Efter några dagar utan min prinsessa så är vi nu återförenade! Hon är trött, som alltid när hon har varit hemifrån några dagar. Jag vet att hon har haft det med bra med Allex & det gör mig trygg. Och med tanke på vad som hände med mig nyligen så är jag så himla tacksam över att Allex kunde ha henne en extra dag så att jag fick chansen att landa lite.

Jag har fortfarande väldigt svårt för att förstå det som har hänt, att jag var så nära döden, allt det känns bara som ett dåligt skämt. Det kommer att krävas lång tid för mig att bearbeta det här, för att inte snacka om alla andra saker som också behöver bearbetas.  Det känns som om bearbetningen kommer att ta halva livet att gå igenom & det är något jag har väldigt svårt att acceptera. Jag vill vara frisk nu så att jag kan praktisera, jobba eller plugga & komma vidare i livet, & inte som nu, stå & stampa på samma ställe.

Folk råder mig nu till att göra mig av med mitt tablettförråd, men jag känner mig inte redo för det, visst, jag vill aldrig mer ta någon så stor överdos som senast, så egentligen BEHÖVER jag inte alla tabletterna, men hur sjukt det än låter så känns det som en trygghet att ha kvar dem. Jag kämpar varje dag med att stå emot längtan & impulserna att skära mig & jag tror inte att jag i dagsläget är stark nog att jobba med båda sakerna, inte så intensivt att jag kan lämna ifrån mig "grejerna" iaf. Men jag förstår er som tänker "släng rakbladen & lämna in medicinerna på apoteket", men för mig är det inte så lätt, jag har levt med dessa saker under så lång tid att de är en del av mig & man kan inte bara gå & kapa av sig ena armen & sen tro att allting blir bättre, det kräver tid, lång tid. Som jag skrev igår, om det nu tar lika lång tid att bearbeta saker som tiden man har mått dåligt så snackar vi 11,5 år & än så länge så har jag bara börjat.

Ingen som inte själv har varit med om sånt här & mått så här dåligt kan förstå hur jobbigt det är & hur mycket kraft det tar. Ta bara en sån sak som att duscha, ibland kan det ta flera dagar innan jag kommer in i duschen, för krafterna räcker inte till. I första hand går mina krafter till Java & allt som har med henne att göra, sen kommer liksom jag i andra hand.
Nu tycker ni säkert att det är VÄLDIGT KONSTIGT att jag orkar träna & framför allt tävla med Java, men det är såna saker som ger mig mer krafter! Utan träningar & tävlingar att se fram emot så skulle jag ha ännu mindre krafter, sånt som är roligt är högst nödvändigt för att hålla mig vid liv, bokstavligt talat.

Jag önskar så att livet vore annorlunda, att det vore bättre & även om "alla" säger att livet blir vad man gör det till så kan jag inte hålla med om det. Jag har inte valt att bli psykiskt sjuk, för vem fan skulle välja det frivilligt?! Jag FÖRSÖKER att göra mitt liv bättre, men får emellanåt bakslag & faller i djupa dalar, men vet ni vad, varje gång klättrar jag sakta upp igen, även om ni kanske inte märker det. Så kom inte & säg att jag bara går hemma & får pengar från Försäkringskassan för ingenting, för jag jobbar fan heltid med mig själv, eller nej, jag jobbar inte heltid, jag jobbar dygnet runt.

Jag har sagt det förut, men säger det igen, har ni frågor så är det bara att fråga på, ingen fråga är för dum & jag blir inte arg eller nånting sånt, så det är bättre att ni frågar mig saker istället för att gå runt & misstolka allting & så blir allt bara fel.

Men nu ska jag avsluta detta & bege mig ut för lite hundträning. Elin & Jasmine frågade om jag ville hänga på & eftersom det snart är tävlingsdags så tvekar jag inte en sekund på att vara med.  

Under snart 7 månader har jag kämpat som en dåre med att inte skada mig själv, eller rättare sagt, med att inte skära mig själv. Då jag fortfarande mår allt annat än bra så har alla negativa känslor & tankar lagrats inombords under denna tid & ni kan ju tänka er själv hur "full" jag har blivit av det. Vid några tillfällen har jag tagit små överdoser av Stesolid, men bara såpass få tabletter att jag vet att jag får sova ordentligt, & sen vakna morgonen efter & inte behöva oroa mig för att må alltför dåligt, med andra ord inte alls i något självmordssyfte. Jag vill leva, & jag vill leva ett friskt & bra liv, inte ett som går ut på att skada sig själv på alla möjliga & omöjliga sätt. Men ni som aldrig har suttit i denna sitsen vet inte hur det är, det är ett rent helvete att ta sig ur skiten! Men det ska gå, jag vet inte riktigt hur, men jag ska lyckas, till slut.

