P.g.a alla elaka saker jag har fått höra & vara med om den senaste tiden så väljer jag nu att ta en bloggpaus på obestämd tid. Ni vinner, jag orkar inte längre stå upp & låtsas att vara stark när jag i själva verket ligger ner & ni sparkar mig så mycket ni bara kan. Men visst, är jag så jävla värdelös så fortsätt bara att behandla mig såhär, för isf slipper ni mig snart. Jag må ha varit med om mycket, men att folk ska utnyttja ens svagheter är fan bland det värsta som finns!

Jag & min förstörda hund ska fortsätta försöka ta oss framåt, för det är väl det ni säger, att hon är förstörd?!

NJUT NU AV ER SEGER, ni slog ner mig totalt, hoppas ni är nöjda nu.

Samtidigt som jag är oerhört glad över att vara hemma så känns det tufft att jag tvingas åka tillbaka till avdelningen ikväll & sova där ännu en natt - forhoppningsvis den sista natten nånsin!!! Ni som aldrig har varit inlagd kan inte förstå hur det känns, men jag vet.

Jag har ju haft supermycket tid på psyk (som alltid eftersom det inte finns ett skit att göra där!) så jag har skrivit klart boken som handlar om mitt liv. Det blev en ganska kort bok, jag satsar på kvalité före kvantitet. Allting är klart utom en bild som saknas & jag vet inte när jag får tillfälle att fixa den bilden, förhoppningsvis så snart som möjligt så att jag kan skicka iväg allt till bokförlagen.

Fixade några bilder idag till boken, bilder som väcker många känslor & tankar hos mig & får mitt hjärta att slå extra hårda slag. 

Jag känner mig nöjd med boken, den beskriver mitt liv bra, men jag har valt att inte gå in på för mycket detaljer angående alla självskador eftersom jag vet hur lättriggande det kan vara. Jag själv har läst bäcker om andra som skadat sig & när jag läser hur de beskriver när de skadar sig, hur såret öppnas & blodet rinner, ja, då triggas jag som fan! Därför har jag valt att INTE skriva så i boken, för jag vill att boken ska hjälpa andra mer än stjälpa.

I övrigt då? Jo, jag mår bra, lite trött & sliten, men det är ingenting mot hur Java är. Hon är verkligen påverkad av löpet, eller också är det det plus att hon varit borta såpass länge. I vilket fall som helst så går det inte att träna med henne, & när vi tog en inlinestur så drog hon inte alls lika mycket som hon brukar, hon verkade helt ofokuserad & ja, hon var inte sig själv helt enkelt. Men vi kommer igen, ge oss några veckor & ni ska se till allt är prima igen! 

Har upptäckt att jag inte skrivit nåt här i bloggen om att jag inte får köpa valpen jag blev lovad, detta tack vare mitt instabila mående, så det beskedet har slagit mig hårt, jag hade verkligen längtat efter en liten lundevalp, men nu tvingas jag vänta, allt p.g.a att jag har varit helt ärlig om hur jag mår, så visst kan det straffa sig ordentligt med ärlighet. Men trots det så föredrar jag sanningen framför lögner, så jag får helt enkelt leta vidare efter en valp, finns inte så mycket annat jag kan göra.  

Fortfarande inlagd på psyk, men numera under tvång, så kallad LPT. Jag måste stanna här minst en vecka till & det är hårt här, jag mår inte alls bra av att vara här & vill inget hellre än att komma härifrån, men jag får inte lämna avdelningen.

För att skriva lite positivt så kan jag säga att jag har hunnit skriva några kapitel i min bok som jag kommer att ge ut så fort den är klar, jag hoppas att det ska bli redan till sommaren, men det återstår att se. Jag får ha datorn på rummet några timmar om dagen så det är då jag får passa på att skriva så mycket jag bara kan.

Egentligen får man inte ha tillgång till internet här, men jag har lyckats smuggla in mitt lilla bärbara modem. Men räkna inte med att få tag i mig vid nätet, utan sms mig istället om ni vill nåt, för mobilen kollar jag varje dag. Numret är 0737722583

Ta hand om er alla, det försöker jag att göra nu!

