Att allt kan vända så fort, jag förstår det inte.   För bara några få dagar sen kände jag mig stark & oövervinnerlig, men vad händer nu? Jo, den ena överdosen efter den andra & jag vet inte hur jag ska lyckas bryta detta mönster. Ärligt talat så längtar jag till nästa överdos, för det är sån speciell känsla när man bara häller i sig massa tabletter i väntan på att få däcka helt.

Igår kväll försökte jag avstyra de tankarna så jag bad Elina komma hit, vilket hon snällt gjorde. Vi pratade en del & skrattade & sådär, sen var det som om någon annan "tog över" mig & allt jag kunde tänka på var tabletter. Jag hällde i mig fler & fler, stackars Elina försökte hindra mig, men när jag befinner mig i det tillståndet som jag gjorde då så kan jag inte ta åt mig nåt av de folk säger. Hon fick iaf dit min lillebrorsa & sen ringde de efter ambulansen & sen gick färden till sjukhuset där jag blev lagd i ett rum i väntan på någon läkare (?). Jag ville bara skada mig, på vilket jävla sätt som helst & trots att min lillebrorsa, Elina & hennes pojkvän kämpade för att hålla i mig så gav jag inte upp, jag var panikslagen med en enda tanke i huvudet - jag måste skada mig.

Jag minns inte vad som hände sen, men imorse när jag vaknade på Mava så mådde jag skit, ville åter igen bara ta fler tabletter, men det fanns inga att få tag i. Jag försökte då övertala personalen om att få åka hem, men de sa bara till mig att vänta tills läkaren kom (för de har rond varje morgon) & när de väl kom så sa läkaren att detta var min andra intox på 2 dygn & därför kunde han inte låta mig gå därifrån utan bokade en tid på psykakuten & fram tills dess skulle jag stanna på Mava.

Jag grät väldigt mycket under de timmarna jag väntade, livrädd för vad konsekvenserna skulle bli som jag fick LPT, jag vet att jag skulle ha flippat ut fullständigt & då har de åter igen inget annat val än att lägga mig i bältessängen & det är en av mina värsta mardrömmar! Jag satt i fönstret & tänke, tänkte & tänke, sen fick jag idén om att rymma, så jag tog min jacka, satte på mig skorna & sen sprang jag därifrån. Ingen hann stoppa mig & nu är jag fri igen, även om det kanske bara är tillfälligt, men jag hoppas att de låter mig vara hemma nu, för jag vill inte tillbaka dit.

Samtidigt som jag som sagt absolut inte vill tillbaka till sjukhuset så längtar jag som en tok efter nästa överdos, att bara hälla i sig massa tabletter känns så jävla bra. Jag vet inte varför jag tycker, tänker & känner så, men det är verkligen så illa, så himla sjuk i huvudet är jag! Jag vet inte hur jag ska bryta detta nu, jag har faktiskt ingen som helst aning. Jag får inte ge upp, det vet jag, men jag vet inte alls hur jag ska ta mig härifrån.

Mitt i allt detta så tycker jag så grymt synd om min älskade bästa prinsessa! I tisdags när boendestödet kom hem & hämtade mig så vägrade Java att lämna mig i sängen, hon låg PÅ mig & morrade åt alla som försökte närma sig. Inte en chans att nån fick komma nära, sen lyckades de lura ut henne i köket med hjälp av hundmat & väl där så kopplade de henne & hon kunde bara se på hur hennes matte blev utkörd på en bår.

Igår när Elina var här & försökte hindra mig från att ta mer tabletter så skyddade hon mig igen, hon bet Elina 6 gånger, eller rättare sagt, nafsade henne 6 gånger, det gick aldrig hål, vilket var en jävla tur! Min lilla prinsessa har aldrig nånsin visat såna här sidor förut, men hon känner antagligen attt det är allvar nu, att jag inte kan skydda mig själv & som den trogna vän hon är så ställer hon upp.

På sjukhuset pratade personalen om att "den där hunden" borde tas bort & hade jag haft några krafter kvar vid det laget så hade jag flygit på dem! Ingen ska komma här & säga att Java måste avlivas för att hon skyddar sin matte! ALDRIG!!!

Allt detta har fått mig att fundera väldigt mycket & jag tror det allra bästa för både mig & Java vore att resa iväg några dagar, bara få komma bort från allting & få lite lugn & ro. Vart vi skulle ta vägen har jag dessvärre ingen aning om, men att vi skulle behöver komma iväg är jag helt säker på.

