Den här dagen har varit jättebra!  Igår kväll skickade jag ett mail till ReDog där jag frågade om lite prisuppgifter på dem undersökningarna som Java ska göra på måndag, & redan imorse fick jag svar. Jag hade räknat med runt 15 000:-, så döm av min förvåning när jag läste 5 000:-!!  De skrev även att priset kunde höjas eller sänkas lite beroende på vad de hittar, & det är ju helt förståligt. Men ändå, 10 000:- MINDRE än vad jag tänkte mig, så nu känner jag mig mycket mer hoppfull inför besöket, för stämmer denna kostnaden så kommer jag att kunna fortsätta med fler undersökningar om det behövs. Och det känns väldigt bra.

Vi har nu precis kommit hem efter Java's sista laser & vibb, för den här omgången. Jag tänkte först be Ida (hundfysioterapeuten) att klämma igenom Java så att jag vet ungefär hur det egentligen ligger till, men när jag satt i väntrummet & väntade så såg jag på Java att hon kände sig helt okej. Hon gick runt, nosade & kollade på allt, men ingen stress, ingen oro, nej, ingenting sånt. Så då bestämde jag mig för att inte riskera att förstöra hennes bild av rehabavdelningen. Hon HATAR ju djursjukhus & är extremt misstänksam & osäker på såna ställen, så att hon nu börjar känna sig lite tryggare där är RIKTIGT STORA FRAMSTEG!! Och det vill jag som sagt inte förstöra.

Under själva lasern så la hon sig ner för första gången!!  Några gånger la hon sig även platt på sidan, så gissa om jag blev både glad & förvånad?! I början var hon lite orolig, ville inte sitta stilla, men sen bara la hon sig ner, helt otroligt. Då var jag ännu gladare över att jag inte bad Ida klämma på henne, för då hade hon aldrig slappnat av så mycket. På vibben ville hon gå därifrån i början, men sen släppte det även där & hon låg stilla, iofs med huvudet i luften, men ögonlocken blev tunga emellanåt.  Så bara positivt där idag!

Jag fick ett sånt gulligt sms igår från Kristina & jag blev helt rörd, det stod såhär: "Hanna pratar mycket, frågar & längtar. - Mamma tror du att vi kommer få passa Java nån mer gång. Det kan man ju inte riktigt svara på. Här håller vi alla tummar som går & följer dig slaviskt på bloggen.". Dessa personer hör alltså till familjen Karlstam, dem som brukar ha Java emellanåt, & Hanna, ja, hon är nog Java's största fan!  Så även om Java inte är deras hund så betyder hon mycket även för dem, dem har liksom följt henne sen hon var 10 veckor gammal, & Java älskar dem också.

Eftersom jag ska ha Rally lördag-söndag den här veckan så frågade jag helt enkelt Kristina om dem vill ha Java under den tiden, & JA, det vill dem! Hon skrev att Hanna kommer säkert att gråta av lycka & jag förstår dem verkligen, för Java är speciell. Java tycker ju ändå inte om Rally, så hon är nog mer än gärna hos den familjen istället för hemma med snorvalpen. Sen så kan jag & Rally behöva lite ensamtid, plus att vi ska på småhundsträff på dagen på söndag.  Så det här blir nog bäst för alla, Java har ju sina regler för vad hon får & inte får göra, men familjen Karlstam är rutinerade numera & tar hand om henne på bästa sätt, så jag är inte ett dugg orolig!  

Det har varit tomt idag, men samtidigt lite skönt att allt är som vanligt igen. Jag har varit väldigt trött, men det är ju inte så konstigt. Hoppas att tröttheten ska gå över snart, så att man känner sig "med i leken" igen. Dagens långis fick mig iofs väldigt mycket piggare, iaf för stunden. Det var obeskrivligt skönt att gå dessa 7,5 km, så jag har verkligen kommit igång med långisarna, vilket är väldigt bra för Java, mig & mitt samvete.  

