Ojojoj, vilken dag vi har haft! Vi startade med en hundträff på Sörmon med strax över 20 (!!) hundar & deras människor. Både Java & Rally var nog lite chockade i början, för dem har aldrig träffat så många olika hundar samtidigt förut. Men jag tycker ändå att dem tog det bra, lite osäkra, men slappnade sen av & hängde med i flocken (eller nja, dem små flockarna).

Java hade svårt för att hitta nån som hon tyckte dög som lekkompis. Hon "testade" några olika, men nej, ingen kunde matcha hennes Bira! Hon tog istället på sig jobbet som "surtant & överbeskyddande storasyster" åt Rally & Clara, så kom det fram nån annan hund, främst hanar, så åkte dem bort illa kvickt! Hon skulle ju aldrig attackera nån, men hon var tydlig i sitt språk om att dem små hundarna tillhörde HENNE. I slutet hittade hon dock en liten söt sak som hon rejsade lite med.  Hon är ju inte supersocial mot andra hundar (som hon inte känner väldigt väl), så det var verkligen superbra träning för henne.

Rally då? Jo, som sagt, i början var hon lite osäker, sen minglade hon runt för fulla muggar!!  Jag tror nog att hon hälsade på alla andra hundarna, kanske "missade" nån enstaka, men jäklar vad hon spanade in dem. Hon strosade även omkring & hälsade på folk, hittade ett barn på kanske 3 år(?) som hon bestämde sig för att hänga på! När vi dessutom åt korv med bröd så kan ni ju tänka er att barnet blev ÄNNU MER populärt.  Och självklart fick hon smaka, den lilla räven, haha.

Eftersom det är såpass sent nu så kommer det inga fler bilder från träffen idag, utan jag ska försöka fixa alla dem imorrn. Efter dem 2 första rensningarna så återstår nu 88 bilder, så ja, en hel del.  

Nu ser vi fram emot nästa träff, vet dock inte riktigt när den blir, men om vi kan vara med så kommer vi att vara det! Ska bli kul att se hur tjejerna beter sig då, när dem har varit med en gång tidigare. Rally verkade iaf tycka att det var jätteskoj, så hon uppskattar nog flera såna här trevliga timmar!  

Även idag blev det långis med Carina, Olle & Clara. Den här gången åkte vi ut till den stooora torra skogen vid Sörmon. Eftersom vi ska dit till sandtaget där på söndag så skulle vi bara gå i skogen idag tänkte vi. Men så hittade vi ännu ett sandtag, så ja, hundarna fick röja lite där.  

Efteråt var dem jättetrötta allihop, min liga slocknade direkt vi kom hem & nej, dem har fortfarande inte vaknat.  Tänkte ge dem lite extra mat ikväll, det förtjänar dem efter den hårda ansträngningen. Bara jag har någon burkmat, annars får dem väl lite mer torrfoder.

Nu KANSKE jag har hittat en medicin som jag får sova på, inatt fick jag 7-8 timmars sömn & det är jag nöjd med med tanke på hur dem senaste nätterna har sett ut. Låt oss nu hoppas att det fortsätter såhär, eller blir ännu bättre, för jäklar vad mycket bättre man mår när man får sova! Underskatta aldrig sömnen.

Imorrn är det första julafton för oss & den blir hemma hos morsan, Anders & Farro. Jag köpte dem sista julklapparna till dem idag, så jag måste slå in dem sen. Jag tror att Farro kommer att bli nöjd, sen hur mycket morsan & Anders kommer att uppskatta det, ja, det är en helt annan sak, haha.  

Några dagars tystnad var inget jag planerade, men p.g.a kaos på det privata planet så blev det så den här gången. Det betyder INTE att jag inte har gjort nåt med hundarna under dessa dagar, för vi har gått många långa promenader, men motivationen till att blogga har helt enkelt inte funnits.

Flera dagar de senaste veckorna har vi gått långisar med världens bästa grannar - Carina & Olle med Clara!  Både jag & mina tjejer (plus Bira) trivs jättebra med dem & jag vet att det är ömsesidigt. Jag är verkligen jätteglad över att ha "hittat" dem, för som sagt, vi trivs i deras sällskap.  

Mitt i allt kaos, eller kanske just p.g.a allt kaos så håller jag på att testa nya mediciner då min sömn inte alls fungerar.  Fick testa en ny medicin senast igår kväll & nej, det vore ju synd att säga att den fungerade. Jag fick sova runt 30 minuter det dygnet, så under natten satt jag här vid datorn & kollade på film & surfade runt som aldrig förr, haha.