Min underbara fina prinsessa, INGEN ska få säga att du borde avlivas bara för att du skyddar mig, jag är ju trots allt den personen hon tycker allra mest om & hade det vart en annorlunda situation med människor så inte fan hade folk tyckt att man skulle döda en människa bara för att den skyddar någon annan! Java är världens snällaste hund, hon skulle inte kunna göra nånting så länge hon känner att jag inte är i fara. Att en hund reagerar så som hon gjorde tycker jag är helt normalt.

Men vad tycker ni som läser detta? Borde Java anses som farlig? Eller är hon bara den mest trogna vän som finns?

I förrgår gjorde jag en riktigt dum sak, jag tog en överdos, men inte för att dö, utan att få sova ordentligt, vilket jag också fick. Mitt boendestöd kom hem på förmiddagen igår & såg direkt att jag fortfarande var påverkad, så de ringde efter deras sjuksköterska som kom hem & undersökte mig, sen ringde de efter ambulans & så blev det färd till sjukhuset. I ambulansen kämpade jag febrilt för att få loss remmarna de satt fast mig med då de påminde alltför mycket om bältessängen, men ju mer jag kämpade emot desto hårdare höll de fast mig. Väl på sjukhuset så tog de massa prover & så fick jag ligga i ett rum flera timmar med övervakning. Flera gånger kom läkaren in & försökte övertala mig att gå till psyk, men jag vägrade, för jag vet så väl att går jag dit så blir det LPT & då kommer jag att flippa ur, vilket i sin tur leder till bältessängen.

Jag hann precis bli utskriven från akuten när det var dags att åka till hockeyn, min lillebrorsa hade umgåtts med Java hela dagen så hon har inte varit ensam nåt, ja, bortsett från tiden under hockeyn då. Det var tungt att åka till hockeyn, jag kände paniken inombords hela tiden & insåg att jag förmodligen inte skulle klara av att hålla ihop mig själv hela tiden, men jag valde att göra dett försök. Mellan varje periodpaus gick jag in på toaletten & grät, men den sista periodpausen (alltså den innan 3:e perioden skulle börja) så kunde jag inte längre stoppa tårarna utan de blev bara fler & fler. Jag torkade kinderna & gick ner till "min plats" på läktaren & där såg Anica att allt inte stod rätt till, så jag bröt ihop ännu mer. Då kom Elina & kramade mig & då var det liksom kört, jag kunde inte ens försöka hålla tillbaka allt utan lät allt det hemska komma ut.

Vi gick ner i korridåren där vi satte oss tillsammans & jag trodde att jag skulle dö av alla tårar & paniken var ett faktum, jag kunde inte andas, började hypervetilera & trodde att jag skulle bli fullständigt galen. Nu i efterhand har jag hört att det hade kommit fram flera vakter & frågat om de kunde hjälpa till, men Elina avvisade dem alla, vilket jag är glad över. Nån av dem (Anica eller Elina) gick & hämtade mig lillebrorsa & så åkte vi hem innan matchen tog slut, för jag klarade helt enkelt inte av att vara där längre.

När vi kom hem till mig så fick jag inte vara ensam utan både min lillebrorsa & Elina stannade hos mig tills allt hade lugnat sig & jag kunde slappna av. Hade de inte stannat hos mig så hade jag antingen skurit mig eller också tagit en ny överdos, så jävla dåligt mådde jag.

Jag vill så gärna tro att jag klarar mer än vad jag gör, jag har känt mig så himla pigg, glad & stark den senaste tiden, men nu vänder det, nu blir allt sämre igen & jag orkar inte med skiten! Jag vill inte falla tillbaka, jag vill verkligen inte det, jag vill inte riskera att förlora allt jag har, det är inte värt det, jag vill må bra igen. Jag önskar att det fanns en lätt lösning på allt det här, att man kunde vara säker på att allt skulle bli bra igen, men nu tvivlar jag.

Jag har så mycket att se fram emot, snart slår ännu en dröm in & jag vill inte sabba det, för det skulle knäcka mig totalt. Så på nåt sätt måste jag hitta tillbaka till styrkan & våga tro på den, jag måste våga gå på hockeyn på lördag utan att känna att marken under mig försvinner, men ärligt talat så vet jag inte alls hur det ska gå till...

Under alla de år jag har mått dåligt så har jag skaffat mig massor av nya vänner, en del av dem har jag glömt för längesen medans en del fortfarande finns kvar. Det är konstigt hur fort man kan lära känna andra personer, bara för att man har saker gemensamt, att må dåligt alltså. Man känner sig mindre ensam om man hittar någon annan som också mår dåligt & det är skönt att prata med någon som verkligen kan förstå hur hemskt allting är.

