna gå lös, bada & allt det där, då kommer jag att ta bort henne, hur ont det än gör i mig. För Java är ingen hund som trivs med att gå i koppel, utan hon vill springa, vind för våg, det är livet för henne.

Jag har en nedstämdhet i mig som vägrar att lämna space åt nånting annat. Jag försöker att sysselsätta mig med massa saker, tränar agility, åker iväg så Java får bada, kollar på ponnyhoppning i stallet, går promenader, tränar freestyle osv, men nej, nedstämdheten sitter fast som en igel! Jag gör sakerna, & jag kan skratta & verka glad, men inombords är jag bara ledsen. Inombords rinner tårarna & jag vill bara lägga mig ner & skrika tills rösten tar slut. Jag känner mig så maktlös, så totalt jävla maktlös.

Senast för en timme sen var jag i kontakt med min psykolog via telefon, jag behövde lite peppning till att fortsätta stå emot impulserna, & det fick jag. Hon hjälpte mig att se fler alternativ, plus att även hon påminde mig om konsekvenserna. Men hon tycker inte att det är konstigt att jag är ostabil just nu, för dels sätter jag in en ny medicin, men framför allt för att vi nu går in i fas 2 i DBT:n, trauma-bearbetningen. Så fr.o.m denna veckan så har jag DBT 3 dagar/vecka istället för 2. Att gå in & jobba med trauman är aldrig roligt, jag har försökt med det tidigare, för många år sen, men då var jag inte alls redo för det. Nu tror min psykolog att jag är redo & jag måste ju ge det chansen, även om jag är rädd, rädd för att åter igen misslyckas. Men jag kan inte fly från det för alltid, det förstår ju alla, nån gång MÅSTE jag ju möta det, annars kommer jag aldrig att kunna gå vidare.

Så som sagt, just nu är det kämpigt att heta Malin, men jag gör vad jag kan för att ta mig vidare. Trauma-bearbetningen är mitt nästa steg på vägen mot ett "normalt" liv, & allt jag kan göra är att försöka klara av den på bästa sätt.