Ja, vad ska man säga? Ska man skratta eller gråta? Jösses, vilken hund!

Vi startade dagen med ett besök på rehabavdelningen på djursjukhuset där Java fick laser & vibb. Sen åkte vi hem, jag dumpade hundarna & åkte iväg till min terapi. 2 timmar senare kom jag hem igen & upptäckte då att Java & hennes mage har varit i farten igen.  Hon hade vält en köksstol, öppnat min ryggsäck, ätit ett halv kilo hundgodis, en 200 grams Marabou chokladkaka & strimlat en påse. Sen hade hon även brutit sig in i mitt rum, den här gången GENOM kompostgallret som var trasigt på mitten...  Ibland undrar jag hur hon tänker, hon är fan helt makalös!!

ALLTID innan jag lämnar henne så går jag ett varv i lägenheten för att dubbelkolla att jag har plockat bort allt ätbart, men hundgodiset i ryggsäcken glömde jag helt bort, & chokladkakan, ja, den visste jag inte ens om att jag hade.  Som tur var så tänkte jag på att även stänga in hennes mediciner i ett skåp, för den ena sorten äter hon ju mer än gärna & nån överdos vill vi inte ha.

Så efter min "fina" upptäckt så var det bara att kontakta djursjukhuset igen & åka dit - för andra gången idag! (Det måste vara nån form av rekord.) Väl där så fick hon en spruta som skulle få henne att spy & den skulle verka redan inom 5 minuter. Efter en kvart kom veterinären tillbaka & Java bara tittade på henne, för Java hade ju lagt sig & sovit.  Inte ett dugg påverkad, & veterinären sa "jag har aldrig varit med om nåt liknande". Åter igen en sån grej man inte vill höra. Så dem hade inget annat val än att ge henne en dubbel dos, & då funkade det som det skulle. Efter att det mesta hade kommit upp så fick vi tvinga i henne kol som ska binda ihop det som redan hade hunnit vidare inuti magsystemet, & det var inte så poppis. Men hon hade liksom inget val, utan hon fick snällt gå med på det.

Nu under helgen ska hon dessutom gå på specialfoder (billigt & bra), så ja, just nu är hon jävligt dyr! Tanken var ju att hon skulle vara hos grannarna fr.o.m ikväll till på söndag eftermiddag, men eftersom hon fortfarande är låg efter djursjukhusets alla spyor så har jag valt att ha henne hemma tills imorrn bitti. Detta innebär att jag missar föreläsningen ikväll, men jag är hellre hemma med prinsessan.  Vi hoppas ju såklart på att allt går bra, för då finns det ingen tvekan om att jag & Rally drar iväg på valpkursen lördag & söndag. Jag ser fram emot den jättemycket, så håll tummarna för att Java piggare på sig & håller sig så.

Nu är Rally hemma igen & tanken är att hon ska stanna hemma för gott. Java däremot är lika grinig som vanligt, men jag ska inte ge upp så lätt, & därför skulle jag tacksamt ta emot era råd.

Rally fjäskar som satan för Java, som i sin tur morrar & visar tänderna. Backar inte Rally i det läget så nafsar Java i luften, & då brukar Rally kissa lite. Java vill sen gå därifrån, men Rally är som en parasit & följer efter Java likt en skugga.

Vad är bäst att göra i det läget? Vem ska jag säga till? Java eller Rally? Java vill inte ha bråk & hon skulle aldrig bita Rally, så det är jag inte orolig för, men hela stämningen hemma blir liksom spänd & jag vill inte ha det så. Jag vill att dem ska funka ihop, även om dem kanske aldrig kommer att älska varann (eller ja, Java kommer nog aldrig att älska Rally) så vill jag ändå kunna ha båda hemma utan att alla mår sämre av det.

Eller är det bäst att bara låta det vara som det är? Att låta dem hålla på så & hoppas på att det blir bättre med tiden? Nu har ju Rally varit borta i nästan 2 månader, men jag tror inte att det spelar så stor roll, för det var precis likadant innan hon "flyttade".

Så snälla, alla tips tas tacksamt emot!