Men när man själv börjar må bättre, kan man då ha kvar sina "må-dåligt-kompisar"? Såna kompisar, eller kanske t.o.m vänner är både bra & farliga att ha, utan att mena det blir det lätt att man drar ner varandra i skiten, trots att man egentligen bara vill väl. Självklart behöver det inte alltid bli så utan man kan finnas & stötta varandra, men oftast så blir det precis så.

I dagsläget har jag minst 2 såna vänner som jag inte alls vet hur jag ska förhålla mig till längre. För några månader sen var de mina allra bästa vänner, vi kunde prata om allt & när jag åkte in & ut på psyk så var det dessa personer jag ringde till & grät när jag blev orättvist behandlad, det var de som alltid fanns där & ställde upp för mig när jag verkligen behövde dem! De gjorde så mycket för mig & jag är skyldig dem så otroligt mycket, men här kommer svårigheten in, kan jag ha kontakt med dessa personer utan att själv riskera att falla ner djupt i skiten igen? Jag vill kunna säga ja utan att tveka, men det vore att ljuga. Jag saknar dem som fan, det gör jag verkligen & ibland önskar jag att det var som förut, att vi kunde prata om allt utan att det kändes konstigt, & jag antar att de känner/tänker likadant. Men nu när jag mår såpass mycket bättre så kan jag inte ha sån tät kontakt med dem, för jag vet att jag isf kommer att falla & det får inte hända, jag får inte vända tillbaka till mörkret, tillbaka till självskadorna, tillbaka till psyk & allt vad det innebär.

Så hur gör jag nu? Jag känner mig hemsk som inte finns där för dem nu när de behöver mig, de har ju funnits där för mig! Jag mår verkligen dåligt Över det här & tänker på det flera gånger varje dag, jag kan inte släppa det, kan inte släppa dem. Utan deras hjälp hade allt varit ännu värre, utan dem hade jag känt mig ensammast på jorden. Jag vill så gärna kunna ha kontakt med dem & må bra av det, men jag tror som sagt inte att det är möjligt, inte just nu iaf, så är det rätt av mig att tänka på mig själv i detta fallet? Eller är jag bara en egoistisk jävel isf?!

Det gör ont i hjärtat av all saknad & jag hoppas att de kan förlåta mig för det här & att vi i framtiden kommer att kunna prata & umgås utan att det riskerar att bli farligt. Båda dessa personer vet saker om mig som många andra inte vet, plus att båda har fått träffa Java & hon älskar dem, hon som i vanliga fall har lite svårt för att ta till sig nya människor, men när det gäller dessa 2 personer så har hon älskat dem från första stund! Jag vet inte riktigt varför om jag ska vara ärlig, men det kanske är så att hon känner på sig vilka människor som är "bra" personer? Eller? Vad tror ni?

Fan vad jag saknar dem, vill bara ringa till dem & säga att jag kommer direkt, men jag vågar inte, tänk om nån av dem drar ner mig i djupet igen, vad fan gör jag då? Hur långt ska man följa sitt hjärta innan hjärnan måste ta över? Hur länge ska man våga satsa på vänskapen innan allt är för sent?

Eftersom mitt förra personliga inlägg "Att kämpa för sitt liv" blev så himla uppskattat så tänkte jag fortsätta lite på det spåret, så här kommer ett inlägg om hur det har varit för mig att ligga inne på psyk.

Allra första gången jag var inlagd var i September 2009 & det var en skräckupplevelse tyckte jag då (även om jag nu har upplevt mycket värre). Jag fick dela rum med en som inte visade någon hänsyn alls, utan hon gjorde precis som hon ville, när hon ville, även om det var mitt i natten! Så jag sov nästan inget alls den natten, även om personalen trodde det eftersom jag blundade varje gång de kom in. På förmiddagen efter den jobbiga natten fick jag träffa läkaren & på en halvtimme hade han hunnit ställa 7 diagnoser på mig!  Jag vet inte riktigt hur det är möjligt, men så var det iaf. De ville ha kvar mig över helgen (det var torsdag-fredag som jag var inlagd), men jag ville bara därifrån, & tack vare att jag var där frivilligt så fick jag själv avgöra när jag ville hem, så jag blev utsläppt nästan direkt efter läkarsamtalet. Så första besöket var en kort vistelse & jag trodde inte att jag skulle behöva uppleva det nåt mer, men shit vad fel jag hade!