I förrgår efter att Java hade åkt iväg med Allex så tyckte jag att jag hade ett perfekt läge för en liten överdos, för då hade jag inte henne att behöva ta hand om dagen efter utan kände jag mig drogad då så kunde jag bara tillbringa dagen i sängen. Men i vanlig ordning så blir saker & ting inte riktigt som planerat...
Jag tog några tabletter, sen tog jag några till, & sen blev det ännu fler, & efter att ha fått i mig alla dessa piller så insåg jag att jag var tvungen att åka in till akuten. Jag skämdes som fan, ville inte åka in, jag ville ju bara få sova, men jag hade inget val. Jag pratade med både Em & Hanna & båda två var rörande överens om att om jag själv inte ringde efter ambulans så skulle de göra det. Men istället för att ringa efter ambulans så bad jag mig lillebrorsa att köra in mig, vilket han snällt ställde upp på.

Jag kom in på akuten & var lite påverkad, inte så farligt, men ändå lite vinglig. Jag fick ganska snabbt anmäla mig & när jag sa vad jag hade gjort så fick jag inte lämna rummet utan fick sitta kvar där inne tills det kom en sköterska med rullstol & hämtade mig. Hon körde in mig i akutrummet där jag fick lägga mig på sängen & de frågade alla möjliga frågor, vad jag hade tagit, hur mycket jag hade tagit & varför jag hade tagit dem. De tog en jävla massa prover & så fick jag syrgas då jag hade problem med andningen. Jag fick oxå ett sånt där "fint" armband runt ena handleden där mitt namn & personernummer står. Sen minns jag inget mer.

Morgonen därpå vaknade jag på IVA (IntensivVårdsAvdelningen) istället för MAVA där jag alltid annars har hamnat efter överdoser. Och väl vid medvetande så tog de bort hjärtövervakningen & så berättade de vad som hänt under natten. Min kropp hade gett upp, jag hade slutat att andas helt & hållet så jag fick ligga i respirator hela natten för att överleva. Jag hade också fått ett rör i halsen där de hällde (?) ner kol för att motverka giftet från tabletterna. Och tack vare kolet jag fick så känner jag knappt av någonting alls från överdosen, annars brukar jag ju känna mig trött & seg i flera dagar, men inget sånt denna gång.
När jag hade varit vaken en stund så fick jag träffa en psykiatriker som tyckte att jag skulle läggas in på en observationsplats ett dygn för att övervaka mig ifall nåt skulle hända, & för att förhindra att jag skulle göra om det. Jag gick snällt med på att läggas in då jag inte ville riskera att få LPT igen.

Både igår & idag har jag mått fruktansvärt dåligt p.g.a allt som har hänt, för det är först nu som jag börjar förstå hur nära det var att jag faktiskt dog. Det är helt sjukt, i flera år har jag inte velat så mycket annat än att få dö & slippa all skit, men nu, när jag äntligen har fått tillbaka livsgnistan, ja då är döden skrämmande nära. Jag har gråtit floder, känt mig som världens hemskaste människa som utsatt mina nära & kära för detta & det har såklart resulterat i att jag har fått mina små utbrott på avdelningen. Idag gick det så långt att jag slog sönder knogarna i väggen vid ett par tillfällen, andra gången kom det in två skötare som hindrade mig från att fortsätta & under hela tiden bara grät jag & hatade mig själv mer än ni kan ana.

Rummet på observationsavdelningen.

Jag har fått prata ut en del om det som hänt, men det kommer att ta lång tid innan jag kommer att kunna släppa det här & gå vidare, om jag nån gång lyckas med det. Jag har aldrig varit så nära att dö som jag var härom natten & ja, jag har fortfarande inte riktigt förstått hur illa allting blev, jag som bara ville ha en paus & sova lite extra.
Detta är ett tydligt bevis för att jag inte är frisk & inte kan lita på mig själv, jag måste se till att fokusera på rätt saker & jag har ett enormt arbete framför mig som förmodligen kommer att ta flera år. Det sägs ju att bearbetningen tar lika lång tid som man har mått dåligt, & om det stämmer så har jag ungefär 11,5 års arbete framför mig & det känns allt annat än roligt.

Nu är jag åter igen hemma, både läkaren & skötarna ville att jag skulle stanna MINST en dag till, gärna en vecka, men jag valde att åka hem då jag först inte hade någon hundvakt till Java & ni som känner mig vet att hon ALLTID går i första hand. Precis innan jag åkte från avdelningen så löste det sig med hundvakt tills imorrn, men jag valde att åka hem iaf. Att vara inlåst på psyk triggar igång så himla mycket ångest & ilska, jag vet inte varför det blir så, kanske är det för att man känner sig så utsatt & inte har nånting att säga till om, för hade jag varit hemma så hade jag aldrig slagit sönder händerna, det vet jag.

Jag skäms som fan för det här & har tvekat många gånger på om jag verkligen ska publicera ett sånt här inlägg som alla kan läsa, men ja, jag väljer att göra det för att ni ska få veta vilket helvete livet kan vara & hur nära det är att saker & ting inte alls går som planerat, så snälla, ni som mår dåligt, tänk efter både tre & fyra gånger innan ni gör något, för rätt som det är så kan det gå väldigt fel. Jag lär ju aldrig mer våga ta en överdos, det kan jag ju säga, för som sagt, jag vill verkligen inte dö! Så nu fortsätter min kamp framåt, utan rakblad & utan överdoser, hur ska detta sluta? Jag är rädd, jävligt rädd, & jag vet inte riktigt vart jag ska göra av all rädsla. Jag kommer att få leva med dessa minnen resten av livet, på både gott & ont.

