För första gången sen i våras, i April närmare bestämt, så tränade vi LYDNAD igen!  Java kom ihåg det mesta, även om hon inte gjorde momenten klockrent, men det förväntade jag mig inte heller. Jag var ute efter att checka av läget samt ha bra attityd i damen, & båda dem sakerna fick jag. Så jag är jättenöjd, min duktiga tjej.  

Rally fick också träna lite. Vi körde inkallningar & lite slalom. Hon har blivit så positiv till träning, hon är fortfarande väldigt svårlärd, men viljan kommer mer & mer. Magic var ju rena geniet, synd att inte det gick i arv.  

Efter träningen föll båda hundarna ihop på golvet, helt slut. Jag kan i såna lägen känna mig nöjd, för då är dem nöjda.  

Om några timmar ska jag åka iväg på hockey & då får tjejerna vara ensamma hemma. Jag har varit iväg & köpt lite ben (& ett par leksaker till Java's födelsedag) som dem ska få när jag åker. Jag brukar alltid ge dem nåt att pyssla med, kanske mer för min egen skull, bättrar på samvetet lite.  

Imorrn blir det hundkalas hos Anna & Erik i Sunne!  Det ser jag verkligen fram emot, skönt att komma bort från vardagen & umgås med trevligt folk.  Java & Tintin älskar ju att springa med varann ute, så vi får hoppas på att vädret blir bra så att dem kan röja gärnet. Detta blir första gången som Rally träffar dem, men hon kommer väl att ligga på rygg som vanligt.  Haha.

Dagens läkarbesök gick riktigt bra!  Vi gjorde en del ändringar bland medicinerna, vilket jag verkligen ville. Bland annat fick jag en helt ny medicin - Leponex. Jag kunde inte hämta ut den då apoteket inte hade den inne, utan jag fick beställa den så att jag får den på tisdag. Så jag börjar med den tisdag kväll, spännande.
Jag har dock läst en del om den på fass.se & jösses, kommer jag att överleva?!  Värsta skräcksakerna, leversjukdomar, minskat antal vita blodkroppar, infektionsrisk, blodproppar, osv. En del symtom kräver omedelbar behandling, annars kan det leda till döden...Så nja, vi får väl se vad som händer. Jag som är så jävla känslig för biverkningar. Men det vanligaste är att man blir trött, dåsig & yr, så det räknar jag med att jag blir. Skulle jag gå ner mig helt så har jag hundvakt till Rally, & Java klarar sig ju utan aktiviteter några dagar. Nu hoppas jag verkligen att det inte blir så illa, men det gäller att se till sånt medans jag fortfarande kan tänka.  

Jag fick även massor av beröm över min bedrift att det nu är 1 år(!!) sedan jag var inlagd sist!!  Wiiee, fy fan vad bra! Jag, min läkare & min terapeut är helt på det klara med att inläggning inte hjälper mig ett skit, så ju längre ifrån det jag kommer, desto bättre.

Annars då? Jo, det har blivit en långpromenad med Carina & Clara, vilket var ganska längesen. Java tog genast på sig rollen som flockledare (över hundarna) & tyckte att Clara skulle tuktas, något jag inte alls var överens med henne om. Hon är ju inte elak, men ganska hårdhänt & sånt vill jag inte att hon sysslar med helt enkelt.

Imorrn blir det först direktsändning på nätet i NM i freestyle & efter det väntar seriös lydnadsträning! Vi har inte tränat nån lydnad sen hon blev sjuk i våras, i April nån gång. Så vi får väl se hur mycket hon kommer ihåg när det gäller rutan & såna saker. Jag har ju några tävlingar i sikte i början av nästa år, så om vi ska kunna tävla då så MÅSTE vi ta tag i träningen! Tävlingar är den absolut bästa motivationen till att träna, ett tydligt mål att sikta mot. Håller ni inte med?

Nästa helg är det freestyletävlingar här i Karlstad & jag ska dit & titta, njuta av tävlingsmiljön & träffa alla kompisar. Jag & Java skulle ju ha tävlat själva, men iom att hon var tvungen att sövas & sen gå på smärtstillande så fick vi hoppa över den tävlingen. Tyvärr kan man inte ha med sig egna hundar, men det har löst sig så bra att Evelina tar Rally, & Java åker hem till familjen Karlstam. Så på sätt & vis blir jag helt hundledig, även om jag kommer att vara på tävlingen hela dagarna.  Ska faktiskt bli lite skönt att bara kunna sitta & titta utan att vara dönervös eller så. Man får göra det bästa av situationen.  