Idag har det varit en bra dag, det hela startade med en långpromenad tillsammans med morsan i det fina vädret. Vi gick ett motionsspår på Skutberget & stundtals fick Java gå i selen & stundtals fick hon springa lös. Det kom förbi en dam på cykel med 2 fina whippet-hundar & hade Java fått bestämma så hade hon utan tvekan hängt på dem! Hon gnällde & försökte slita sig loss ur selen, haha, det tog ett tag innan hon gav upp & kunde gå lugnt igen.

Efter promenaden hämtade vi upp min lillebrorsa & släppte av morsan på jobbet. Jag & Nikke åkte till akuten där vi hälsade på hans flickvän Louise & efter det åkte vi & handlade. Jag köpte massa hundmat, stora säckar till både Java & Rally (så nu har de ett tag framöver!), plus att jag fyllde upp min frys & mitt kylskåp en del.

Det är först nu som jag har en lugn stund & det är efter såna här hektiska dagar som jag mår skit när jag väl slappnar av, vilket jag verkligen gör nu!  Jag vill skada mig så otroligt mycket, finns inga ord i världen som kan beskriva hur gärna jag vill göra det, men jag FÅR INTE!!! Hur gärna jag än vill så är det förbjudet, & det måste jag påminna mig själv om om & om igen. För det är inte värt det, jag förlorar så otroligt mycket i samma ögonblick som jag skadar mig & jag vill inte förstöra mig själv & min framtid mer än jag redan gjort.
Men vad gör man när ångesten håller en i ett hårt grepp? När tårarna bränner bakom ögonlocken helt utan anledningen? Och hur hindrar man väggarna från att dra ihop sig ännu mer? Luften börjar ta slut & paniken är ett faktum. Vad gör man då?! Kan nån svara på det?!

Jag har fått 2 jobbiga telefonsamtal idag som väckt upp känslor & tankar som jag bara vill glömma, som jag inte orkar ta tag i överhuvudtaget.  Imorrn har jag möte med min läkare & min samtalskontakt & jag skulle blåljuga om jag sa att jag kände mig lugn inför det!! Kanske är det därför jag mår så dåligt nu? För att jag är så förbannat nervös inför morgondagens möte? Men ärligt, vad fan skulle kunna hända under mötet? Jag har ingenting att oroa mig för, ändå är det precis det jag gör - oroar mig.

Nej, en promenad med Java får det bli nu, måste fokusera på nånting annat en stund, måste få bort paniken & kunna andas igen.

Ja, den svenska psykiatrin är inget annat än ett stort jävla skämt!  För det första, när du söker hjälp, så får du vänta minst 6 månader (jag fick vänta 9 månader) på en psykologkontakt & minst 1 månad på läkarkontakt. När man söker hjälp så brukar man vilja ha hjälpen direkt, inte behöva vänta hur länge som helst, för när man mår skit känns en vecka som en evighet, då kan ni tänka er hur man känner när de säger att du får vänta några månader.

När man väl är "inne i systemet" så börjar läkarna att använda en som värsta försöksdjuret, de testar lite olika mediciner & bryr sig inte så mycket om biverkningarna, de säger bara att de förmodligen går över & att man måste ge pillrena en ärlig chans. Sen hör du inget från läkaren på ett par månader, då det med största säkerhet sätts in ännu en ny medicin.

Skulle du börja må så dåligt att du måste kontakta psykakuten mellan besöken hos läkaren så får du träffa olika läkare där varenda gång & alla läkarna har sina egna åsikter om vilka mediciner man bör ta resp. låta bli att ta. De talar om för dig hur fel de andra läkarna tänker & att deras tänkade är det allra bästa. Så du låter dig övertalas, för du själv vet ju inte vad som är rätt & fel, & provar därför att byta mediciner. När du sedan kommer tillbaka till din "riktiga" läkare så får du mer eller mindre en utskällning för att du besökt psykakuten. Du får höra att du absolut inte ska åka dit nån mer gång, vad som än händer! Totalt förvirrad är du & låter dig åter igen övertalas att byta mediciner.