Den första gången var jag inlagd på en gammal psykavdelning, men alla gånger efter den gången var i nya psykiatri-huset som är bredvid det vanliga stora sjukhuset, & i det nya huset så har alla eget rum med egen toalett & dusch.

Numera ser varje rum på psyk ut såhär (jag tog kort med min mobil i smyg, för man får ju inte ha mobilen på sig inne på nån avdelning).

Jag har t.o.m tappat räkningen på alla gånger jag har varit inlagd, men första gången jag fick LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) minns jag så väl. Enligt mina journaler så gjorde jag 3 självmordsförsök på en vecka, varav 2 av dem var under samma dygn, men frågar ni mig så var de inga självmordsförsök, jag överdoserade bara lite tabletter för att jag vill sova, jag behövde helt enkelt en paus från livet.
Jag fick ligga på Mava över natten & när jag hade vaknat morgonen efter den sista överdosen så mådde jag skit & tappade kontrollen över situationen & mig själv. Jag låste in mig på toaletten & kastade en porslinsmugg i golvet så att den gick sönder & med hjälp av de vassa kanterna så skar jag sönder ena benet. Det var så de hittade mig, nerblodad inne på toaletten & därför satte läkaren där LPT på mig. Efter att ha blivit ihopsydd på akuten så blev jag transporterad till psyk för en bedömning (för att LPT't ska gälla så måste 2 läkare tycka att det behövs) & där lyckades jag inte prata mig ur det, utan den läkaren bedömde också att jag var en fara för mig själv & därför behövde bli inlagd. Jag trodde, eller ska jag säga var helt övertygad om att de bara skämtade, men när det kom ner personal från den avdelningen jag skulle bli inlagd på så insåg jag att det inte var nåt skämt & då föll jag inombords. JAG hade fått LPT, sånt som man bara har hört andra ha fått, men som jag aldrig trodde skulle bli aktuellt för mig & jag hade svårt för att ta till mig det då, men nu i efterhand förstår jag varför jag fick det.

Läkaren på den avdelningen var riktigt snäll så henne tyckte jag om från första början. Jag gjorde mitt bästa för att prata mig ur mitt LPT, men det gick inte, hon ansåg att det bästa för mig just då var att vara inlagd, även om jag själv tyckte annorlunda. Jag lyckades dock övertala henne till att få sova hemma på nätterna & bara vara på avdelningen på dagarna & redan första kvällen jag blev tillfälligt fri så åkte jag & ett par kompisar ner till Jörlanda där jag lämnade Java hos Ann (hennes uppfödare). Jag kom hem nån gång efter 6 morgonen därpå & åkte tillbaka till avdelningen, helt slut, men med vetskapen om att Java nu hade det bra & att jag inte behövde oroa mig för henne.
I 2 veckor var jag tvångsinlagd, sen hade jag vårdplaneringsmöte & det mötet slutade katastrofalt! Jag fick veta att jag inte skulle få någon hjälp alls, ätstörningsenheten tog inte emot mig då de ansåg att jag inte uppfyllde kriterna, min kuratorskontakt skulle upphöra & jag fick ingen läkare inom psyk. Så jag gick ifrån att vara tvångsinlagd till att få klara mig själv, vilket är helt sjukt, så ska det inte få gå till!

Det tog inte jättelång tid från det att jag blev utskriven tills det var dags för nästa vända, & nästa efter det, & nästa efter det osv. Alla dagar på psyk såg likadana ut;

8.00 Väckning, medicintajm & frukost
11.30 Lunch
14.00 Medicintajm & fika
17.00 Middag
19.30 Kvällsfika
20.00 Medicintajm
22.00 Medicintajm

Så dagarna blev snabbt väldigt långa & tråkiga & om man tror att man får hjälp genom att vara inlagd så tror man fel. Visst finns det personal som man kan prata med, men de allra flesta avfärdade bara allt man sa, man kunde bryta ihop fullständigt & bara gråta hur mycket som helst, det var ändå ingen som tröstade en, de sa bara att man borde vara "ute" mer (alltså ute i korridorerna) istället för att sitta ensam på rummet. Att man var mer eller mindre rädd för de andra patienterna var inget de brydde sig om & ja, som ni förstår så fortsatte jag mest att vara på mitt rum, timme efter timme & dag efter dag, tills jag blev utsläppt igen.
Och man kan tro att när man är inlagd på sjukhuset så får man träffa läkaren ofta, men inte heller det stämmer, utan läkaren fick man träffa ungefär en kvart en gång i veckan, inte mer än så. Även det tycker jag är helt fel, så hur fan ska man kunna må bättre av det?!