Filmen som jag såg heter "A Dog Year" & när jag läste beskrivningen om den så stod det att den handlar om en man som är knäpp (?) & som skaffar sig en hund som är ännu knäppare. Och så var det ju en bc på framsidan, så då kunde jag inte låta bli att fixa den.  Jag TROR att den skulle vara rolig stundtals, men jag tyckte bara att den var hemsk. Jag tyckte så himla synd om hunden, så stressad, så rädd, så understimulerad att det var plågsamt att se. Jag tror helt klart att jag engagerar mig lite för mycket, men för mig var den filmen som sagt inte alls rolig. Nån annan som har sett den?

Jag hoppas såklart på att jag ska få sova inatt, men jag räknar inte med det. Imorrn ska jag, tack & lov, träffa min läkare så att vi kan justera dosen eller byta sort - igen. Jag är villig att testa det mesta, för att inte få sova får mig att må ännu sämre, & gör mig till slut galen.

Idag har vi gått en långis med Carina, Olle & Clara! Våra hundar älskar varandra & vi alla njuter av våra promenader, även om det ibland blir väldigt blött åt fötterna!!  Haha, svårt med rätt kläder när det bara regnar & gummistövlarna läcker in. Men som sagt, vi har kul ändå.  

Efter promenaden kom morsan & Farro hit & har precis åkt hem. Rally var dock lite för trött för att orka leka med Farro någon längre stund, ibland är livet hårt som liten lundehund.  Java har hållit ordning på dem små, men emellanåt får hon lite problem, haha, min lilla polis.  

Imorrn kommer the big bad one igen.  Eftersom jag inte har nånting annat planerat så funderar jag på en riktig långis. Men ärligt talat så beror det lite på vädret, för regnar det konstant så blir det nog en lite kortare promenad. Så vi får hoppas på sol, eller iaf uppehåll.

Veckan ser i dagsläget ganska lugn ut, inte alls så mycket planerat. Men det kan ändras snabbt, för det är en del saker jag har tänkt att göra, fast jag har bara inte bestämt vilken dag jag ska ta det.  

Hur som helst så har det varit en bra dag idag & jag hoppas att morgondagen blir minst lika bra!

Jag har under en vecka (?) försökt att skriva en årsresumé, men det går inge bra. Så kanske blir det ingen i år, vi får se om jag lyckas skriva ihop nåt eller inte. Anledningen till att det hackar sig fram är att det gör så ont att minnas året. Det har varit så mycket smärta, så många liter tårar som runnit. Java har varit väldigt mycket sjuk & besöken på olika djursjukhus går inte ens att räkna. Likadant med alla veterinärkostnader, jösses, dem vågar jag verkligen inte räkna ut!!

Jag började även i DBT & den behandlingen är tuff. Och det i samband med att Java var så dålig, nej, det var ingen lyckad kombination.

Även om jag inte har skurit mig en enda gång under året, eller tagit någon större överdos, så innebär inte det att dem tankarna inte har funnits där. Jag har varit så himla nära återfall så många gånger. När maktlösheten över Java's dåliga mående har varit som värst så har jag verkligen längtat efter självskadorna, nånting som jag "bestämmer" över & kan styra. Nånting jag känner igen. Kontroll.

Det tar emot att erkänna detta ska ni veta, men jag har också haft självmordstankar. En sväng var dem riktigt allvarliga & det var prat på inläggning på psyk, men jag vägrade, jag vill aldrig mer bli inlåst! Så jag & min terapeut hade tät kontakt & vi lyckades ta oss förbi det hindret utan att blanda in slutenvården, & det var så jävla skönt! Jag fick en "kick" av det, JAG klarade av att jobba mig igenom något riktigt smärtsamt på en funktionellt sätt!!  Det har inte hänt alla gånger om jag uttrycker det så.

Jag har lärt mig otroligt mycket under den tiden jag har gått i DBT-behandlingen, jag märker stor skillnad på mig. Jag har mycket bättre impulskontroll, jag klarar oftast av att tänka efter före så att säga, lägga fram konsekvenserna & sen avgöra om det verkligen varit värt det. Så jag har kommit långt.

MEN, för ett par månader sen så berättade ju min terapeut att hon är gravid & kommer att försvinna i Mars. Jag tog det beskedet väldigt hårt & gör det än. Jag har förträngt det så gott det går med motiveringen att "tänker jag inte på det så kommer det inte att hända". Jag har ju så otroligt svårt för att lita på folk, att släppa in någon innanför murarna som är så välbyggda. "Inbyggd misstro till människor" som en läkare så fint formulerade det i min journal. Så att höra min terapeut säga att hon skulle försvinna, ja, det var som sagt oerhört jobbigt. När jag väl hittat en som jag vågar lita på & som verkligen har hjälpt mig framåt, ja, då försvinner hon. Det känns så jävla orättvist & jag håller fortfarande på att överväga om jag ska gå kvar i behandlingen eller om jag ska tacka för mig när min terapeut försvinner.