Nu när det är så mörkt ute så gäller det att synas, & ja, jag tycker att mina hundar syndes bra idag!  

Den här dagen har varit något lättare än dem tidigare dagarna. Jag har fått prata av mig med Elin & Evelina & höra deras åsikter & det betyder mycket för mig. Evelina kommer även att avlasta mig emellanåt, vilket är guld värt!  Jag fattar nog inte vilka bra vänner jag har, men dem är verkligen helt fantastiska!

Imorrn startar dagen med samtal hos läkaren & jag skulle blåljuga om jag sa att jag inte är nervös!! Jävlar i min lilla låda var rädd jag är inför det mötet. Jag är så rädd för att få medicinförändringar, samtidigt som jag är ännu räddare för att inte få det. Nånting måste ju ske, för utvecklingen går åt fel håll, istället för att vara stabil eller bli bättre, så blir jag istället bara sämre & sämre. Kanske kan det vara "så enkelt" att det beror på hösten & mörkret, för det är ju många som blir deprimerade den här årstiden. Men som sagt, nån förändring behöver jag. Så håll tummarna för mig imorrn, för det lär jag behöva.

Jag skulle ju inte ha hundarna hemma nu, men då Rally inte skötte sig det minsta bra så orkade Allex helt enkelt inte med henne. Därför är både hon & Java hemma nu. Inte alls som jag hade tänkt mig, men så är livet ibland, så det gäller att man är flexibel.

Direkt efter att jag hade hämtat dem så hämtade jag upp morsan & Farro & så drog vi iväg till Solstaden där Farro skulle avmaskas. I väntan på att deras lunch skulle ta slut så gick vi till 4H-gården & tittade på massa djur. Rally som är så facinerad av fåglar var inte alls lika kaxig när 3-4 hönor stod bara några meter ifrån henne.  Sen fick dem hälsa på en minigris & efter det gick vi in & tittade på kaninerna & fler grisar. Både Java & Rally gillade grisarna bäst.  När Java var liten så var jag där med henne & då pussade hon massor på en av grisarna, så visst är det nåt speciellt med dem.  

När avmaskningen var klar så drog vi ut till brukshundklubben där vi skulle köra lite agility. Men döm av min förvåning att dem redan har plockat bort alla agilityhinder.  Och nej, jag orkade inte bygga fram massor själv, utan dem fick bara köra en kort tunnel flera gånger. Och så sprang dem ju lösa & rörde på sig ett tag, så det blir nog bra.

Nu har jag precis kommit hem & båda tjejerna ligger & sover. Min tilltänkta vila gick ju som ni redan vet käpprätt åt helvete. Jag har svårt att "komma till ro" & slappna av när dem är hemma, så jag får helt enkelt bita ihop ännu ett tag. Jag hoppas bara att det inte blir för mycket & att jag faller, men det tror jag inte, det känns som att jag ändå har kontroll över läget. Och skulle jag känna att jag inte kan hantera det så vet jag vart jag ska vända mig för att få hjälp direkt. Så jag får väl försöka vila så mycket jag kan trots att dem är hemma, så dem får ha några tråkiga dagar, det dör dem inte av.

Den här dagen började med en promenad med hela ligan. Dem fick springa lösa i skogen, & på cykelvägarna fick alla gå kopplade. Jag tror nog hela Kronoparkens hundägare var ute & gick, herregud, vi mötte hur många som helst!! Rally har nog aldrig skött sig så bra som hon gjorde vid många av hundmötena idag. Hon skäller alltid & kaxar upp sig, men det är klart, hon har ju sina 2 livvakter med sig.  Haha, men idag var hon som sagt duktigare än nånsin.

Så till det mindre roliga. Den senaste tiden har jag börjat må sämre & sämre. Jag sover knappt nånting då jag drömmer såna mardrömmar att jag vaknar mitt i natten, helt panikslagen & skrikandes. Stackars Java flyger upp & springer fram till min säng varje gång, & då är hon nog redo att försvara mig mot det jag är så rädd för. Det är svårt att förklara för henne att det "bara" är mardrömmar. Mardrömmarna har ökat kraftigt på bara ett par veckor, & min stora gissning är att det har med en höjning av ena medicinen att göra. För läser man på biverkningar så finns mardrömmar med, & jag kan lova er att jag ALDRIG tidigare har haft såna här mardrömmar! Så att dem skulle komma från "ingenstans" känns inte så troligt.