Det enda jag känner av efter detta är att jag har ont i halsen efter det röret de tryckte ner för att få i mig kol, annars känns det som om det aldrig har hänt. Jag ber er nu att inte prata med mig irl om detta, för det är jobbigt nog som det är, så är det nånting ni undrar eller bara vill tala om, så snälla, gör det via nätet eller via sms. En dag kommer jag att vara stark nog att prata öppet om det, men den dagen är inte här än.

Snacka om att ha brist på både krafter & motivation! Java har inte fått göra mycket idag, 2 små träningspass inne & så lite simträning i "vår" sjö. Jag har städat här hemma så helt slö har jag ändå inte varit.

På facebook är jag med i en grupp som heter Trick Challenge där det bestäms vilka trick man ska lära hunden & så ska man filma & lägga ut det så att andra kan se. En riktigt rolig grej som motiverar en till att träna. Än så länge har det ju bara varit saker som Java redan kan, men framöver kommer det säkert att komma nya saker för oss, vet att det är prat på "vattenkokaren" & det lär bli en utmaning! Hur som helst, tänkte dela med mig av den lilla filmen:

Min dröm om en ny lundehund växer sig starkare & starkare för varje dag som går, jag håller hela tiden ögon & öron öppna för att hitta bra tikar som jag kan tänka mig att ta en valp efter. Än så länge har jag ögonen på 2 olika som verkar jättebra, men fler kan dyka upp, så helt "låst" är jag inte. Båda dessa tikar ska paras nästa år så jag hinner bli lite mer stabil i mitt psyke & mående innan det är dags att öppna dörren för den nya flockmedlemen. Sen kan det ju såklart bli så att jag får bakslag i min sjukdom & inte klarar av att skaffa en till hund, det måste jag ha i åtanke, men min förhoppning är att jag ska ha kommit såpass långt att jag fixar det. Men som sagt, tiden kommer att få avgöra hur det blir.

Varje gång jag tänker på lundehundar så tänker jag såklart på min kung, det är ju inte ett dugg konstigt, men väldigt jobbigt emellanåt. Jag saknar honom verkligen & önskar att jag fick träffa honom igen, men det kommer aldrig att ske i detta liv, så det är "bara" att sluta hoppas. Men det är inte bara med sorg jag minns honom, utan även med stolthet & glädje, han är helt klart min förebild & det kommer han alltid att vara, mitt lilla geni. Hans livslust har jag aldrig sett hos någon annan & jag måste lära mig att komma dit, eller iaf komma i närheten av den! Han visste vad han ville & han trodde på sig själv till 100%, han var så oerhört stark inombords. Jag kommer aldrig att glömma honom, aldrig nånsin, men jag måste släppa taget & gå vidare. Jag har faktiskt kommit en bra bit på vägen, men än har jag långt kvar, det är snart 2 år sedan han försvann, men det är svårt att förstå att tiden har gått så fort, det kändes som om det bara var några månader sen. Jag kommer för alltid att bära honom i mitt hjärta, det är en sak som är helt säker.  

Om man funderar på hur många gånger man har blivit sårad så skulle man till slut avlida i sorg & ilska, så man måste försöka se förbi såna saker emellanåt, även om det är jävligt tufft. Den senaste tiden har jag blivit sviken många gånger, man tror att vissa människor ska hålla vad de lovar, men verkligheten ser inte ut så. Vissa har jävligt lätt för att bestämma saker & sen skita i dem, något som sårar mig väldigt mycket, men jag måste lära mig att inse - att så kommer det alltid att vara. Jag måste bygga upp mitt självförtroende & min styrka inombords, så att jag inte faller varje gång nån sviker mig, för rätt som det är så kommer jag inte att orka resa mig upp igen & dit vill jag inte komma. Till min hjälp på färden har jag Java vid min sida & det är jag oerhört tacksam för, så tack snälla Ann som sålde prinsessan till mig, utan henne vet jag inte hur det skulle ha gått!

Jag har gått igenom så otroligt mycket saker, misshandel, mobbning, självskadande, missbruk, ätstörningar, depression, ångest, panikångest, personlighetsstörning, psyk osv. men det är inte förgäves, utan för varje sak jag har tagit mig ur så har jag blivit starkare. Vissa saker är jag fortfarande fast i, men jag kämpar för att ta mig loss, varje dag, dygnet runt, alltid. Misshandeln, mobbningen, missbruket, ätstörningarna & förhoppningsvis självskadandet & psyk är saker som inte längre är "aktuella" utan de har jag lämnat bakom mig. Jag är oerhört stolt över mig själv som tagit mig så långt på min färd mot ett bättre liv, det är nu över 6 månader sedan jag skadade mig senast & det är ganska lång tid med tanke på att jag en sväng gjorde det nästan varje dag.
Ingen kommer nånsin att kunna förstå min kamp, hur långt ner på botten jag har legat, men sakta klättrat mig uppåt mot ljuset, mot allt det friska. Jag hoppas att jag en dag ska bli helt frisk & fri, så som så många andra har det & jag tänker inte ge mig fören jag har kommit dit! Jag ska klara det här, oavsett vad jag måste gå igenom så SKA det gå. Varje gång jag tvekar så får jag tänka på min kung & det han lärde mig, dels om livet, men också om mig själv. Jag har honom att tacka för så mycket, min älskade underbara kung, du var bäst!