En av gångerna jag var inlagd "frivilligt" så ändrades alla mina mediciner & jag tvingades svälja tabletter på löpande band. Jag var ständigt drogad, kunde inte stå upp mer än korta stunder & hela världen snurrade. Jag ville åka hem, men läkaren sa att om jag bestämde mig för att åka hem så skulle han sätta LPT på mig, så jag valde att stanna "frivilligt" eftersom jag ville ha några rättigheter kvar (när man är inlagd med LPT så har man i stort sett INGA rättigheter alls, de på rättpsyk & de i fängelser har mer rättigheter!). Jag höll ut tills det blev helg & avdelningens läkare var ledig, då sa jag till personalen att jag ville hem & då ringde de efter en annan läkare som skulle göra en bedömning. Trots alla droger jag hade i kroppen så lyckades jag prata mig ut i friheten än en gång & jag var så stolt över mig själv. Jag hade insett att ju längre tid jag var kvar på avdelningen den gången, desto värre skulle allt bli när jag kom hem eftersom de bara drogade ner mig då.

I November var jag inlagd cirka 3 veckor & det var då jag fick min "dröm-behandling". När jag hade varit där en vecka så var det dags för vårdplaneringsmöte & jag var beredd på att få åka hem när jag fick erbjudande om att prova Anafralin, först i injektioner, sen i dropp, för att i slutändan bara behöva ta tabletter. Jag kunde inte tacka nej till erbjudandet & det var därför denna tiden som inlagd blev så lång, för behandlingen tog 10 dagar. Tyvärr så tålde jag inte droppet, mitt blodtryck blev för lågt & därför fick jag bara injektioner hela tiden, så snacka om att jag har tränat på min sprut-fobi! Redan andra dagen med injektionerna så vaknade jag som en helt ny person, jag var pigg, glad & ville bara leva livet. Alla på avdelningen märkte den stora skillnaden & jag trivdes som fan med mitt nya jag! Jag fortsatte att må superbra under hela behandlingen & när jag blev utskriven efter avslutad behandling så var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle behöva vara inlagd, men åter igen hade jag fel.

I början av detta året så tog jag en liten överdos, inte i självmordssyfte, utan i syfte att få sova ordentligt då jag hade haft en riktigt jobbig tid med massa olika krävande möten, ny diagnos (AS) & till råga på allt så var det stora problem med mina Anafralin-tabletter så jag var helt utan ett tag. Jag pratade med min bästa kompis i telefonen & hon sa att om inte jag ringde efter ambulans själv så skulle hon göra det, för hon ville inte förlora mig. Jag försökte övertala henne om att det inte var nån fara, att jag bara hade tagit en liten, liten överdos, men hon vägrade att ge med sig, så jag ringde efter ambulansen själv. När de hämtade mig så fick jag höra att jag var en etta & jag frågade vad det betydde & fick svaret "Det betyder att vi kör med blåljusen på". Jag minns inget mer av den resan, förens jag kom in till akuten där jag fick höra att jag var orange & sen minns jag inget alls.
Denna omgången var jag tydligen inlagd i 3 dagar, men jag minns bara korta delar av saker som har hänt, som bältesläggningen. Jag minns att jag var helt rabiat på hjärt- & lungavdelningen (där jag fick ligga p.g.a överdosen), försökte skada mig på allt jag kunde få tag i & när det då var 4-5 stycken ur personalen som höll fast mig så slogs jag för mitt liv. Jag minns inte varför jag blev så galen, men om de var tvungna att vara såpass många personer för att lyckas hålla fast lilla mig, ja, då är det illa, riktigt illa. Jag minns inte hur jag blev transporterad till PIVA (Psykiatrisk IntensivVårds Avdelningen), men det kanske beror på den första tvångsinjektionen som jag fick innan transporten. Väl nere på PIVA så flyttade de över mig till bältessängen & så rädd som jag var då har jag nog aldrig varit förut, jag grät, skakade & försökte få fram min rädsla, men vad jag än gjorde så fortsatte de bara att hålla fast mig tills dess att de hade satt fast mig helt i bältessängen. Väl fastspänd där så fick jag ännu en tvångsinjektion & sen var det ingen som brydde sig om mig, så där låg jag fastspänd & kämpade mot allt det mörka helt ensam. Eller ja, det satt en person & övervakade mig hela tiden, men hon brydde sig inte om mig i övrigt. När det lugnande medlet hade börjat verka så frågade jag om jag kunde få en filt över händerna & det fick jag, men jag frös inte, däremot insåg jag att om jag tryckte ihop handen tillräckligt mycket så skulle jag komma loss & vet ni vad - jag hade rätt! Jag kom loss med ena armen & då blev jag upptäckt, jag försökte så snabbt som möjligt få loss även den andra armen, men jag hann inte, för bara några sekunder efter att jag blivit upptäckt så var det flera stycken som höll i mig & vid det laget var jag åter igen helt galen. Efter 3 timmar i bältessängen fick jag en chans att komma därifrån, de sa att om jag lovade att hålla mig lugn så skulle jag slippa ligga där, men minsta lilla grej jag gjorde så skulle jag åka tillbaka direkt. Jag tog chansen & jag klarade av att hålla mig lugn, hur vet jag inte, jag vet inte ens hur jag lyckades ta mig ut i friheten den gången heller, utan allt är bara svart, utom det jag har skrivit här. Men det är läskigt att inte minnas mer än det där, för det borde ha hänt betydligt fler saker på 3 dagar, men ja, jag vet inte.