Men dagen har inte bara varit positiv, utan lite mörker har allt hittat hit.  Jag ringde till Agria för att prata med dem om ersättning för Java's veterinärbesök, både det som var här för några veckor sen, plus det besöket som väntar i Västerås på måndag. Det besöket som var här ersätts inte över huvudtaget. Och besöket på måndag kommer med största säkerhet inte heller att ersättas.  Så då kommer ju frågan automatiskt; Hur långt kommer jag att kunna gå? När drar kostnaderna iväg så mycket att jag står helt maktlös & bara kan se på hur allt faller? Okej, jag målar fan på väggen, det är jag fullt medveten om, men jag VET hur dyrt det blir med veterinärvård, & det kan dra iväg jävligt snabbt! Så ja, jag skulle ljuga mig blå om jag sa att jag inte är orolig & nervös.

Jag är så rädd för att slutet ska vara här för min stora fina tjej. Jag vill inte förlora henne, så jag kommer att göra vad jag kan för att rädda henne, men till slut kommer det att ta stopp, jag hoppas bara att det stoppet kommer om mååånga år. Men jag är långt ifrån säker att det blir så.

Man ska ju inte läsa massor på nätet, men det har jag såklart gjort. Hittade en intressant diskussion där en hund med ryggproblem fick symtom på urinvägsinfektion p.g.a av smärtan i ryggen. Detta får ju mig att direkt tänka på i somras när Java hade problem med kisseriet, det felet som ingen hittade, men som ändå blev bättre till slut. Hade hon ont i ryggen redan då? Har hon haft det hela livet? Jag vet inte dem svaren, men en sak som jag däremot vet är att hon har haft ont på samma ställe strax innan hon fyllde 1 år. Så självklart finns ju tankarna om att smärtan ska ha suttit kvar hela hennes 3-åriga liv, bara det att den kommer i vågor eller nånting sånt. Usch, om jag bara kunde prata med henne, om hon bara kunde förklara allting, vad det är för fel, hur det känns & hur länge hon har haft det. Det skulle underlätta så himla mycket, men nej, det vet ju alla att det är omöjligt.

Om ni bara kunde förstå hur det känns.  Förstå min rädsla, min skräck. Eller finns det nån som faktiskt förstår?

Hundar överallt kan nog sammanfatta den här dagen. På långisen så var dem fan hopplösa, dem skulle rulla sig, leka, dra, vägra gå osv. hela tiden, snacka om att tålamodet sattes på prov många gånger!! Vi gick cirka 5,6 km, vilket är den längsta sträckan på några dagar (Tingeling får ju som sagt inte gå hur långt som helst). Tiden ska vi dock inte prata om då vi stannade MÅNGA gånger, bland annat för att hämta Rally, när hundarna skulle göra sina behov, plus när man fick tala allvar med dem.

Om typ en timme ska jag köra tillbaka Rally till Evelina & sen rullar bilen till tågstationen där vi ska släppa Em & hennes hundar, för det är dags för dem att åka hem för den här gången.  När jag & Java kommer hem igen så blir det storstädning då hundarna har dragit in väldigt mycket skit dem senaste dagarna, jävla skitväder! Sen så behöver det dammsugas ändå.  Så det är vad jag ska roa mig med ikväll.

Imorrn väntar terapi på dagen & långis efteråt tillsammans med Carina & Clara. Vet inte alls vart vi ska gå, men det är sånt som märks då. Jag har börjat bli duktig på att sätta på Runkeeper VARJE dag (på långisen) för att mäta sträckan vi går, vilket jag sen antecknar i Java's kalender. För på så sätt har jag mer koll på hur mycket hon rör på sig i dagsläget, ifall det är av intresse för Stefan nästa måndag. Jag skriver även upp vart vi har gått, för då vet jag även underlag.  Så ja, det blir lite skrivande varje dag, men jag har väldigt mycket bättre koll nu för tiden.

Idag kom Bira igen & det blev nästan fullt hus. 3 stora hundar & 1 minihund.  Vi gick en ny runda med allihop, men det var tyvärr kortare än jag trodde. Så vi får hitta en längre tur imorrn.