Det här inlägget blev väldigt splittrat känner jag, jag har verkligen skrivit av mig om det mesta som just nu snurrar runt i huvudet, jag hoppas att ni hänger med i vändningarna. Och som rubriken lyder - min kamp har bara börjat!

Idag är det en tung dag, jag har sovit galet mycket, så gårdagens alla händelser körde verkligen slut på mig, tur som fan att Allex har haft Java, för inte en chans att jag hade orkat med henne hela dagen idag. Nu är hon dock hemma igen, men även hon är trött, så vi kan sova tillsammans!  

Bortsett från tröttheten så har jag insett att läkaren på vc igår hade helt rätt. Igår kväll kunde jag äta 2 små portioner med kyckling UTAN att få kramper i magen!  Jag blev så glad, äntligen nåt jag kunde äta utan att lida som fan efteråt. Imorse var jag tvungen att testa om jag kunde äta vanlig frukost (med andra ord smörgåsar med varm oboy), men nej, kramperna som kom efteråt var inte att leka med, tur att jag hade Egazil hemma som jag kunde ta som mildrade kramperna såpass mycket att jag kunde hantera dem. Och det var då jag insåg att läkaren hade så rätt hon bara kunde ha.  

Nu vet jag inte alls hur det ska gå, jag tvingas välja bort i princip ALLT jag tycker om & istället ersätta det med saker jag hatar & saker jag aldrig har provat. Jag har alltid ätit det jag tycker om & hoppat över resten, för varför tvinga i sig något äckligt när man inte behöver? Jag har aldrig ätit nyttigt, utan som sagt ätit det som varit gott. Att behöva kasta om det här helt & hållet känns jävligt skrämmande & jag har ingen som helst aning om hur det ska gå till! Jag känner bara för att bryta ihop, eller känner & känner för, det är inte långt ifrån att jag bryter ihop, för jag är verkligen allt annat än säker på att jag kommer att klara det. Visst, jag kommer inte att äta det som utlöser kramperna, men jag är rädd för att jag knappt kommer att äta nånting alls! Jag försöker hela tiden tänka att jag MÅSTE fortsätta äta, vad som än händer, för hur ska jag annars få krafter till att ta hand om prinsessan? Och orka göra andra saker. Ingenting kommer att bli bra av att inte äta, det vet jag mycket väl, men som sagt, det kommer INTE att bli lätt. Usch, det känns bara så hemskt, jag ställs nu inför en utamning så stor att hela jag kan gå under.

Fredrika ringde precis & frågade om jag & Java ville följa med till brukhundsklubben & träna lite & egentligen har jag inga krafter till det, men jag ska försöka iaf. Kanske kan det pigga upp lite grann? Var ju längesen vi tränade agility sist, så både jag & Java kommer nog att tycka att det är roligt, bara jag orkar med det, men som sagt, jag måste ju försöka för att få veta.

Hemma igen, jag som trodde att jag ÄNTLIGEN skulle få den hjälp jag behöver, men fan vad fel jag hade!  Läkaren på akuten var jättebra, han tog mig på allvar & såg till att jag fick göra några olika undersökningar innan han skrev in mig på avdelning 6. När han sa att jag hade irriterande körtlar i magen som kunde vara orsaken till allt besvär & att vi nu skulle gå vidare efter det så tändes ett hopp inom mig, men numera är det helt dött, det har läkaren på avdelningen sett till.

Jag kom till avdelningen vid 1 på natten, kunde då inte ta mina sömnmediciner eftersom jag isf hade förstört hela den här dagen, men det fick jag ångra ganska fort. Jag fick 1 morfinspruta mot smärtan direkt jag kom dit, men sömnen uteblev ändå. Vid kl. 3 fick jag ännu en morfinspruta & smärtan försvann, men fortfarande inte sömn. Så ja, man kan lugnt säga att jag är något utsliten idag.