Du märker att du bara blir sämre & sämre med medicinerna, du går på så höga doser att du knappt kan stå på benen, du är som en zoombie & när andra människor får höra vad du går på så säger de saker som "det är ett under att du inte ligger i koma". Det får dig att vakna till liv & inse att du måste byta läkare.

När du väl ansökt om att få byta läkare så tar det ytterligare ett par månader innan du får en tid hos någon annan.

Under denna tid har du nu hunnit få en psykologkontakt. Till en början verkar det bra, äntligen, som du har väntat på att få träffa en proffessionell person som kanske kan hjälpa dig att komma till rätta i livet. Du får nu träffa denne en gång i veckan, 45 minuter åt gången.

Så kommer dagen då du inte orkar längre, du söker hjälp & blir inlagd på psyk. Väl där händer inte ett smack, du får dela rum med någon annan patient & sen bara gå & vänta på att tiden ska gå. Det finns absolut ingenting att göra där & om du inte redan mår skit när du kommer dit så gör du det definitvt efter några timmar där. Du får mediciner med jämna mellanrum, annars får du bara gå där & dagdrömma.
När du får träffa läkaren som jobbar där så byts medicinerna ännu en gång. Allt blir ännu mer förvirrat men du finner på något sätt ändå ett förtroende för denne läkaren, kanske kan du med dennes hjälp äntligen bli bra igen?
Du skrivs ut då platserna är så eftertraktade & du inte mår tillräckligt dåligt för att stanna (plus att jag ville åka hem).

Du försöker nu att få byta läkare till den du träffade när du var inlagd, men nej, det går inte, den läkaren var bara där tillfälligt. Så det är helt uteslutet.

Men till slut får du tid hos en ny läkare & när du träffar denne så byter även denne ut medicinerna. Du har vid det här laget börjat tappa tron på att det kan bli bra, att mediciner verkligen är rätt väg, men orkar inte säga emot utan går snällt med på att byta dem.
Läkaren verkar ganska bra, men är så otroligt dålig på svenska att ni knappt förstår varandra. Du måste förklara allt flera gånger, försöka hitta andra ord att förklara med, & när läkaren sen säger någonting så måste du lyssna extremt noga på varenda ord för att ha en chans att förstå vad hon menar. Som om samtalen inte vore nog jobbiga ändå.

Du berättar för psykologen att du vill byta läkare igen då du & din nya läkare inte kan kommunicera ordentligt, men det går inte, du har redan bytt flera gånger & så kan man inte hålla på. Beroende på när man är född så har man ett fåtal olika läkare man kan få, & när man har testat dem som hör till det datumet du fyller år så har du "avverkat" alla som går. Då är det bara att gilla läget.

När du & psykologen kommer in på riktigt känsliga saker & du tappar kontrollen under ett samtal, & det slutar med att du skär dig så får du inget stöd. Tvärtom, nu blir allt mycket värre. Psykologen ger dig 3 veckor att sluta skada dig (trots att denne vet att du skadad dig i lite mer än 7 & ett halvt år!), & om du inte klarar det så är det ingen idé att fortsätta terapin då det uppfattas som om du inte vill ha någon hjälp.

Så nu står du där, har ingen läkare du kan prata med & psykologen har precis svikit dig. Vad gör du nu?

Ska psykiatrin verkligen få vara såhär?!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den texten ovan skrev jag 3 November 2009 & det var precis sådär det såg ut då. Jag måste säga att psykiatrin har gått framåt sen dess, riktigt mycket faktiskt, för numera vill inte läkarna bara droga ner en utan de verkar vilja att man ska gå på så lite tabletter som möjligt - vilket är precis det jag vill! (Även om det såklart finns undantag.)