Den senaste gången jag blev inlagd var veckan efter att jag kommit hem från turen med bältessängen, jag hade precis fått reda på att Champis skulle säljas & att Falken aldrig mer skulle få hoppa, & allt det plus de andra jobbiga sakerna fick min värld att åter igen rasa samman. Jag skar mig ordentligt på ena låret & insåg snabbt att det var tvungen att sys, så jag åkte iväg till vårdcentralen där en läkare sydde ihop mig. Sen fick jag lägga mig i ett annat rum & vila, för läkaren visste inte riktigt vad han skulle göra eftersom jag inte ville åka in till psyk, & efter en stund så kom han in & sa att jag inte hade något val. Jag trodde än en gång att allt var ett dåligt skämt, men när de båda polismännen kom in i rummet så ville jag bara försvinna, jag ville verkligen inte bli inlåst igen, jag hade ju precis blivit fri! Den ena polismannen höll mig i armen hela vägen ut till polisbilen så att jag inte skulle försöka sticka & när jag hade satt mig ner i baksätet bredvid en av poliserna så låste de dörrarna & ja, jag kände mig fan som värsta brottslingen, det var bara handklovar som saknades!
Väl framme på psyk så bedömde även den läkaren att jag skulle vara kvar så ja, jag hade inget annat val utan fick vackert spendera ännu en natt innanför de låsta dörrarna på PIVA. Den sista läkaren sa att om jag skötte mig, om jag höll mig lugn hela tiden, så kanske jag skulle få åka hem dagen efter & detta tog jag verkligen till mig. Jag försökte hålla mig lugn oavsett vad som hände, men jag kände att jag höll på att tappa kontrollen, så jag låste in mig på toaletten, men då störtade det in flera i personalen, för där fick jag inte gömma mig! Då tog jag filten & kudden & tryckte in mig i ena hörnet av sängen, där satt jag sen i ett par timmar & bara grät & skakade, så rädd var jag, inte bara för de andra patienterna som skrek, utan minst lika rädd var jag för personalen som var så otrevliga hela tiden. Efter dessa timmar så kom det in en sjuksköterska & frågade om jag ville ha något lugnande & jag tackade ja till det, hon verkade snäll & det sa jag också till henne & då satte hon sig hos mig & vi pratade en stund. Hon berättade att hon hade varit med förra veckan, under bältesläggningen & allt sånt & hon sa även att vi två hade pratat om det efteråt, men det är inget jag minns. Hur som helst så fick jag prata av mig lite om den hemska upplevelsen & det kändes bra, så nånting positivt fanns det med att bli inlåst den gången. Jag skötte mig bra & fick träffa en ny läkare dagen därpå & lyckades prata mig ur mitt LPT, även om läkaren egentligen tyckte att jag skulle stanna kvar.

Så åter igen var jag fri, fast nu med en ny lärdom = Söker jag hjälp på akuten efter en självskada så transporteras jag till psykakuten där jag får LPT. Söker jag istället hjälp på vårdcentralen efter en självskada så får jag LPT redan där & blir flyttad till PIVA med hjälp av poliser. Med andra ord kan jag inte söka hjälp igen, på nåt ställe & därför tvingas jag nu göra allt jag kan & lite till för att aldrig mer behöva skada mig själv, för jag vill inte bli inlåst igen, det får vara slut på det nu!