Jag var tvungen att vara fastande inför förmiddagens bedömning av läkaren, vilket gjorde att magen även krampade av hunger, men de kramperna är ingenting mot de andra kramperna som nästan tar kål på mig! På förmiddagen så gick jag in på toaletten & när jag skulle gå därifrån så kom kramperna i ett "skala-10-anfall" & jag ramlade ihop på golvet i tårar, satt där i säkert en kvart innan jag kunde resa mig upp. Jag kunde ha larmat, men valde att inte göra det, fråga mig inte varför, men det var antagligen för att jag skämdes så över att ha så ont...Iaf, när jag kom ut från toan så stod 3 läkare där & väntade på mig, så de följde med mig direkt bort till min säng, & det var med tårar som rann längst med kinderna som jag lyckades ta mig dit. Jag förväntade mig att överläkaren skulle undersöka mig, men nej, han började direkt prata om att jag skulle in på psyk eftersom jag behövde bli inlagd där.  Jag ifrågasatte varför han ville skicka mig dit när jag sökt p.g.a magen, men han sa bara att det berodde på ångest. Och ju mer jag vägrade att gå med på att bli skickad dit, desto mer saker anklagande han mig för, rätt som det var så frågade han om jag hade massa piller med mig som jag hade tagit, & när jag svarade nej på det så frågade han vad jag hade tagit innan jag åkte in. Jag försökte få honom att förstå att jag INTE hade tagit någon överdos, men nej, han hade redan bestämt sig för att det så, det var liksom omöjligt att få honom att ändra åsikt. Han gjorde också helt klart för mig att jag inte var välkommen på någon annan avdelning på sjukhuset, utan ville jag ha hjälp så skulle jag vända mig till psyk i fortsättningen!! Jag bara grät, hela tiden, kände mig så jävla kränkt, en gång psykpatient = alltid psykpatient.
Så jag valde att åka hem istället för att bli skickad till psyk, men det vore ju synd att säga att jag mår bättre nu.  

Hädan efter kan jag lova er att jag INTE kommer att åka in till akuten något mer, jag ska MINST ha brutit en massa innan jag sätter mig fot där igen. Jag orkar inte hålla på att söka hjälp för nånting som ingen tar på allvar. Jo, när jag sa till läkaren på avdelningen vad läkaren på akuten hade sagt, så sa han bara att det stod inget i journalen om det så han kunde inte veta om det var sant eller inte! Sen la han till att alla har körtlar på massa ställen i kroppen & att mina inte hade sett irriterande ut. Som avslutning sa en av de andra läkarna att jag inte skulle få fortsätta med en av de smärtstillande & kramplösande medicinerna, för den var för stark för att ta regelbundet så jag fick klara mig utan den i fortsättningen. Jo tjena, lycka till liksom!

Som ni nog förstår så ger jag snart upp det här, jag orkar verkligen inte, alla mina krafter går åt till att hålla mig på benen, men det verkar ingen vilja förstå.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det där skrev jag efter att jag hade kommit hem från sjukhuset, nu när jag har varit hos en läkare på vårdcentralen så ser det lite ljusare ut igen. Hon tog mig på allvar, hon såg hur trött & sliten jag var & hon lyssnade på vad jag sa istället för att hitta på en egen version. Hon kände på magen & förklarade vad hon trodde att det kunde vara, antingen körtlarna eller IBS, i båda fallen brukar det ge med sig med rätt mat, i mycket små mängder men ofta, plus att jag fick en ny medicin mot illamåendet. Som uppföljning så kommer hon att ringa mig på måndag & kolla av hur det har gått, så jag ska verkligen försöka äta nu under helgen, jag kan inte lova att det kommer att gå bra, men jag ska verkligen försöka.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hur gör jag med Java nu kanske ni undrar? Hon är iväg med Allex & kommer hem imorrn eftermiddag, så himla skönt att någon kunde ta henne så att hon får göra nånting nu när hennes matte inte har några krafter alls. Jag har så himla dåligt samvete gentemot henne, jag skulle verkligen vilja ha kraft till att aktivera & motionera henne, men just nu finns inte de krafterna. :( Men som jag skrev här ovan - jag ska verkligen jobba med det!

Här kommer brevet jag skickade till patientnämnden om hur jag har upplevt vården den senaste tiden & vad som egentligen har hänt:

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tisdag kväll den 7 Augusti åkte jag in till akuten i Karlstad p.g.a magsmärtor. Efter några timmars väntan så fick jag träffa en läkare som kände på magen & sa att den kändes mjuk & fin, därför skulle jag få åka hem igen. Sen så sa han att en annan läkare hade skrivit en remiss så att jag skulle dit & göra en gastroskopi snart, men de hade inte bestämt vilket datum. Han försvann en liten stund & under den tiden fick jag ett krampanfall & just då kom han tillbaka. Han gjorde då en ny bedömning att jag skulle bli inlagd & så blev det.

Väl framme på avdelning 6 på Centralsjukhuset fick jag dropp & smärtstillande & natten var lugn. På onsdagen var jag fastande eftersom jag skulle göra en gastroskopi på förmiddagen, men under fastandet så fick jag ett krampanfall & fick då 2 ml morfin i droppet. sen åkte jag iväg för att göra gastroskopin & där fick jag lugnande, exakt vad det var jag fick har jag ingen aning om, men det slog ut mig totalt. Jag var "medvetslös" under cirka 1,5 timmar, själva undersökningen sa de hade tagit 5-10 minuter & resten av den tiden hade de försökt få liv i mig igen, alla mediciner jag fått var alltså på tok för mycket för min lilla kropp. (Men det kan vara lite mitt fel också, jag sa aldrig att jag hade tagit lite Stesolid några dagar tidigare, för jag trodde att det redan var ur kroppen.) Till slut så vaknade jag, men det tog en bra stund innan jag fungerade "som vanligt" igen. Gastroskopin visade ingenting alls, men läkaren där sa att de inte kunde se om det var magkatarr eller inte, så läkaren på avdelningen satte in en ny stark medicin mot just magkatarr.