Jag glömmer lätt bort hur det var förr, & hur mycket bättre det är nu, jag menar, även om jag kritiserar psykvården otroligt mycket emellanåt så måste jag samtidigt berömma den för sitt framsteg. När jag läser såna här gamla texter så blir jag rädd, dels för att minnen väcks till liv, men också för att jag inser hur jävla dåligt jag har mått & hur illa jag har blivit behandlad! Att leva ett sånt liv som jag har gjort önskar jag bara min värsta fiende, ingen annan ska behöva genomlida den skiten, nånsin. Jag har gjort så många saker jag ångrar, jag har svikit många vänner, jag har svikit min familj, samt tagit på mig skulden för världens alla bekymmer. Jag ansåg mig inte vara värd nånting annat än smärta & större delen av tiden önskade jag bara att jag fick dö. Så för att vara en person som inte ville något annat än att dö så kämpade jag verkligen för att överleva, hur konstigt det än låter.

Dessa texter får mig även att växa som person, jag kan klart & tydligt se hur långt jag har kommit & får bekräftelse på att min kamp inte har varit förgäves, utan det finns faktiskt ett ljus där framme i tunneln, & nej, det är inte ett tåg, utan friheten som väntar.

Så numera tycker jag inte att psykiatrin är ett skämt, men det här inlägget får ändå den rubriken eftersom den gamla texten har det som rubrik.

På bilderna ovan ser ni min blivande stjärna, en norsk lundehund vid namn Rally! Jag har länge längtat efter en lundehund, men inte kunnat köpa någon av olika anledningar, men nu, nu är jag redo & jag är övertygad om att detta kommer att få mig att bli ännu starkare & växa, jag tror med andra ord att detta är bland det bästa som kan hända mig just nu. Så lördag den 28 April är det dags att hämta hem den lilla sötnosen. Jag hoppas att Java kommer att tycka om sin "lillasyster", men hon älskar ju alla hundar så varför skulle hon inte tycka om Rally?   Så snart är jag 2-hundsägare igen & det känns toppen, så jävla bra!!!

Igår var det ju hockey & den slutade inte så bra för min del. Under första perioden kände jag mig yr, hade ont i huvudet & magen var inte helt okej. Jag tänkte att det skulle kännas bättre efter att ha druckit vatten, men nej, det blev inge bättre. Det hann inte gå många minuter i andra perioden innan jag svimmade, jag minns inte så mycket av vad som hände eller vad de sa, men nånting om att blodtrycket var riktigt lågt, så det berodde säkert på det. Jag har ju väldigt lågt blodtryck i vanliga fall & mina Anafralin-tabletter har sänkt blodtryck som biverkning, så jag måste ta upp detta med min läkare som jag får träffa i slutet av Mars. Jag vill ha kvar min mirakelmedicin, men jag vill inte tuppa av fler gånger.

Idag har jag varit duktig! Jag åkte till stallet där jag var funktionär på klubbhoppningen, jag stod på framridningen & såg till att allt flöt på så bra som möjligt & jag fick beröm efteråt - vilket kändes jättebra! Jag gillar att stå på framridningen, men det beror nog på att jag älskar att stå i centrum & står man på framridningen så bestämmer man i princip allt.  Perfekt för mig med andra ord! 

Java har fått spendera 2 nätter hemma hos min farsa då jag har legat på sjukhuset & där han hon fått massor av motion så hon är helt slut nu. Lilla skruttan då, jag som hade tänkt att ta årets första inlinestur, men det får nog vänta tills en annan dag, hon har ju trots allt redan sprungit mycket idag.

Nu ska jag gå & lägga mig en liten stund, känner mig helt slut, så en liten vila kan nog pigga upp mig!

Jag saknar lundehundsvärlden så mycket att mitt hjärta gråter.