För att inte handla på impuls så lägger jag fram för- & nackdelar med att sluta resp. att gå kvar. Jag läser papperna från våra samtal, kollar på kedjorna, läser mina mål osv. Och det gör ont. Förbannat ont. Jag vill inte att det ska ta slut, men samtidigt så kan det aldrig bli likadant med nån av dem andra terapeuterna i teamet. Men frågan är ju såklart; har jag lärt mig tillräckligt mycket för att stå på egna ben, eller behöver jag fortfarande hjälpen ett tag till? En fråga som gör mig tokig.

En annan del som (alltid) krånglar är mina mediciner. Jag håller, åter igen, på att byta en sort då ingenting verkar kunna få min sömn att fungera bra. Som det är nu så sover jag runt 4 timmar/natt & det är alldeles för lite för mig, jag behöver mer. Så jag hoppas att jag & min läkare snart kan hitta rätt medicin, för sömnen är så himla viktig.

Det är många beslut kvar att fatta & jag är förvirrad. Både i huvudet & i kroppen. Jag vet inte hur jag ska göra. Vad ska jag våga satsa på? Tänk om jag väljer fel, är allt kört då? Om jag avslutar behandlingen så kanske jag faller tillbaka till rakblad, överdoser & inläggningar? Det skulle krossa mig totalt. Usch, jag vill aldrig tillbaka dit. Hjälp mig, hur ska jag kunna fatta rätt beslut? Och hur vet jag om det är rätt eller fel innan det är "för sent"?

På plussidan har jag ett otroligt stöd från min familj (tack kära ni!), & inte minst från Java & Rally. Mina hundar betyder hur mycket som helst för mig & jag är lycklig som får dela mitt liv med dem. Ibland när jag tittar på dem så börjar jag gråta, för vad har jag gjort som förtjänar dem? Dem är för bra för mig. Det är iaf så det känns många gånger. Jag vill aldrig leva utan dem, speciellt inte utan Java. Inte så att jag inte älskar Rally, verkligen inte, hon betyder också massor för mig. Men jag & Java har liksom vuxit in i varandra under 3 år, hon har stått vid min sida när det har varit som värst, hon har troget väntat på mig varje gång jag har varit inlagd. Hon har alltid funnits där, & ingenting kan ändra på det! Hon är min prinsessa, min nummer ett, mitt stora hjärta.  

Om man kunde trolla så skulle jag förutom all skit trolla bort mina ärr. Jag hatar dem, även om dem har en historia så vill jag bara bli av med dem. Så igår började jag med projektet att förminska dem!  Jag hoppas att det ska fungera, något jag ärligt talat ifrågasätter mycket, men jag måste ju prova. Minsta lilla dem bleknar gör mig glad, för då känns det som att jag kommer ännu längre ifrån det livet jag en gång levt.

Oj, det blev ganska långt det här, som det brukar bli när man kommer in på lite djupare saker. Jag försöker som sagt att inte förhasta något beslut, varken åt det ena eller andra hållet. Jag försöker se på mig själv med nya ögon, såna ögon som ser förbi mörkret & smärtan, som ser en framtid. Det är svårt, det är ovant, men jag försöker, varje dag. Allt är en kamp, & även om jag faller ibland så ska ni veta att jag gör mitt bästa, & mer än så kan jag faktiskt inte göra.

Idag har vi umgåtts med Evelina, Shandi & Lycka. Evelina var hundvakt åt Lycka som är en tollarevalp på 10-11 veckor. Hon & Rally hade jätteroligt tillsammans!  Kul för Rally att få känna sig som den stora & tuffa för omväxlings skull.  Jag & Evelina satt i soffan & pratade bort flera timmar, men jag njöt, jag trivs i Evelina's sällskap.

Efter timmarna där så åkte vi hem till farsan då han hade en överraskning åt mig & Nikke. Men när vi stod utanför, på hans gräsmatta, så fick vi besök av en stor vit hund, påminner om en pudel, men är nog inte renrasig. Java kastade upp svansen på topp & hälsade på främlingen, Rally skällde som en tok tills hon kom ända fram, för då vågade hon inte ens hälsa, haha.  Hon är så mesig när det väl gäller. Främlingen viftade bara glatt på svansen hela tiden & verkade jättetrevlig. Och eftersom vi vet var han bor så gick vi hem med honom, han & Java sprang & lekte lite smått på vägen & Rally, ja, hon var bara rädd.  Väl framme hos Dooley (som vi fick veta att han heter) så tänkte Java bjuda in sig själv på middag! Haha, det hade vart nåt det, där satt ägaren & åt mat i godan ro, helt omedveten om att hunden har öppnat ytterdörren & gått ut, & så kommer det in en annan hund.  Det kunde mycket väl ha blivit så, men vi fick Java att stanna utanför, hehe. Ägaren bad om ursäkt ungefär 30 gånger på 10 sekunder, men vi svarade bara att det var lugnt.  