Eftersom kramperna vägrade att ge med sig så fick jag under torsdagen dricka kontrast & sen göra en skiktröntgen, men inte heller den visade något fel. Jag blev alltmer orolig över vad det kunde vara för fel eftersom alla undersökningar & provtagningar hela tiden såg bra ut.

På fredagen vaknade jag tidigt & mådde så illa att jag kräktes flera gånger, jag har VÄLDIGT svårt för att kräkas så när jag väl gör det så är det RIKTIGT ILLA! Ungefär mitt på dagen blev jag utskriven från sjukhuset, trots att de ännu inte hade hittat felet, de trodde att det var en hemsk magkatarr, men det förklarade aldrig kramperna i magen.

Under hela tiden som inlagd fick jag dropp eftersom jag knappt klarade av att varken äta eller dricka något. Innan jag gick iväg så sa läkaren klart & tydligt att om det blev värre eller inte gav med sig så skulle jag åka in till akuten för att bli inlagd på nytt, något som jag kände som en trygghet.

Söndag den 12 Augusti, på kvällen, så hade jag så ont att jag valde att åka in till akuten igen & var då beredd på att bli inlagd. Men läkaren jag fick träffa hittade inget direkt fel & eftersom jag var så "välutredd" så skickades jag bara hem igen, helt utan någon form av smärtlindring.

Måndag eftermiddag den 13 Augusti var det dags igen, smärtorna höll på att ta död på mig, så jag vågade inte göra annat än att åka in - igen! Den första läkaren jag fick träffa tog prover & kände på magen, sen försvann han ett tag. När han kom tillbaka så sa han att proverna hade sett bra ut, så att jag skulle få åka hem, än en gång utan att få något mot vare sig smärtan eller kramperna. Men han hann inte skriva ut mig då, utan jag fick träffa ännu en läkare som gjorde sin bedömning. Hon sa att mina levervärden var lite högre än dom ska vara, men p.g.a platsbrist så skulle jag få åka hem igen. Hon skulle skicka en remiss till röntgen om att jag skulle in dagen efter på förmiddagen för att göra ett ultraljud, sen skulle jag komma tillbaka till kirurgakuten.

När jag ringde till röntgen på tisdagen så fick jag ingen tid. Röntgenläkaren sa att jag redan hade gjort ett ultraljud för ett tag sen & det syndes inget då, så därför bestämde han att jag INTE fick någon ny sån undersökning. Jag ringde då till kirurgakuten & berättade detta & frågade om jag skulle komma in till dem ändå, men det skulle jag inte, utan nu var jag färdigutredd hos dem & skulle i fortsättningen vända mig till vårdcentralen (Gripen), de sa också att jag skulle gå dit för att ta nya prover i & med att levervärdena var lite högre än normalt.
Jag lydde snällt det de sa & åkte iväg till vårdcentralen. När jag skulle ta blodprov så hittade de ingen remiss från kirurgakuten så hon som skulle ta blodprovet på mig fick gå & ringa dem för att fråga vilka prover som skulle tas. Hon fick då svaret att jag inte skulle ta några prover alls...De sa även att en läkare hade skrivit ut anti-krampmediciner som jag kunde hämta ut direkt på apoteket.
När jag kom fram till apoteket & skulle hämta ut medicinen så fanns det (såklart) inget recept alls, så det var bara att återvända till vårdcentralen. Där fick jag då träffa en distriktssköterska & hon ringde till kirurgakuten för att få veta mer angående mig eftersom de inte hade skickat iväg min journal. I samma veva fick hon även veta att kirurgakuten hade pratat med röntgen & att jag skulle dit på ett ultraljud fredag den 17 Augusti.
Distriktssköterskan sa att eftersom jag inte var färdigbehandlad hos kirurgakuten så var det dit jag skulle vända mig, så det var bara att åka in till akuten ännu en gång. Väl på plats så fick jag träffa en läkare väldigt snabbt & jag fick mer eller mindre en utskällning för att jag kommit tillbaka! De hade andra patienter som behövde hjälp, plus att eftersom alla prover & undersökningar sett bra ut så fanns det inget mer de kunde göra. Hon sa att smärtan var kronisk & att jag skulle få lära mig att leva med den. Jag frågade då om hon verkligen menade att jag skulle åka hem igen utan minsta hjälp från dem & då svarade hon ja. Jag bönade & bad om hjälp, sa att jag ville bli inlagd igen eftersom jag mådde allt annat än bra, men nej, det fanns andra som behövde de platserna bättre. Sen avslutade hon samtalet med att säga att om det blev sämre så skulle jag INTE komma in igen, för det fanns ju inget de kunde göra för att hjälpa mig, så det skulle vara meningslöst om jag kom tillbaka.

På onsdagen hade jag grymma magkramper & ringde då vårdcentralen för att fråga vad jag skulle ta mig till. Jag sa att jag skulle på ultraljud dagen efter & då sa de att jag skulle höra av mig till dem direkt efter ultraljudet & då få en tid redan samma dag eller senaste på måndagen.