Detta inlägget blev väldigt långt, ändå skulle jag kunna skriva mycket mer. I det stora hela är upplevelsen innanför de låsta dörrarna ingen vacker & rolig saga, utan en brutal verklighet som man bara önskar sin värsta fiende. Jag blev dock bra behandlad under den tiden jag var inlagd & fick min Anafralin-behandling, då var alla jättetrevliga mot mig, men det var nog för att jag mådde så bra, för jag var på den avdelningen en annan gång före den gången & då blev jag inte alls lika väl bemött, & då mådde jag ju riktigt dåligt.
Så nej, jag vill aldrig mer bli inlåst där & därför kämpar jag som en dåre för att slippa det, men det är inte lätt, det ska ni veta, för min sjukdom gör allt den kan för att förstöra allt för mig, det pågår ständigt en kamp mellan den & mig, men numera kan jag iaf se att sjukdomen & jag inte är en & samma person, utan två olika & därmed betyder det att jag kan bli fri från den. Och det tänker jag bli, hur lång tid det än tar så ger jag inte upp igen, det finns inte på kartan, för med kungen (Magic) i mitt hjärta & Java vid min sida så kan jag inte misslyckas!

De som känner mig väl vet att jag lider av psykiska sjukdomar, men de som inte vet, ja, ni vet det nu. Jag har fått många diagnoser i mitt liv, bytt mediciner hit & dit, varit inlagd på sjukhuset många vändor, både frivilligt & under tvång (så kallad LPT). Jag har mått riktigt dåligt, försökt att ta livet av mig, samt skadat mig själv både på in- & utsidan. Jag har förstört så mycket för mig själv & jag ångrar mig som fan, men det hjälper inte, för det som har hänt har hänt, & ingen kan ändra på det.

De diagnoser jag har idag är Emotionell instabil personlighetsstörning (även kallad Borderline) & Asberger Syndrom (AS). AS-diagnosen fick jag i Januari detta år, så den är ny för mig & jag vet inte alls hur jag ska ställa mig till den. För jag vill inte ha den, jag kan inte acceptera att det är så & alltid kommer att vara så, men visst, den förklarar en del beteenden från min sida, bland annat detta med seperationer. De allra flesta blir oerhört ledsna när någon närstående försvinner, men vi med AS tar allt till ett längre steg, vi är extra sårbara på denna punkten, iaf de allra flesta av oss & jag önskar att jag kunde hantera dem bättre, men det kan jag inte, inte än, men jag kanske kan lära mig. Jag vet egentligen inte så mycket om AS än, eftersom jag som sagt vägrar att acceptera att jag har det, men det kommer nog så småningom.

Den andra diagnosen, Emotionell instabil personlighetsstörning (IPS) vet jag däremot massor om, & den har jag haft i flera år. För er som inte vet så mycket om denna sjukdom kan gå in här, här & här & läsa, om ni nu är intresserade förstås. Jag uppfyller de flesta kriterierna för diagnosen; depression, ångest, självskador, impulshandlingar, kraftiga humörsväningar, panikångest, svårt med relationer, tomhetskänsla osv. Så mitt liv är verkligen en dans på rosor - en dans med jävligt svåra steg & en helvetes massa taggar!!
3 Februari 2002 var första gången jag skadade mig själv & efter det har det blivit många fler gånger, så ni som ser alla mina ärr, ni behöver inte fråga, för nu vet ni sanningen, jag har gjort dem själv & jag är INTE stolt över dem på nåt sätt, men det är genom att skada mig själv som jag har överlevt, hur konstigt & sjukt det än låter i er värld. Mycket av självskadorna går ut på att känna kontroll, något som jag (& väldigt, väldigt många andra som skadar sig) känner att jag saknar, & genom att skada mig så får jag för en stund känna att jag har kontroll över nånting, även fast jag innerst inne vet att jag tappade kontrollen i samma ögonblick som jag skadade mig.
Jag skulle vilja säga att jag aldrig mer kommer att skada mig själv, att jag aldrig mer kommer att känna mig så liten & hjälplös att jag måste ta till såna metoder för att kunna fortsätta andas, men jag kan inte lova något sånt, för man vet aldrig vad som händer. Jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva göra det, men som sagt så finns det inga garantier för att jag kommer att kunna låta bli. Det är som ett drogmissbruk, man blir beroende av att skada sig själv & ja, det ÄR sjukt, men kom ihåg - det hör till min SJUKDOM. Att få frågan "Vad har du gjort på armen/benet?" är lika jobbigt varje gång, för ja, jag skäms över det, oerhört mycket, men det är en del av mig som jag måste lära mig att acceptera. Jag kommer aldrig att bli av med ärren, de kommer att finnas där för alltid, så det enda jag kan göra är att acceptera dem & kämpa för att aldrig mer behöva göra nya.