Förutom nätterna så är även dagarna jobbiga. Jag har inte så mycket krafter, men jag tror att det beror på bristen av sömn. Så hundarna blir lidande - ja. Flera gånger i veckan får dem ändå långpromenad & ett par träningspass, men jag orkar inte göra hälften av det jag önskar & tycker att dem förtjänar. Vilket ger mig dåligt samvete & får mig att må ännu sämre.

Jag & min terapeut har dem senaste 2 veckorna pratat om att jag kanske måste läggas in på psyk för att få ordning på det här, innan det går utför ännu mer. MEN vi båda hoppas att det ska gå att "lösa" på hemmaplan. Ni som har följt mig ett bra tag vet vad jag tycker om psyk & inläggningar där, rena rama mardrömmen. Så att jag ens FUNDERAR på det betyder att det är illa nu, väldigt illa.

Längtan efter att skada mig är enorm, men än så länge har jag klarat av att stå emot. Jag är snart uppe i 22 månader utan rakblad & jag har inga planer på att börja räkna om.

Igår när jag var hos min terapeut så bestämde vi att jag ska försöka ta en paus på hemmaplan & funkar inte det så finns det nog inte så många andra alternativ än psyk kvar.  Den här pausen betyder att jag inte ska ha hundarna hemma, för jag ska bara ta det lugnt & inte ansvara för någonting alls. Så om ett par timmar så åker mina 2 tjejer iväg till Allex & dem kommer hem på torsdag kväll igen. Visst kommer det att bli tomt här hemma, men jag måste göra nånting för att bryta det måendet jag är i nu.

På fredag förmiddag har jag möte med läkaren & då kommer förmodligen mina mediciner att ändras. Jag är livrädd för att ändra dem samtidigt som jag är ännu räddare för att inte ändra dem!! Jag vet, det låter galet, men precis så är det. Jag är så himla känslig för biverkningar när jag byter mediciner, så det kan mycket väl bli så att jag kommer att må ännu sämre.  Och isf måste jag ha inläggning som ett alternativ för att inte falla ända ner till botten. Min terapeut kommer att vara med mig under det mötet & stötta mig, vilket känns oerhört bra då jag verkligen litar på & känner mig trygg med henne.

Så ni behöver inte oroa er för mig, för även om det är skit just nu så känner jag mig själv såpass bra att jag vet när gränsen är nådd. Och där är jag inte riktigt än.

Under den här pausen så kanske jag inte kommer att gå att få tag i, jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra med mobilen & så, men räkna inte med några svar. Jag ska verkligen pausa på riktigt, gå all in med andra ord. Så som sagt, oroa er inte, än så länge är det här under kontroll & jag har kontakt med min terapeut flera gånger under veckan så att vi ser till att jag inte faller för djupt. Låt oss nu bara hoppas att det här funkar.

För att avsluta det hela lite trevligare så kan jag berätta att jag fick mitt efterlängtade halsband i brevlådan idag!  Texten "always and forever" betyder mycket för mig & har med hunderiet att göra. Som min kung, min älskade Magic, han kommer alltid att finnas i mitt hjärta.  Samma sak med Java & Rally. Och även guldponnyn har sin trogna plats där. Så texten symboliserar den renaste kärlek som finns, den som är så äkta att den varar för evigt.

Som vanligt på måndagar så har jag haft terapi, idag var det dessutom väldigt jobbigt, så nej, hundarna har inte fått gjort särskilt mycket. Vi gick en promenad innan jag åkte iväg, & det är all motion dem får idag.

På vägen hem från terapin så hämtade jag upp morsan & Farro & så har dem varit här några timmar. Rally & Farro har lekt jättemycket, så hon är nog inte helt missnöjd med dagen.  

För ett tag sen så vann jag ett halsband i en tävling & jag har ju helt glömt bort att visa er det! Nu är ljuset inte det bästa, men halsbanden är jättefint & sitter perfekt på min lilla räv!  

Resten av kvällen blir lugn, jag ska försöka samla krafter så att hundarna kan få en långis imorrn. Det behöver både dem & jag.