Fredag den 17 Augusti åkte jag in för att göra ultraljud & läkaren jag träffade där var inte sådär jättetrevlig om man säger så, han var inte direkt otrevlig heller, men han verkade väldigt besvärad över att jag var där & krävde undersökningen. Åter igen såg allt bra ut & jag fick åka hem. Jag ringde då till vårdcentralen & då fick jag veta att de redan hade bokat in en tid för mig - DEN 7 SEPTEMBER!!! Jag sa att jag omöjligt kunde vänta 3 veckor, jag behövde hjälp NU & inte så långt fram i tiden. Jag lyckades då förhandla mig fram till en tid nästa torsdag, men jag skulle in redan på måndagen & ta blodprover.

Måndagen kom & jag åkte in & lämnade dem proverna de ville ha & sen åkte jag hem, det var liksom inget mer än så den dagen.


Under hela den här tiden har jag knappt kunnat varken äta eller dricka nånting alls & magkramperna känner jag av dygnet runt. Värst är dem när jag har ätit eller druckit något, men de kan även komma mitt i natten. Jag har fått 2 anti-krampmediciner, men de tar bara bort det värsta, så helt smärtfri är jag aldrig. Dessutom är jag grymt trött & sliten, vilket man blir när man lever på ett mål mat om dagen...
Det känns som om jag blir skickad fram & tillbaka hela tiden, att ingen vill ta på sig "ansvaret" & verkligen försöka hjälpa mig. För på akuten skickar de mig till vårdcentralen & på vårdcentralen skickar de mig till akuten, så det är omöjligt att veta vad jag ska ta mig till. Jag känner mig dåligt behandlad, ingen vill förstå allvaret i det här, ingen vill ens tänka på hur jobbigt det är för mig just nu, det känns helt enkelt som om ingen bryr sig.

Är det vanligt att det är såhär? Jag själv tycker att akuten & vårdcentralen borde SAMARBETA, men det tycker uppenbarligen inte de.

Nu hoppas jag att jag får något vettig hjälp den 23 Augusti när jag ska in till vårdcentralen & få träffa en läkare där, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Det har varit dåligt med uppdateringar i bloggen den här månaden & det beror inte bara på alla mina turer på akuten, utan det beror mestadels på att jag mår så himla dåligt psykiskt. Det är lätt att skriva om sitt dåliga mående när man mår bättre, men just när det är som värst så håller man allt inom sig, & egentligen borde man ju göra tvärtom, inte för att få uppmärksamhet, utan för att få ur sig allt det som äter upp en inifrån.

Den senaste tiden har jag gråtit varje dag, tagit små överdoser, hamnat på psykakuten samt bråkat med båda mina samtalskontakter. Det känns som om allting går utför i en jävla fart & jag har ingen aning om hur jag ska lyckas stoppa det. Allting som jag egentligen älskar känns meningslöst & varje morgon utspelar sig en hård kamp för att jag ska lyckas ta mig upp ur sängen, för allra helst vill jag bara droga ner mig & sova en vecka eller två.

Jag hatar lögner, det gör jag verkligen, men den senaste tiden har jag ljugit så himla mycket & det skäms jag för, som fan. Mina föräldrar ringer & frågar hur det är & jag blåljuger utan att tveka, för jag klarar inte av att prata om det. Allra helst skulle jag bara vilja släppa ut allt, men jag är så rädd för att de ska tycka att jag bara är till besvär som aldrig kan må bra. Jag VET att de aldrig skulle tycka så, för jag vet hur mycket de älskar mig, trots alla fel & brister, men rädslan finns där ändå. Nån gång ska jag klara av att prata öppet med dem, men jag är inte där än på långa vägar, tyvärr. Jag vet att ni läser detta, så förlåt, men låt mig ta den tid jag behöver, tids nog kommer jag att våga vara ärlig.

Allt detta påverkar ju såklart min käraste ägodel - Java. Jag känner mig som världens sämsta matte & har/har haft allvarliga planer på att sälja henne. Som det är nu så mår jag för dåligt för att kunna ge henne det liv hon så väl förtjänar, men samtidigt så vet jag att det förr eller senare vänder & blir bättre igen, för det är så det funkar, höga berg & djupa dalar. Hon är så otroligt snäll som bara anpassar sig till min brist på kraft & motivation, hon blir superlycklig när hon får göra något, men när inget händer så lägger hon sig bara & sover, inga protester alls.  Jag vet också mycket väl att om jag skulle sälja henne så skulle jag gå under helt, jag skulle hälla i mig alla tabletter jag kan få tag i & sen aldrig mera vakna & jag vill inte att det ska sluta så - DET FÅR INTE SLUTA SÅ!

Jag vill inte dö, även om det kanske låter så, men tro mig, hade jag velat det så hade jag redan varit död för längesen. Jag kämpar som en idiot för att hålla huvudet över vattenytan & jag vet mycket väl att om jag slutar kämpa så sjunker jag direkt & då är det kört. Jag försöker också väcka liv i mina intressen, försöker motivera mig att träna & gå promenader med Java, men fan vad svårt det är! Allt känns bara meningslös & jag känner mig värdelös.