Java har även varit på sin näst sista laser & vibb, iaf för den här omgången. Nu är det ju faktiskt bara EN vecka kvar till Västerås, så ja, tiden går sakta framåt trots allt. Träffade Madde på Solstaden & vi pratade lite kort om försäkringar & vad dem ersätter & inte. Hon har ju varit hos Stefan i Västerås många gånger & då dessa undersökningar "ingår" så trodde hon att försäkringsbolaget skulle ersätta dem. Folksam hade iaf gjort det, så det är bara att hoppas på att Agria också gör det. Men något helt klart besked får jag nog inte fören på måndag på plats...

Imorrn blir det helt fullt hus! För då kommer räven att vara hemma under dagen.  Så 5 hundar blir det, ett halvt hunddagis, haha. Vi får väl se om Rally & Tingeling kommer att gilla varandra, det BORDE dem göra iaf. Men men, man vet inget säkert än, utan det får vi se imorrn.

Ute är det åter igen bara massa slask.  Kan det inte bara sluta snöa & börja torka upp? HATAR när det är såhär.

Dagens promenad blev ungefär samma som igår, 3,1 km på asfalt. Java blir allt bättre på att gå i koppel, så det kanske finns hopp trots allt?  När man tvingas ha henne i koppel så är det klart att det blir träning på just det, & efter 2,5 veckor så är det skönt att det äntligen börjar visa lite resultat.

Har även sytt in magspännet på hennes BoT-täcke då det var lite stort för damen. Det var lite krångligt, men det gick, till slut. Så nu hoppas jag att det sitter lite bättre, även när hon rullar sig, haha.

Imorrn är det dags för näst sista behandlingen med laser & vibb, för den här gången. Vad som väntar oss (eller ja, Java) efter besöket i Västerås har jag ingen aning om just nu. Jag hoppas ju såklart att hon ska få börja röra lite mer på sig, men ska jag vara ärlig så tror jag inte det, för hon har fortfarande ont.  Min stora skräck är att hon inte ska kunna bli helt bra, för det finns så mycket som kan gå fel i ryggen, kolla bara på min kung (även om jag redan vet att Java INTE har samma fel!). Ryggen använder man ju till allting, hela tiden, så att få problem med den ställer helt klart till livet.

Vi startade dagen med att åka till Dog-o-rama & kolla på freestyletävlingen. Träffade (som alltid) många som man aldrig träffar när det inte är tävlingar, så det är alltid lika roligt. Men visst blev jag sugen på att starta själv, men har man ingen frisk & skadefri hund så blir det svårt.  Nån gång hoppas jag att vi kan komma tillbaka till tävlingsbanorna, men just nu vågar jag inte tänka så långt. Jag är rädd för att hon ska vara skadad för alltid & att jag tvingas ta bort henne, DET är mina tankar nu för tiden.

En promenad på 3,1 km har vi avverkat idag, blev inte längre eftersom lilla Tingeling är med, hon får ju inte gå så långt.  Men det gör inget att få några "vilodagar", vi tar igen det sen, haha.

Dagens lunch blev en pizzarulle & som ni ser på bilden nedan så var det nån som ville ha min.  

Imorrn vet jag inte vad vi ska hitta på, vi får ta dagen som den kommer. Vi har dock bestämt att vi inte ska åka till Dog-o-rama igen, för då måste ju hundarna vara ensamma hemma & det är inte alltid så poppis.  Så ja, vi får se vad som händer helt enkelt.

Imorse kom Em, Goofy & Tingeling hit, så vi har inte direkt varit ensamma under dagen.  Dem kommer att stanna här tills på tisdag eftermiddag/kväll, även om Java nog önskar att dem fyrfotade kunde åka redan idag...Hon är inte jätteglad över att ha dem här, men hon har blivit bättre ju längre dagen har gått, så vi får väl se hur hon är i slutet av denna tiden.

Under dagen har det regnat & snöat, så nu har jag (åter igen) ingen ursäkt till att inte mäta hennes steglängder i början & i slutet av långisarna. Även om det inte blev någon långis idag så gick vi ändå en sväng som får räcka för idag.