Har nu tagit bort en del på kulbanan för att göra det möjligt för Java att flytta på kulorna i den banan som går i cirklar. Hon skiter nog i vilket tror jag, bara allt går fort & godisarna ploppar fram!  

Vi startade dock dagen med ett besök på Solstaden (djursjukhuset) där Java fick laser & vibb. Jag & Ida (hundfysioterapeuten) pratade en del om Java's situation & det känns som att hon förstår mycket av hur det känns för mig. Och när jag berättade att hon är sämre så verkade hon uppriktigt besviken eller vad man ska säga. Så ja, det känns ändå bra, eller ja, bra med henne, hon verkar som sagt förstå.

På torsdag nästa vecka gör Java sin premiär i poolen!!  Ska bli oerhört spännande att se vad hon kommer att tycka om det, & ÄNTLIGEN får hon då anstränga kroppen lite. Jag hoppas att det ska bli både roligt & hjälpsamt.

Förutom besöket där & en liten titt på 4H-gården så har vi gått en 3,8 km lång koppelpromenad, & om drygt en timme blir det en till sån. Det känns som att dessa veckor kommer att gå oerhört långsamt...  

Åter igen funderar jag på att ta en Facebook-paus, men jag vet inte, det känns som att jag isf bara "gömmer mig" & det vill jag inte göra. Anledningen är så enkel som att det gör ont & känns så förbannat orättvist när jag ser bilder, filmer & läser om alla som gör än det ena & än det andra med sina hundar. Träningar, tävlingar, långa promenader & massa bus. Så vill jag att våra dagar också ska se ut, men nope, här är det koppelpromenader & hjärngympaövningar som gäller. Och det är inte bara jag som längtar efter dem där andra sakerna, dem med fart & fläkt i, utan Java vill också röja gärnet, träna agility & springa i massor.

I 4 veckor har vi gått såhär, & nu väntar ytterligare 4 veckor till. Jag må kanske vara lite egoistisk, men jag tycker verkligen att livet är för orättvist ibland, jag (& Java) mår inge bra av att ha det såhär. Men vad kan vi göra åt det?

Jag vill bara ha svar, vad beror hennes smärta på? "Smärta från kotpelarens led" står det i hennes journal, samt att "smärtan VERKAR komma från muskulaturen". Inga säkra svar, & jag hatar det. Och så länge dem inte fastställer vad smärtan beror på så ersätter inte Agria ett öre. Så så roligt har vi.

Imorrn kör vi igång med laser & vibb igen, så 4 000:- försvinner på det. Sen ska vi hinna simma 7 gånger innan nästa återbesök, så det kommer ju att försvinna ännu mer där. Men vad gör man inte? Min rädsla är dock att jag ska lägga ner hur mycket pengar som helst & så hittar dem felet & så går det inte att göra nånting åt det.  Och då har allt liksom varit "i onödan", även om jag är beredd att göra det. Hoppas att ni förstår hur jag menar.

MEN en positiv sak pengamässigt är att Jonna kommer att hjälpa mig med kostnaderna, & alltså, shit, jag vet inte hur jag nånsin ska kunna tacka henne för det! Genom hennes hjälp kommer jag att kunna fortsätta med fler utredningar för att hitta felet, & det känns jävligt bra! Jag vill ju ha kvar min prinsessa, hon betyder så otroligt mycket för mig. Så åter igen, tack Jonna, du är bara sååå bra!  

Hjärngympaövningar kommer vi som sagt att köra mycket med. Vi har kulbanan, vittring & spår än så länge. Väntar även på en "stapel-anka", men den har inte kommit än. Java är ÖVERLYCKLIG så fort hon får träna nånting, så det märks verkligen att hon vill & hon gör allt hon kan för att lyckas. Jag hoppas att framför allt vittringen & spåren lär henne att använda nosen mer, något hon är ganska dålig på att göra. Hon använder nog synen i första hand tror jag, & sen hörseln. Men som sagt, några veckor med detta kanske kan få henne att sätta på näsan?

Tänk, JAG känner redan promenadabstinens då jag inte har gått nån långis på 2 dagar. Hur ska detta sluta?!  En promenad på 3,3 km har vi redan avverkat idag & senare ikväll blir det ännu en sån "lång" promenad.