Igår mådde jag inte så bra, jag kände mig trött & seg & vid halv 3 ungefär så trodde jag att magen skulle explodera eller nåt, så jävla ont gjorde det! Boendestödet var som tur var hemma hos mig då & hon bestämde snabbt att jag behövde in till akuten, så det var bara att sätta sig i bilen & åka dit. Väl där så fick jag träffa flera olika läkare & göra många undersökningar, de hittade felet ganska snabbt, en knysta som fastnat & sprängts inne i livmodern om jag uppfattade det hela rätt. Efter behandlingen jag fick då så släppte smärtan helt & sen dess är det borta, vilket är otroligt skönt! Men efter behandlingen så fick jag en panikattack & bara skakade, undersökningen & behandlingen som krävdes för att få bort smärtan i magen gjorde fruktansvärt ont i själen & det väckte massa minnen till liv, såna minnen som man helst av allt vill glömma. Jag fick lugnande & efter ett tag kunde jag fungera normalt igen.
Läkaren på akuten tyckte att jag skulle ner till psykakuten innan jag åkte hem & det gick jag snällt med på, för jag hade ju inte gjort något dumt mot mig själv, jag sökte hjälp p.g.a smärtan i magen & fick sen en panikångestattack, det är ingenting som jag har valt själv. Tiden på psykakuten drog ut som fan & jag kom inte hem förens vid halv tolv på kvällen.

Just nu går saker & ting inte riktigt som jag har planerat & önskat mig. Jag har vågat vara ärlig mot alla & skrivit öppet om hur jag mår & jag tycker inte att såna saker bör straffa sig, men uppenbarligen så gör det det. Tack vare att jag har varit såhär ärlig så kommer förmodligen en av mina drömmar att slås i spillror & det får mig så ledsen. Jag ville bara vara ärlig, sluta med alla lögner & fejkade leenden, jag vill kunna vara glad på riktigt! Efter att jag börjat vara öppen så har jag mått så himla mycket bättre, jag känner mig så självsäker & vet vad jag klarar resp. inte klarar av. Det enda negativa är som sagt att andra inte förstår hur mycket vissa saker betyder för mig. Jag önskar att det fanns nåt jag kunde göra för att få dem att förstå, men jag vet inte vad det skulle kunna vara. Jag har offrat en hel del för att kunna uppfylla min dröm, ändå kommer den förmodligen att krossas...

Så stabil som jag känner mig nu har jag inte känt mig på riktigt, riktigt länge! Jag gjorde dock ett misstag, jag trodde att jag var såpass stark att jag skulle klara av att "bära" andras problem, men det gör jag inte, inte i dagsläget. Jag har massor av krafter & resurser för att klara av mina egna problem & än så länge så räcker de bara till mig.

Jag önskar att jag kunde få er alla att förstå hur jag & mitt liv fungerar, för då skulle ni inse hur långt jag har kommit på min väg framåt, visst jag får bakslag, men det får alla, förr eller senare. JAG KOMMER ALDRIG MER SKÄRA MIG ELLER TA EN ÖVERDOS! Det kan ni vara helt säkra på för nu lämnar jag det livet bakom mig en gång för alla. Jag är stark, jag klarar det här, sjukhustiden är över, nu ska jag istället lägga all tid & kraft på det som betyder nånting för mig, som min familj, mina vänner, & framför allt, min älskade Java.   Jag var rädd för att hon skulle "ta stryk" av det som hänt senaste tiden, men det har hon inte gjort, det är endast när det har blivit kaos som hon skyddar mig, i övrigt är hon precis som vanligt så även hon är stark inombords, vilket värmer mitt hjärta otroligt mycket, för det sista jag vill är att hon ska ta skada av mina dåliga handlingar.

Men som sagt, nu börjar livet på nytt & jag ser verkligen fram emot det, ingenting kan stoppa mig, däremot finns det många saker som kan få mig att snubbla längs vägen, men jag reser mig bara upp igen, det kommer jag alltid att göra, var så säkra.

Snacka om att det har varit några turbulenta dagar den senaste tiden. Jag har mer & mer återvänt till det jag känner till - självskador av olika slag. Jag har inte skurit mig igen, MEN istället har jag tryckt i mig en hel del tabletter. Jag känner mig fortfarande lite påverkad av tabletterna så därför kommer jag inte att köra bil idag, utan min lillebrorsa får skjutsa mig till stallet & sen hämta mig, så länge det inte vänder & jag blir mycket piggare, men just nu så känns det väldigt ostabilt.