Imorrn ska vi åka till Dog-o-rama & kolla på freestyletävlingen, sen lär vi väl hitta på nåt med våra vilddjur.  Java får ju inte göra sådär skrämmande mycket, men vi kan nog slipa lite på fotgåendet om inte annat. Det är ju så svårt att veta vad som är ansträngande för ryggen & inte, jag har fått en del tips, som att spåra, men det är svårt när det bara är slask överallt.  Vi ska nog komma på nåt, exakt vad får vi se.

Även om hon är vild, även om hon är leksugen, även om hon fortfarande är lika hungrig, ja, även då märker jag så väl på henne att hon inte mår bra. Det är dem små sakerna som är avgörande, små små detaljer som ingen som inte känner henne ordentligt ens skull reagera på. Som att hon gömmer sig bakom mig när Bira vill leka (utom idag då hon var sjövild!), att hon enbart sträcker på framdelen av kroppen, att hon föredrar att ligga i duschrummet när Bira är här (& där inne ligger hon bara om det är nåt fel, typ när hon är rädd eller inte mår bra) & att hon är argare mot andra hundar än vanligtvis. Nu låter det som att hon är aggressiv & det är hon verkligen inte, men hennes humör har sjunkit en del.

Det gör ont inombords av att gå runt & veta att hon har ont. Jag tycker att dagarna går hur sakta som helst, kan det inte bara bli den 17:e så att man (förhoppningsvis) får veta vad det är för fel?! Och vad man kan göra åt det. Behöver hon mediciner så ska hon självklart få det, jag gör allt för min prinsessa.  (Även om det blir svindyrt.)

Jag vill bara att hon ska bli bra igen, & få vara frisk. Varför är det för mycket begärt? Som LÄNGST i sitt lite mer än 3-åriga liv har hon varit frisk cirka 6 månader i sträck, sen har det blivit nånting nytt. Varför? Varför kan inte min tjej få njuta av livet, så som hon vill göra? Är det för att hon är min? Jag menar, se bara hur det gick med Magic, & sen Speed, nu Java & längre fram kanske även Rally? Är det inte meningen att jag ska ha hund, eller vad är det frågan om?

Jag blir bara så ledsen, det gör så fruktansvärt ont, hela jävla tiden. Och så dyker det upp folk som säger att jag ska vara glad över att vi kan göra så mycket, träna & tävla osv. men sanningen är den att det kan vi inte alls. Det är ingen hemlighet att jag köpte Java som främst tävlingshund (förutom bästa vän) så visst känns det när vi aldrig kan få starta mer än några tävlingar innan vi åter igen tvingas avbryta allt. Vi hinner liksom aldrig komma in i det & få någon rutin.  Så här måste jag verkligen berömma min underbara tjej! Trots våra usla tävlingsförhållande så presterar hon väldigt bra. Kolla bara på agilityn förra året. 5 tävlingar, 3 pinnar. Det säger en hel del, för ni ska veta att vi även måste avbryta träningarna när hon blir sjuk, så vi går från ingenting till max, för att sen falla tillbaka till ingenting.

Java är allt jag önskar mig, hon är bland det bästa som har hänt mig & jag ångrar inte för en enda sekund att jag valde just henne (trots vårt första möte, haha). Det var meningen att det skulle bli vi två, & jag minns kvällen den 3 November 2010 när jag fick ett sms från Ann (hennes uppfödare) där det stod "Java är född". Den lyckan, den glädjen, nej, den går inte att beskriva. Hon är så fantastisk, på alla sätt & vis. Visst, hon har sina brister, men det har vi alla, ingen är helt perfekt, även om hon är så perfekt för mig som det bara går att bli.

Skulle nog kunna skriva om henne i all oändlighet, men det vill ni nog inte läsa.  Det jag ville få fram är min kärlek till min svartvita vän & hur smärtsamt livet just nu är för oss. Jag mår dåligt av att hon mår dåligt, men självklart är det mest synd om henne. För det är ju hon som går med den fysiska smärtan, det är hon som inte får göra sånt hon älskar allra mest, & det är hon som inte förstår sambandet. Och inte kan jag förklara det för henne heller.  

Jag önskar bara att allting kan få bli bra, en gång för alla! Eller är det verkligen för mycket begärt?