Så ja, hur ska man sammanfatta detta? Jo, att vi försöker så gott vi kan, & vi tar gärna emot tips på lugna saker man kan göra, så sitter ni inne med några bra idéer så får ni gärna dela med er av dem!

Nej, jag tror fan inte att jag blev nåt klokare idag.  Både Stefan & Linda (veterinären) TROR att Java's fel sitter i muskulaturen, men dem är inte säkra. En sak Stefan (& vi) dock kunde konstatera var att hon hade ondare idag än sist han klämde på henne.  Sen så stämde det som både Em & familjen Karlstam sa, hon går inte "normalt" med höger bakben, & förmodligen så sitter det ihop. Muskeln i höger bak var kortare än den vänstra, & hon gick som en krabba står det i journalen. Och det kan bero på att hon har väldigt ont i höftböjarmuskeln.

Hon röntgades även, men inget avvikande där, vilket kändes både bra & mindre bra. Självklart vill jag inte att det ska vara nåt allvarligt fel, men ju tidigare man hittar felet, desto bättre är det ju. Att gå runt som nu, & inte veta, är det allra värsta.

På vågen "4 leg check" så belastade hon benen som en normal border collie, lite sämre på nånting, men jag kommer inte ihåg vad. Sammanfattningen var iaf att det ser helt okej ut.

Fr.o.m nu på kvällen så ska hon gå på 2 olika mediciner, en antiinflammatorisk & smärtstillande, samt en muskelavslappnande. Rimadyl ska hon ha 2 ggr/dag i 30 dagar, & Ortoton ska hon ha 2 ggr/dag i 20 dagar.

Hon ska även fortsätta med laser + vibb 2 ggr/vecka, samt börja simma 1-2 ggr/vecka när hon har gått på smärtstillande i 1 vecka. Så ja, det blir mycket att hålla reda på, tur att jag redan har en kalender.  När det kommer till promenader så får hon fortfarande gå samma sträcka, men i flera omgångar. Så flera mindre promenader om dagen istället för en jättelång, lite tråkigt, men vad gör man inte?

Jag blev rekommenderad att låta henne spåra, så ja, nu ska vi banne mig sätta igång med det! Både hon & Rally ska bli stjärnor i spåren, haha, hur nu det ska gå till.  Vi ska göra ett försök iaf, så får vi se hur det går.

Om 1 månad ska vi tillbaka på återbesök & om inget är bättre då så blir det fler undersökningar & förmodligen en ct-röntgen.

Skulle jag sammanfatta dagens besök så är jag ärligt talat lite besviken, för jag hoppades verkligen på att dem skulle hitta felet. MEN samtidigt är det skönt att det inte var något stort skelettfel. Jag blir bara så galen när man inte får veta klart & tydligt vad det är för fel, alla dessa "kanske beror, vi tror, kanske kan vara" osv ger mig gröna hår.  Men, men, bara att hoppas på medicinerna att dem gör det dem ska & att hon kan få bli bättre innan nästa återbesök (istället för sämre som det har blivit nu).

På dagens stora hundträff kom det så många som 84 stycken hundar!!  Som tur var delades alla upp i 2 olika grupper, en för små hundar & en för dem stora. Det var nog flest stora med, för jag tycker inte att det var sådär jättemånga små som sprang omkring, men dem tar ju inte alls lika stor plats som dem stora, så det var kanske därför dem kändes såpass få.  Hur som helst så var uppdelningen VÄLDIGT BRA då småhundarna vågade ta för sig mer utan att riskeras att krossas av dem stora.  

Till en början var Rally väldigt osäker, men när vi började röra på oss så åkte svansen upp & när hon sen blev lös & skuttade hon omkring helt lycklig. Hon minglade runt en del med några av dem andra hundarna, hon fick en ganska stor podengo (?) efter sig som var mycket intresserad av min räv, synd bara att Rally inte hade samma intresse för honom.  Haha.