Jag har sagt att jag aldrig mer vill vända tillbaka till mörkret, tillbaka till självskadorna, tillbaka till allt det där som är så farligt, men ändå är det precis vad jag har gjort de senaste dagarna, varför?! Jag vet svaren, jag har utsatt mig själv för saker som jag TRODDE att jag var redo för, men som istället visade sig ta knäcken på mig. Jag har nu insett vart min gräns går & jag tror att jag kommer att såra många vänner genom att göra såhär, men jag måste tänka på mig själv i första hand. Kanske är det egoistiskt, men jag har inget val, fortsätter jag som jag gör nu så tar det inte många dagar innan jag ligger inlåst på psyk igen & tro mig, det är inget jag eftersträvar.
Så alla ni som hör av er till mig när ni mår skit & behöver hjälp, snälla, vänd er till nån annan. Jag klarar knappt av att bära mina egna problem så att behöva tampas med andras är omöjligt. I framtiden vill jag kunna det, men i dagsläget är jag för svag.

Efter hockeyn igår så följde min lillebrorsa med mig hem & tog ALLA MINA TABLETTER!!!!!!!!!!!!  Det kändes hemskt, för nu är det verkligen OMÖJLIGT för mig att ta en överdos! Men samtidigt så känns det ändå bra, för jag vill ju framåt i livet, trots alla bakslag & i.o.m att Nikke nu har tagit hand om alla tabletter så minskar risken radikalt att jag ska falla tillbaka. Jag måste se framåt, tänka på mina drömmar & hur mycket de betyder för mig, är det verkligen värt att slänga bort sina drömmar för några tabletter? Nej, verkligen inte.

Jag tänker på en viss person när jag skriver det här, du vet vem du är, men jag nämner inte ditt namn, av flera olika anledningar. Du behöver inte oroa dig för mig & mina fyrfotade vänner, jag kan inte skada mig igen, jag har ju som sagt inga tabletter kvar. Jag vet att det finns andra sätt att skada sig på, men jag vill verkligen sluta med allt sånt. Jag vill att folk ska kunna lita på mig & gårdagens samtal fick mig att bryta ihop, så snälla snälla du, hjälp mig, du anar inte hur mycket det skulle betyda för mig om det blir som jag vill. Jag vet att jag redan har Java & trots det så har jag fortsatt med mitt sjuka beteende, men jag jobbar mig framåt för varje dag som går, alla får bakslag emellanåt, så även jag, men jag ska fixa det här, allt ska bli bra, så snälla - hjälp mig!

Fick igår kväll ett samtal från ännu en person som betyder mycket för mig, hon fick mig att inse att detta måste få ett slut, vilket det också ska få. Nu pratar vi inte om hemska slut, utan om lyckliga slut. Jag vill träna & tävla hund, jag vill åka Svergie runt på tävlingar & plocka hem priser efter priser, såna saker som får mig att må riktigt, riktigt bra. Jag vill inte dö, absolut inte, men fortsätter jag som jag har gjort nu de senaste dagarna så är det precis vad som kommer att hända, alltså måste jag sätta stopp för allt NU! Innan det är för sent.

Så sammanfattningsvis så kan jag lugna er alla genom att säga att min överdos-tid är över, jag har ingenting kvar. Men man måste ju alltid byta ut allt mot något annat så när allt blir för jobbigt & jag bara får massa negativa tankar så tänker jag sätta ner mig & lägga pussel! Då kommer jag ha att göra ett bra tag framöver eftersom pusslet är några tusen bitar...

Så snälla ni som läser det här, oroa er inte, jag fick så många "wake-up-call" igår så nu vet jag hur mycket jag har att förlora & det tänker jag inte göra, jag ska stå som segrare i mitt liv & för att kunna göra det så måste jag ändra mitt beteende ännu mer, & det är precis det jag håller på att göra nu.