Idag har jag varit hur seg som helst, & ja, nästan känt mig sjuk. Jag har legat & sovit några timmar under dagen, & jämt nyss så tränade jag ett väldigt kort pass med tjejerna inomhus. Dem var så duktiga båda två, BaconOst kan verkligen vara lösningen på Rally's "problem" med motivationen. Hon blir helt galen, haha.  Så nästa gång jag handlar så står den högt upp på listan!!

Snart blir det en promenad i mörkret tillsammans med Elin. Så reflexer ska vi sätta på oss, allihop. Vi kommer bara att gå på cykelvägar då det verkligen är becksvart i skogen (!), så därför kommer Rally att få gå i koppel. Hon tror ju att alla människor är till för henne & att alla älskar henne, så självförtroendet är det inget fel på!  Hon vågar däremot inte springa fram till främmande hundar, vilket är skönt, men vi har som ni nog förstår stora problem med att hon vill springa fram till människor som vi möter. Så där har vi helt klart nåt att jobba på.

Annars så har jag tänkt en hel del på Java's freestyleprogram & försökt komma på lite rörelser som INTE innefattar "spinn". Hon har blivit så säker på den rörelsen att jag helt plötsligt har med den överallt.  Så jag måste försöka komma på nånting annat som jag kan använda vid några av tillfällena där jag i dagsläget har "spinn". Nån som har nåt förslag? Jag hade ju "stegra" & det vill jag egentligen ha nu också, men då blir det disk eftersom hunden inte får hoppa på bakbenen.  Java hoppar ju alltid när hon "går fritt" på bakbenen & numera är inte det tillåtet i freestylen. Därför måste jag byta ut det.

Men nu är det hög tid att plocka fram alla reflexer & bege sig ut på dagens promenad, imorrn får jag fan sköta mig bättre & gå medans det är ljust!  

Som alltid den här dagen på året så tänker jag på min kung. Han var så bra, så underbar, helt klart bäst. Ingen kommer nånsin att kunna ersätta honom, & jag kommer aldrig att glömma honom, aldrig nånsin. Dem få åren vi fick tillsammans förändrade hela mitt liv. Han fick mig att upptäcka hundvärlden & för det är jag honom evigt tacksam, för jävlar vilken underbar värld det är!!  Han visade mig vad livet kan erbjuda, & han lärde mig att oavsett hur ont saker & ting gör, så är det värt kampen. Alltid.

Med facit i hand så är jag övertygad om att han hade ont hela livet, 4,5 år i smärta. Ändå älskade han livet. Han tog tillvara på varenda dag, han tvekade inte utan levde så gott han bara kunde. Och kunde han leva med en så stark fysisk smärta så måste jag kunna lära mig att leva med min psykiska. Eller? För mig finns det hopp, en dag kanske jag är helt fri från mina psykiska sjukdomar, & det är det jag måste fokusera på. Framtiden. Magic fick aldrig chansen att återhämta sig & bli frisk, utan hans tid här tog helt enkelt slut.

Jag tänker ofta på hur mitt liv hade sett ut utan honom, men jag kommer aldrig fram till nånting. Det är liksom bara tomt, helt svart. Han fyllde mig & mitt liv med glädje & en styrka som inte går att beskriva med ord. Han visade mig vart jag hör hemma. Och jag ska alltid minnas vem det var som hjälpte mig in på rätt spår.

Vi hann ändå med ganska mycket på 4,5 år, trots att dem sista 9 månaderna bara bestod av undersökningar, provtagningar, rehab & mediciner. Vi tränade & tävlade agility, lydnad & freestyle, ställde ut honom en del, samt tränade lite viltspår. Och dessa reslutat uppnådde vi:
Agility: 1 pinne i agilityklass 1.
Lydnad: LP1
Freestyle: FD1
Utställning: SE NO UCH, samt BIM på rasspecialen 2007 med 96 (!!) lundehundar anmälda!

Han var till en början väldigt svår att träna med, för det tog tid innan jag hittade rätt belöningar, men sen lossnade det & allt flöt på. Han var väldigt lättlärd & lärde sig saker oerhört snabbt. Han var ett geni helt enkelt, så han hade kunnat komma hur långt som helst om inte skadan hade hindrat honom.

3 år har gått fort, samtidigt som det känns som att det var jättelänge sen vi var tillsammans. Min älskade finaste kung, jag glömmer dig aldrig, du finns för alltid kvar i mitt hjärta. Always and forever.