Självklart lekte hon & Clara en del, bästisar som dem är. Det är så roligt att vara iväg på såna här saker & det tycker nog hundarna också, även om dem som sagt kan vara lite osäkra i början. Jag tror att det stärker deras självförtroende en del, & det är ju (för det mesta) bara positivt. Java däremot tycker inte om det så hon slipper därför följa med.

Om en stund borde Java komma hem igen, & senare ikväll åker Rally tillbaka till Evelina eftersom vi ska till Västerås imorrn. I slutet av veckan är det tänkt att Rally ska komma tillbaka hem igen, & då för gott! Det är lite blandade känslor för det om jag ska vara ärlig. Det blir ju så tryckt stämning mellan dem eftersom Java inte alls tycker om Rally, men jag hoppas att det ska bli bättre bara dem får bo tillsammans på heltid ett tag. Sen så vill jag ju såklart ha BÅDA hundarna hemma, annars skulle jag aldrig ha skaffat Rally. Så ja, spännande kommer det iaf att bli!

Dagens långis blev väldigt blöt, men hundarna klagade inte.  Eller jo, Java var väl inte superglad, men det var ju för att hon var tvungen att gå i koppel - Java är ingen koppelhund. Rally var pigg & glad & lekte en hel del med Clara, så jag tror att dem har saknat varandra. I vilket fall som helst så var det skönt att komma hem & känna sig duktig för att man hade gått drygt 5,9 km i snöblandat regn & slask.

Java är nu hemma hos familjen Karlstam & det innebär att jag & Rally har ensamtid! Vi myser en hel del, leker & tränar, & jag tror verkligen att vi behövde det här, bara hon & jag.  Just nu ligger hon tätt intill mig i soffan & sover, hur go som helst, & säkert lite trött efter träningspassen, hehe.

En början till apportering & lite kamp genom att leka, DET är roligt om ni frågar räven! Jag uppmuntrar henne att springa efter nätbollen, ta den & sen komma tillbaka för att kampa lite. Så sammarbete för fulla muggar, & som sagt, hon älskar det.

Rally fick även bekanta sig med kulbanan för första gången.  Hon har ju väldigt svårt för att förstå att hon ska använda andra saker i träningen, så det är mycket nyttigt för henne! För mig gäller det bara att ha tålamod & vänta, & självklart klicka på rätt ställen.  Jag filmade hennes 2:a pass, precis som jag gjorde med Java, & ja, dem är verkligen olika att träna!

Imorrn väntar en småhundsträff & den ser jag fram emot. Vi kan ju hoppas att det iaf är uppehåll, blir ju mycket roligare då. Vi brukar ha tur med vädret dem gångerna vi har varit där, så hoppas, hoppas, hoppas. Sist vi var där så bröt ju Rally en klo, så håll tummarna för att vi får det lite mindre dramatiskt nu.  

För 1 år sedan kom dagen jag aldrig trodde skulle komma, dagen då jag hade varit självskadefri i 1 år!  Jag ville så gärna klara det, att bli fri, men jag trodde som sagt aldrig på det fullt ut. Men dagen kom, & tänk idag, ja, idag är det 2 år sen jag skadade mig senast!!  Tiden går & det känns underbart! Konstigt, men hur härligt som helst. Jag känner mig så långt ifrån rakbladen det bara går att komma, visst finns tankarna där ibland, men jag kommer nog aldrig falla för dem impulserna igen (anledningen till att jag skriver nog är ju för att man aldrig kan vara helt säker).

Annars då? Jo, jag & Java gick tillsammans med Carina & Clara runt Kroppkärrssjön & det är en promenad på exakt 8,3 km. Det var riktigt skönt även om sista uppförsbacken var i jobbigaste laget.  Haha, det känns i benen om man har vilat, om så bara för en dag. Men vi alla blev nöjda så helt klart värt det!

Ser fram emot helgen & vad den har att erbjuda. Ensamtid med Rally har jag nog aldrig haft, så det ska bli roligt. Vi behöver nog det, hon & jag. Det kommer att bli en långis under morgondagen & på söndag småhundsträff på Sörmon. Är det fint väder på söndag så åker kameran med, men solen har man ju inte sett till på länge, så hoppet om att den ska visa sig då är ju inte jättestort. Vi får helt enkelt vänta & se.