Ni som har läst förra årets "genomgång" som jag skrev den 31 December förra året, vet att jag spenderade månader på sjukhus & det var som ni nu säkert förstår ingen "vanlig" avdelning, utan jag var på psyk eftersom jag mådde så himla dåligt. Alla de turerna har varit både bra & dåliga, det är hemskt att bli inlåst mot sin vilja, få tvångsinjektioner, ligga i bältessäng & inte få bestämma nånting själv. Det enda man längtar efter då är friheten, att bara få göra precis som man vill, när man vill, utan att behöva rätta sig efter andras regler. Sen har jag saknat hästarna & framför allt min lilla prinsessa så mycket att jag har trott att min bröstkorg skulle sprängas av den smärta jag kände p.g.a saknaden. Så det har varit riktigt kämpigt, jag har slagits med mig själv & massa andra personer & jag har fått se sidor av mig själv som jag inte visste att jag hade. Men framför allt så har jag LÄRT mig mycket om mig själv, för i all ensamhet så har man bara sig själv, det & en jävla massa tid, & då blir det att man rannsakar sig själv flera gånger om.

I slutet av förra året fick jag en behandling som jag önskat mig i flera år, men som jag inte visst fanns & jag är läkaren evig tacksam för att han räddade mitt liv genom att låta mig genomgå just det behandlingen. Jag fick injektioner (frivilliga), dropp & nu tabletter, antidepressiva som ger mig kraft & livslust, tack vare den här medicinen så ser jag livet från en mycket ljusare sida & på riktigt länge så kan jag se en framtid, en ljus framtid, nånting jag längtar efter, & det är en fantastisk känsla! Jag har som sagt provat mängder med mediciner, men ingen har hjälpt mig så bra som denna, så äntligen har jag hittat RÄTT medicin som hjälper mig framåt.

Varför skriver jag då om detta? Varför lämnar jag ut mig själv på det här sättet? Och dessutom i hundbloggen? Jo, det är helt enkelt för att jag måste lära mig att gå vidare, acceptera det som har hänt & sen kämpa mig vidare mot nya mål - friskare mål. Så genom att låta er ta del av min hemska historia så växer jag själv som person & får lite skjuts framåt på min väg. Varje dag är en kamp, varje minut, varje sekund kämpar jag mot sjukdomen & det hade aldrig gått utan det stöd jag får från framför allt djuren, men också några få människor, som min familj t.ex Jag vet inte hur det hade gått om jag inte haft dem, jag vågar inte ens tänka på det.
Vad förväntar jag mig från er nu då? Egentligen ingenting alls, jag skriver det här mest för min egen skull, för jag vill våga vara i linne bland folk utan att känna skammen & må dåligt över folks blickar, för JA, folk tittar, eller glor rättare sagt! Men jag klandrar dem inte, inte egentligen, men jag tycker ändå att det är fruktansvärt jobbigt. De har inte levt mitt liv, så de kan aldrig veta hur det känns.

Och ni som undrar vad jag gör på dagarna, varför jag inte pluggar eller jobbar, ja, här har ni svaret, jag är sjukskriven på heltid & har varit det sen September 2009, just p.g.a min sjukdom. Jag går även på en del tabletter, men numera inte alls lika många som det har varit. Jag känner mig mycket friskare nu än jag gjorde förra året, men jag vet att det snabbt kan vända igen.
Så pratet om att jag väntar på svar från mitt försäkringsbolag (Trygg Hansa) handlar om detta då jag med största säkerhet kommer att få ut ersättning för den här sjukdomen. Exakt hur mycket det blir vet jag inte, men de pengarna jag får därifrån kommer att användas till sånt som får mitt liv att rulla på framåt, såna saker som är viktiga för MIG, som får MIG att må bättre, även om andra kanske inte känner & tänker likadant. Men som sagt, jag har lärt känna mig själv på en helt ny nivå & jag önskar att ni stöttar mig i mina beslut istället för att gå emot dem. Jag vet vad jag klarar resp. inte klarar av, så lita på mig, för det gör jag.

Det här året ska bli mitt bästa år, på många sätt, & jag hoppas att jag kan bli fri från sjukdomen en gång för alla, men det är ingen lätt kamp, jag kommer att få kämpa flera år med det här, det är jag väl medveten om, men jag ska klara det, jag ska bli fri.