Sen gick vi tillbaka hem till farsan där vi fick vår överraskning! När vi skulle åka hem igen så kom Dooley än en gång, haha, så det var bara att åter igen gå hem med honom. Ägaren blev inte mindre generad den gången, men vi pratade lite med henne & hon förklarade att Dooley har haft en hemskt liv innan, men nu mår han bra & älskar allt & alla, därför ville han leka. Under tiden som vi pratade så hittade Java en tennisboll som hon tyckte att hon kunde få.  Men det fick hon inte, haha. Sen gick vi till bilen & åkte hem, men vem vet, kanske får vi träffa den stora snälla & söta hunden igen?

Resten av kvällen blir lugn, ska väl sätta på nån film eller nåt sånt. Imorrn väntar freestyleträning tillsammans med några andra, vilket ska bli väldigt kul.  Jag & Java har ju inte tränat seriöst på flera veckor, så det behöver vi verkligen.

Skulle träningen mot all förmodan bli inställd, eller att vi inte kan ta oss dit beroende på vart den är då jag inte har nån bil imorrn, så blir det en långis i skogen. Mina tjejer behöver få göra NÅNTING ordentligt då det har varit ganska dåligt med det under veckan.

Men som sagt, vi får se hur det blir.  

Jag ställde in dagens terapi & tog en långis med hundarna istället, det är terapi det med.  Nej, men ärligt, anledningen till att jag ställde in DBT:n är nånting helt annat, men det vill jag inte gå in på nu.

Jag gick förbi Carina & frågade om hon ville följa med, men hon skulle bort, så det blev "bara" jag & brudligan. Vi gick en lång koppelpromenad där alla skötte sig oväntat bra.  Sen avslutade vi det hela med en sväng i skogen & där blev det full fart!! Bira var totalt sjövild, lät som bara en schäfer kan låta & sprang som om benen brann. T.o.m Java tyckte att hon blev lite mycket, & då är inte Java en som tycker sånt i första taget.  Självklart försökte Bira ta Rally några gånger & en gång lyckades hon, men då var inte jag snabb nog att säga till henne. Restrerande två gånger sa jag till henne ordentligt precis när hon skulle ta henne & båda gångerna tvärvände hon direkt!!  Det finns hopp, haha. Ända sedan jag hade med mig vattensprutan ut så har hon mer respekt för mig, så den kommer jag att ha med mig emellanåt för att "påminna" henne om hur man beter sig mot dem små. Okej om hon dundrar in i Java, för Java gör ju likadant mot henne, men att springa över stackars Rally (& Clara) som bara kastar sig på ryggen & blir osäker, nej, det är inte helt okej.

"Bäst att spana in dem på avstånd för att avgöra om man ska gå dit eller inte."

Rally står där i bakgrunden & undrar om det är nåt godis på väg.  Haha.

Ikväll är det hockeydags! Sista hemmamatchen innan uppehållet, så självklart ska jag dit. Tjejerna får vara ensamma, men det dör dem inte av eftersom vi har varit ute mycket idag.

Imorrn lyser planerna med sin frånvaro tänkte jag skriva, men om Evelina inte är för sjuk så ska vi träffa henne & Shandi! Så vi hoppas på det, annars vet jag inte vad vi tar för oss.

Vi tog en lååång sovmorgon idag & sen hann vi inte vara uppe länge innan det var dags att gå hem till morsan där vi skulle äta. Det är faktiskt rätt så skönt att gå själv ibland, bara musik i öronen & koppel på hundarna, sen kan man gå i sin egna värld. "Lättast" är det när man har nåt mål, det gör att promenaden känns ännu bättre.

Hemma hos morsan så hjälpte jag henne att klippa klorna på Farro, tog lite julkort, plus att vi spelade en del spel innan jag åkte hem igen. Här är ett av korten som jag tog på honom för att kolla ljuset.  

Imorrn kommer Bira igen, så då ska vi väl hitta på nåt på förmiddagen/dagen, för på eftermiddagen måste jag till vårdcentralen & eventuellt på terapin. Så en koppelpromenad med musik imorrn med? Fast med 3 hundar & inga tydliga mål?

Imorrn eller på fredag ska jag träffa Evelina, men tyvärr kan vi inte köra vårt projekt då det bara är slask ute.  Vi som skulle ha så trevligt på fälten. Eller ja, skulle det snöa hela dagen imorrn så finns ju hoppet för att vi kan mysa på fredag.  

Just det ja, imorrn på kvällen är det hockey igen, så då MÅSTE jag verkligen göra nåt bra med tjejerna på förmiddagen/dagen!!