Igår var det ju träningstävling i agility & första loppet vi körde var rent ut sagt skittråkigt. Efter det så funderade jag på att åka hem & lägga mig istället, för varför stanna & utföra nåt man inte alls tycker är roligt när man inte är tvingad till det? Som tur var så gav jag det en andra chans, jag startade även hopploppet & det var en underbar känsla genom hela loppet, att vi sen var felfria & slutade 4:a gjorde inte saken sämre!  Men resultatet var (för en gångs skull) inte det viktigaste, utan det var känslan, att jag kunde känna mig glad - på riktigt, inget fejk, inget tillgjort, utan bara helt äkta.

Med start på söndag så är det ju Värmlandsrallyt i agility & då blir det tävlingar alla dagar i en hel vecka. För ett tag sen, innan jag sjönk, så längtade jag som fan till det, men så blev mitt mående sämre & jag såg mest veckan som en plåga som jag skulle skita i. Det vore väl synd att säga att jag är jätteentusiastisk nu, men ja, jag längtar faktiskt lite. Jag hoppas att den här veckan ska väcka liv i mig igen & få lågan inom mig att brinna lite starkare, för som det känns nu så håller den på att slockna.

Jag tror också att mitt mående har blivit sämre p.g.a allting som händer runt omkring just nu. Snart ska jag ju flytta & det är så mycket som ska fixas & har man knappt krafter att ta sig upp ur sängen så är det inte lätt att orka med såna saker. Sen har jag även tillfällig brist på pengar & det gör ju knappast saken bättre. :( För att inte snacka om att Java har varit väldigt sjuk & måste opereras, sånt sliter ut mig ännu mer.

Men trots all skit just nu, trots alla motgångar & mina jävla sjukdomar som försöker döda mig så ska jag en dag orka ställa mig upp, sträcka på mig & njuta av min seger, för ja - jag ska vinna det här!

Nu sitter jag här med tårar som rinner längs med kinderna, jag känner mig så liten & svag.  Idag har det varit en jobbig dag på många sätt, jag har umgåtts med Jannie & vi har haft roligt, vart på bio & så, men ändå har känslan inom mig varit katastrofal dagen igenom. Under bion kände jag paniken & ångesten stiga för varje minut som gick, jag bara längtade efter att filmen skulle ta slut & det var nästan så att jag sprang därifrån, så dåligt mådde jag. Men jag lyckades bita ihop & klarade hela filmen, men det var fan nätt & jämt.

Fick tidigare ett samtal om att Champis förmodligen säljs & flyttar redan under veckan som kommer, jag visste att det skulle hända snart, men ändå är jag inte beredd på det. Vi har hängt ihop så länge, det skulle alltid vara vi två, always and forever. Jag har så svårt att se oss isär, efter att ha levt tillsammans i över 11 år så ja, det känns overkligt att det snart inte finns något "vi".

Jag har även läst igenom en del gamla texter som jag skrivit, både här i bloggen & mer privat & jag vet inte riktigt vad jag ska säga om dem, skrämmande är nog ett bra ordval. Jag kan inte förstå hur jag har levt, hur jag har lekt med livet & med döden, hur saker & ting har fått mig att handla på olika sätt, ofattbart, overkligt. Tänk alla gånger jag kunde ha dött, alla överdoser, alla gånger jag skurit mig, helt sjukt. Jag har levt ett liv som inte många förstår, jag har upplevt saker många inte ens trodde var möjligt, men kanske viktigast av allt - jag har överlevt. Jag har gråtit floder med tårar, haft sån stark ångest att jag inte har kunnat andas & känt paniken helt ta över allt, men ändå lever jag, nånting jag tycker är konstigt, jag borde vara död med tanke på allt som har hänt, men jag är högst levande. Varför? Jag brukade alltid fråga mig varför jag inte bara fått dö när allt ändå var så hemskt, numera frågar jag mig varför jag får leva, trots allt som jag har gjort. Förr hatade jag livet, nu älskar jag det. Jag har kommit otroligt långt på min väg framåt, men ändå är jag långt ifrån frisk & fri.

Jag kan inte sluta gråta, tårarna verkar inte ha något slut, men det är klart, jag behöver gråta. Det är så längesen jag grät ordentligt sist att jag har samlat på mig massa tårar & känslor som förr eller senare måste ut, men trots den vetskapen så gör det ändå förbannat ont inombords. Jag önskar att jag hade kommit mycket längre än jag har gjort, jag vill inte vara sjuk längre, jag vill klara av saker som andra klarar, jag vill kunna njuta av "normala" saker (som en film på bio t.ex.), varför kan jag inte bara få glida runt lite? Jag tänkte skriva att jag bara vill vara som "alla andra", fast det är inte sant, jag vet att jag aldrig kommer att bli som "alla andra", jag har upplevt alldeles för mycket saker för att nånsin kunna bli så, & det är något jag har lärt mig att acceptera nu.

Någon dag ska jag bara kunna torka tårarna, resa mig upp & vara starkare än nånsin förr. Men just idag är inte den dagen, idag känner jag mig klen & hjälplös, men vi alla har dåliga dagar.